Skrivkurs, dag 2, en vecka senare. Vi har våra små historier, läser högt för varandra och ger respons. Vi lär oss om att välja stoff och jobba med tidsmarkeringar. Våra historier är snart redo för att byggas ut på fler nivåer. Utveckling. Vi närmar oss något. Vi skriver oss dit.
På det ellipsformade bordet står en låda med pennor. Svarta, fyllda med bläck. Märket är Bic och de fungerar ypperligt. Bic-människorna har gjort ett kompetent arbete och de har en alldeles egen slogan. Naturligtvis har de det. Man behöver en slogan för att kränga saker, och Bic har valt “Ideal everyday pen”. Din penna för vardagsskrivande, helt enkelt. Första tanken är att Bic inte hör hemma i vår skrivstudio. Jag vill tro att vi siktar högre än vardagsskrivande, men jag kan ta fel. Tiden får utvisa vad det blir av författandet. Vi kanske landar på vardagsskrivande, vad det nu är. Hur långt sträcker sig den genren? När man skriver sin handlingslista kanske. När man formulerar den där arga lappen angående tvättstugans renhet till sina grannar. Kanske de varma raderna du skriver till din käresta som vaknar efter att du har gått hemifrån och får veta att du tänker på henne. Suduko, korsord, kanske den där poesin man emellanåt skapar vid extra långa toalettbesök. Bic har täckt en stor del av marknaden. De har tänkt brett. Ideal everyday pen, det är en genialisk slogan. Det finns så många situationer där man behöver en penna - Bic har byggt sin produkt för dem alla.
Jag lägger ifrån mig min idealiska vardagspenna och lyssnar på vår lärare som läser en novell av en Kjell Askildsen. Den är märkbart kort. Inte ens en halv sida lång, men alldeles lysande i sin korthet. Det är anmärkningsvärt hur mycket handling och känslor man kan skapa med bara några stycken. Har man nåt att säga behöver det inte alls vara långt. Kjell Askildsen lär oss en nyttig läxa.
Sen skriver vi lite med våra Bic-pennor och får en hemläxa. Den går ut på att skriva mer och jobba in ytterligare en karaktär i historien. Tack för idag, slut för idag.
Tar spårvagnen hemåt och tänker lite på min nya karaktär. Det är en kvinna och hon är glad i skarpa färger. Hon gillar att se sig själv som det enda färgade inslaget i en svartvit film. Hon heter Ann-Louise, och jag har möjligheten att styra hennes liv i vilken riktning jag vill. Fascinerande process det här med att skriva. Stackars Ann-Louise, hon är utelämnad till min skalle och alla dess infall. Det ser inte helt ljust ut för henne. Inom kort kanske hon ligger krossad under ett piano med en vinnande trisslott i handen. Så kanske det blir. Det kan ju hända så mycket i berättelser. Det måste ske nåt. Jag är gud över Ann-Louises värld. Jag måste utsätta henne för nåt. Det är litteratur.
Tillbaka i den norska verkligheten trycker jag på en stoppknapp och hoppar av vid Schultz gate. Jag har en massa hybris i kroppen när jag går den sista asfalten hem. Gud över Ann-Louises värld. Det känns rätt. Kanske kan det tillföra lite mästringskänsla i ett nytt land där det mesta är lite främmande.
Kommer in i lägenhetsvärmen, dricker en kopp te och tänker på Ann-Louise. Går några varv i vardagsrummet och försöker formulera nåt av värde. Sen ropar naturen. Jag går på toaletten för att fundera vidare. Tar en penna med mig, för säkerhets skull. Det står inte Bic på den. Det står heller inget om dess användningsområden. Det blir några vardagliga meningar ändå.
