Nåt om snö, banjo & ett beslut...

Det snöar diagonalt. Kylan tränger sig envist på. Rör mig stelt längs Oslos gator, sparkar vita klumpar från skorna och småsvär över vantarna som glömdes kvar på köksbordet. Ser bussen anlända vid hållplatsen. Dörrarna öppnas och jag ökar stegtakten. Sen stängs de igen och jag är långt ifrån framme. Fan. Först tänker jag det, sen säger jag det: “Fan.” Vasst F, utdragen vokal. En krokig tant ser i min svärande riktning. Jag ser tillbaka och ler, tanten ser bort och stultar vidare. Kylan kryper ytterligare någon centimeter in. Min rock duger inte helt såna här dagar. Jag älskar den intensivt, men den gör inte jobbet. Jag tänkte utseende före funktion. Vissa dagar får jag betala för det, men det är ett litet pris. Jag rör mig med ett annat självförtroende i min nya rock; jag bär den med samma känsla som superhjältar bär sina mantlar. Åt det hållet i alla fall, jag känner tyvärr ingen superhjälte som kan bekräfta det påståendet.
Tar en taxi. Vi pratar lite om vädret. Kallt är ett nyckelord i konversationen.
Besöker en TV-station. Pratar jobb och kontakter, men kommer inte så långt. Landar i ännu en hög av hoppfulla CV:s. Tänker att det var värt ett försök. Tänker på alternativ. Tänker att jag har skrivit ner dem på en lista. Tänker att jag borde bestämma mig för ett av dem.
Tar en promenerad till gymmet. Snön faller lodrätt. “Mumford & Sons” i lurarna. De gör bra musik, och de gör det med starka inslag av banjo. Det gör det hela så mycket mer imponerande. Banjomannen spelar fingrarna av sig. Det går ruskigt fort, och det får mig att gå allt snabbare. Konstaterar att banjo är bra instrument att gå snabbt till. Det är första gången jag tänker det. Min första renodlade banjotanke är ett faktum. Lite värme kommer tillbaka och jag känner att jag har ett bra klipp i steget. Tänker sen att “klipp i steget” är ett uttryck jag borde vänja mig av vid. Hamnar i kollisionskurs med en annan fotgängare. Ingen av oss viker undan och vi fastnar i den där sitsen där vi en meter innan krock står och rör oss synkat från sida till sida som två taskiga mimare. Tredje försöket går det vägen. Han går höger, jag går höger, sen går vi rakt. Rakt, det är en riktning att uppskatta nuförtiden. Flashback: Fick en inflammation på balansnerven för ett tag sen och hade uppenbara problem med rakt. Jag gick som ett fyllo. Lyckligtvis har jag raglat en del i mina dagar. Jag kan grunderna i raglande. Det är en färdighet för ett alternativt CV. Som den gode Bukowski säger: “Anybody can be a non-drunk. It takes a special talent to be a drunk.“
Talang, ja. Det är också nåt att tänka över. Vad var det man var bra på nu igen? Vad är det man brinner för? Några delar begåvning och några delar intresse; blanda om och smaka av med valfri mängd ambition. Nåt sånt. Vi kan kalla det ett karriärrecept.
Tränar en timme efter ett rekommenderat schema. Följer en plan med garanterade resultat. Det känns rätt med en plan. Det är personlig utveckling för en relativt planlös människa som jag själv. Intervjuar sen en personlig tränare om att vara just personlig tränare. Han inspirerar. Pratar om självbild, pratar om utveckling och positiva effekter. Sen skakar vi hand och jag går hemåt.
Några timmar senare fattas ett beslut. Jag anmäler mig på en utbildning och får ett mejl som bekräftar att jag har fått en plats. Det är ett steg framåt.
Tittar ut och gläds över att det nu finns två planer att följa. Snöfallet står i pausläge.