B-logg.

Varje gång jag skriver ordet “Blogg” så försöker mitt lätt föråldrade ordbehandlingsprogram att rätta det till “B-logg”. Programmet har en poäng: En logg för saker jag känner är tillräckligt B för att kunna kastas lite skruvbollsaktigt in i det offentliga numret. Det är en skön infallsvinkel på detta skrivande.

Dagens logg:
Finner mig själv stående bredvid en kvinna med en slöja virad runt huvud och axlar; en sån där light-burka som koranen säger att kvinnor bör ha på sig. Det är bara vi i rummet och hon pratar högt på ett språk som är mig okänt. Hon står med ryggen mot mig, så jag drar slutsatsen att hon diskuterar lite med sig själv. Folk gör ju det ibland, med varierande grad av läskighet. När jag sen tittar lite närmare ser jag att hon stoppat in sin mobiltelefon i huvudbonaden, så att den ligger klistrad mot örat och lämnar båda händerna fria till annat arbete. Light-burkan har blivit en handsfree. Det är innovativt, och lite av en positiv spinn på det där plagget.

Går en runda i kvarteret. Några plusgrader i luften från en sol som verkar anstränga sig lite mer än vanligt. I ett parkområde finner jag ett gäng alkisar som har intagit några bänkar och ser allmänt förnöjda ut. Det är en positiv bild. Det är nästan ett starkare tecken än de där kvittrande fåglarna. När Marinella flaskorna ligger förblödda runt parkbänkarna kan man förlita sig på att våren strax anmäler sin efterlängtade ankomst.

Jag säger det uppåt...

“Härmed säger jag, Niklas Eriksson, upp mig från min tjänst som nattvakt på Hotell (something something) .”

Detta är min formulering. Den bryter inte ny mark, men den fungerar. Klockan är runt 03:30 när jag beslutar att den duger. Jag har ansträngt mig tillräckligt. Har till och med googlat “avskedsansökan” och funnit en del olika infallsvinklar: “Ni kan ta det här jävla jobbet och köra upp det i (censurerat för känsliga läsare).” Det är en av varianterna, och jag väljer att stoppa researchen där. Det finns trots allt gränser för hur mycket arbetstid man får använda till att formulera sin uppsägning. En mening blir det. En handfull ord som avslutar relationen. Jag kastar in hotellhandduken efter 8 månaders arbete. Skriver under med bläckpenna och lägger arket i chefens postlåda. Färdig med det; ett karriärkapitel är avslutat utan större dramatik. Vänder mig sen till min mentor och öppnar upp ett samtal om hotellbranschen:
- Ja du, vad säger vi om den här branschen?
- Det er bare dritt, svarar han.
Min mentor har talat, och jag har lyssnat. Dritt är budskapet. Vi står sen tysta på nattvakters vis och väntar på gryningen. Jag dricker hotellkaffe och låter några minnesbilder från min första natt repriseras i skallen.

Megafonen tystnar. Brandkåren rullar ihop sina slangar och lämnar byggnaden. Förvirrade gäster ser sig omkring med nyvakna blickar. Kinesiska strofer blandas med några tyska. Hotellobbyn töms sakta och lugnet börjar återta sin plats. Då kliver en man med 75 kilos övervikt och tre tänder i överkäken fram i bara kalsongerna och börjar prata om freon. Det är här jag börjar tro att hela scenen är riggad. Jag har läst om det här jobbet. Man ska visst få uppleva en del oväntade inslag. Det verkar onekligen stämma. Mannen med övervikten skopar upp en näve godis från receptionsdisken och vänder sedan ryggen mot oss. Det är inte nog med att han bara har kalsonger, han har även valt att inte lämna ett uns över till fantasin; kalsongerna hänger djupt och vi bjuds på ett stycke spricka som ingen av oss önskat. Det står en massiv elefant i rummet och man undrar om någon ska våga nämna den. Denna någon öppnar aldrig munnen.
Jag tänker på vad min mentor sa för någon timme sen: “Det har aldrig hänt under de fem åren jag har jobbat här.” Nej, det har inte hänt på fem år, det är därför det händer min första natt. Brandalarmet går av och vi utrymmer hotellet. En monoton röst i högtalarna ber folk att genast gå mot närmaste nödutgång, och att gärna göra detta på ett behärskat vis. Brandrutiner inleds. Jag har jobbat i ungefär tre timmar. Vid detta ögonblick har jag kommit så pass långt i min arbetsträning att jag är relativt säker på att det är ett hotell vi arbetar på. Lyckligtvis har jag koll på var huvudingången ligger, och vid ett tillfälle får jag en möjlighet att peka mot den. Gästerna går i den riktningen. Jag lyser av kompetens. Vi löper runt och kollar igenom alla rum så att ingen lämnats bakom. Möter en sömndrucken man som släpar sig mot utgången och frågar: “Måste jag dra upp barnen för det här?” “Ja, det borde du nog, brandalarmet har gått”, är svaret han får. Han suckar och släpar sig tillbaka mot rummet. Jag förväntar mig att se ett “Father of the year-tryck” på ryggen, men han måste ha lämnat den T-shirten hemma. Rummen säkras och rösten i högtalarna tystnar. Brandmännen kontrollerar situationen och informerar att faran var liten, och att den nu är över. Vi andas lite och häller upp mer kaffe. Den överviktige mannen avslutar sitt föredrag om freon. Man bör vara försiktig med freon, det är läxan jag tar med mig. Sen återupptar vi min hotellutbildning. Jag lär mig att branschen kretsar mycket runt mer eller mindre lyxiga rum; folk kommer hit och betalar pengar för att få bo i dem en stund. De behöver inte ens städa ur rummen själva. De är så den här branschen fungerar. Det slår mig som ytterst snillrik idé.
Några timmar flyter samman och sen är morgonen ett faktum. Vi tackar varandra för en fin insats, lämnar arbetsplatsen och åker hem till våra liva privatliv.
Jag knatar hemåt i morgonsolen, klädd i svart kostym. Jobbet ligger långt ner på näringskedjan, men jag utför det fortfarande i kostym. Sån är branschen - den väger upp på sitt eget vis. Solen är stark och ögonen svider. Huvudet är grumligt och intrycken skriker efter bearbetning. Jag har gjort ett första dagsverke på tre månader. Eller nattverke kanske är mer korrekt. Jag har gjort mig förtjänt av sömn, och den kommer omedelbart när huvudet möter kudden. Jag hinner tänka att jag har haft en del intressanta nätter i mitt liv, sen faller ögonlocken och skallen börjar arkivera ytterligare några minnesvärda timmar.

Sammanfattningsvis: En man i oskärpa som vänt ryggen mot ett hotell. Symboliken är kräkande tydlig.