The writing on the wall...

Kommer hem. Tar hissen upp till våning 5. Jag hissar mig upp. Unnar mig en åktur. Jag rör mig tillräckligt, det är så jag resonerar runt hisstagandet.
Jag väljer nästan alltid hiss. Har ingen fobi för den, och jag plågas bara måttligt när någon granne ska samåka och vi båda tvingar upp våra blickar i taket, eller låta den vila på lappen som berättar när den senaste inspektionen av hissen utfördes. Vi kan inte få nog av den lappen. Vi studerar den ingående flera dagar i veckan. Vi är säkerhetsmedvetna på en nästan professionell nivå. Vi ler artigt, men sen väljer vi säkerhetsinfo framför småsnackande. Bara för att vi bor i samma hus betyder det inte att vi har mer gemensamt än det faktum att vi båda gillar att ha tak över huvudet. Varför ska vi känna oss tvingade att prata? Hur mycket hinner man egentligen säga? tänker vi på grannars vis och gör oss upptagna. Hissprat leder kanske i bästa fall till upplysningar om vem som hade helgens högljudda fest, eller vem som är den största luddterroristen i tvättstugan. Annars så måste den framtvingade dialogen alltjämt avbrytas lite krystat innan alla nödvändiga meningar har avslutats eftersom åkturen är över och vi ska i olika riktningar. Hissprat har sina ramar. Det är en näst intill omöjlig konstform som man gör bäst i att undvika. Det är där jag står i frågan. Jag står i tystnad, med blicken vilandes på en lapp som säger nåt om en genomförd inspektion.
Varje dag jag tar hissen möts jag ordet av “knull”. Någon har valt att rista in det på hissdörren. Någon tyckte att det saknades ett knull där. Pojkstreck, antagligen. Kanske ett taskigt minne från en 30-års fest som släppte från spåren. Hur det än var så blev det tatuerat ett markant “knull” på hissdörr nummer 4349. Detta är vad vi har levt med, vi som valt att bygga bo på Gjørstads Gate 3 i Oslo. Vi har haft en ständigt påminnelse om knull hängande över våra huvuden.
För någon dag sen när ögonen åter fastnade på ristningen så har något förändrats. Det står plötsligen inte längre knull, det står något helt annat. Någon har gått in och korrigerat: Det första L:et har blivit ett T, och L nummer två har utvecklats till ett utropstecken. Det står alltså med lite fantasi “Knut!”. Knull har blivit Knut. Knut med utropstecken. Man undrar hur det gick till. Hur har tankarna gått i denna korrigering? Upphovsmannen kanske slogs av dåligt samvete och smög ut en natt för att rädda det som räddas kunde. Kanske är det så. Möjligen är det en budgetanpassad lösning. Husets handyman kanske fick avslag på medlen som skulle krävas för att sudda ut knullet och fick uppmaningen att försöka lösa det på egen hand. Vaktmästaren tänkte brett. Han tänkte positivt; han tänkte Knut. Var Knut verkligen det enda alternativet? Var det ett personligt agerande? Vem är Knut, och vad är han för den som valde att ge honom en permanent plats på hissdörr 4349? Frågorna hopar sig. Jag är lite spänd på att komma hem imorgon. En liten del av mig är rädd att jag ska slås av insikten att jag är en kille som föredrar budskapet knull framför budskapet Knut. Jag förstår knull. Knut är bara ytterligare lager av grubbel. Jag kommer ingenstans med Knut.

Angående klotter så fick jag denna bild av en kompis med texten: “Den enda gången jag verkligen känner att jag uppskattar klotter.“ Det handlar, som så ofta, om smak. Den fortsätter att vara ytterst delad.