The woodpeckers are not what they seem.

Lite inledande info om hackspettar:
G-kraften när en hackspetts näbb träffar trädstammen kan bli över tusen g (tusen gånger kraften av jordens gravitation). För att klara det har hackspettar flera system av inbyggda stötdämpare runt hjärnan.

   - Kom igen! ropar dottern.

   - Kom igen då! ropar jag.

   Hackspetten som vi ropar åt ser lite besvärat på oss från sin utkiksplats, verkar inte helt uppskatta att ha publik denna morgon, hur mycket vi än hejar på.

   - Kom igen! ropar jag och dottern tillsammans.

   Hackspetten vänder bort blicken från oss, sedan skrider han till verket och börjar hacka för glatta livet. Ljudet av fågelnäbb som möter stål fyller morgonluften. Hackspetten sitter alltså på en gatulampa, med den starkaste av övertygelser att det ska gå att hacka hål i den.

    -  En gång till! ropar dottern glatt och skrattar.

   Jag skrattar också och tänker på de som går bortom det etablerade, som bryter ny mark och förändrar den här världen. Tänker på stora händelser: ett steg på månen, upptäckten av elektricitet. Tänker på alla de som knäcker rekord, som överträffar allt och alla, som överträffar sig själva. Stora tankar flyter över, medan ljudet av en fågelnäbb som hackar frenetiskt på en gatulampa fortsätter eka genom den friska morgonluften.

   - En gång till! Kom igen! ropar dottern.

   Vi känner den här hackspetten, och vi hejar på den. Jag och dottern är anhängare av det till synes omöjliga. Vi har sett vad Bamse kan göra med lite dunderhonung i kroppen, vi vet att Kesha fortfarande kan toppa låtlistor. Vi vet att det omöjliga är möjligt.

   Den här hackspetten jobbade på samma till synes omöjliga projekt förra året. Han hackade sig fördärvad på den där gatulampan. Tror han kom så pass långt att den slocknade vid ett tillfälle. Nu är han tillbaka, mer motiverad än någonsin. I likhet med andra som spränger nya gränser så jobbar han på lång sikt, över flera säsonger.

   Jag och dottern ropar lycka till och promenerar vidare mot dagis, ackompanjerade av ljudet från en frustrerad fågelnäbb som studsar mot stål.
   

När jag lämnat av dottern och går hemåt så sitter den lille krabaten fortfarande på gatulampan och jobbar i över tusen G; hackar med 8-10 hack i sekunden. Ihärdig liten sak det här. Mängder av ambition och effektiva hjärnstötdämpare. 

   Det har dokumenterats hackspettar som tagit sig igenom betong, så detta kanske faktiskt inte är ett omöjligt projekt. Han kanske bryter ny mark, eller nytt stål för att vara mer exakt. Hackspetten som överträffade allas förväntningar, som gick emot oddsen och överträffade sig själv. Stål behöver inte vara omöjligt, inte för den här snubben. Han jobbar på lång sikt, över flera säsonger. Det kan bli ett genombrott, i dess bredaste definition. En hackspettarnas stål-triumf som möter människans el-triumf … det kan ju bli fullständig kortslutning. Ljudet av fågelnäbb som möter elkablar. Ambitiös tragedi.

   Och nu: ljudet av tangenter som tystnar, och en bloggare som fulgråter.