Nåt om snö, banjo & ett beslut...

Det snöar diagonalt. Kylan tränger sig envist på. Rör mig stelt längs Oslos gator, sparkar vita klumpar från skorna och småsvär över vantarna som glömdes kvar på köksbordet. Ser bussen anlända vid hållplatsen. Dörrarna öppnas och jag ökar stegtakten. Sen stängs de igen och jag är långt ifrån framme. Fan. Först tänker jag det, sen säger jag det: “Fan.” Vasst F, utdragen vokal. En krokig tant ser i min svärande riktning. Jag ser tillbaka och ler, tanten ser bort och stultar vidare. Kylan kryper ytterligare någon centimeter in. Min rock duger inte helt såna här dagar. Jag älskar den intensivt, men den gör inte jobbet. Jag tänkte utseende före funktion. Vissa dagar får jag betala för det, men det är ett litet pris. Jag rör mig med ett annat självförtroende i min nya rock; jag bär den med samma känsla som superhjältar bär sina mantlar. Åt det hållet i alla fall, jag känner tyvärr ingen superhjälte som kan bekräfta det påståendet.
Tar en taxi. Vi pratar lite om vädret. Kallt är ett nyckelord i konversationen.
Besöker en TV-station. Pratar jobb och kontakter, men kommer inte så långt. Landar i ännu en hög av hoppfulla CV:s. Tänker att det var värt ett försök. Tänker på alternativ. Tänker att jag har skrivit ner dem på en lista. Tänker att jag borde bestämma mig för ett av dem.
Tar en promenerad till gymmet. Snön faller lodrätt. “Mumford & Sons” i lurarna. De gör bra musik, och de gör det med starka inslag av banjo. Det gör det hela så mycket mer imponerande. Banjomannen spelar fingrarna av sig. Det går ruskigt fort, och det får mig att gå allt snabbare. Konstaterar att banjo är bra instrument att gå snabbt till. Det är första gången jag tänker det. Min första renodlade banjotanke är ett faktum. Lite värme kommer tillbaka och jag känner att jag har ett bra klipp i steget. Tänker sen att “klipp i steget” är ett uttryck jag borde vänja mig av vid. Hamnar i kollisionskurs med en annan fotgängare. Ingen av oss viker undan och vi fastnar i den där sitsen där vi en meter innan krock står och rör oss synkat från sida till sida som två taskiga mimare. Tredje försöket går det vägen. Han går höger, jag går höger, sen går vi rakt. Rakt, det är en riktning att uppskatta nuförtiden. Flashback: Fick en inflammation på balansnerven för ett tag sen och hade uppenbara problem med rakt. Jag gick som ett fyllo. Lyckligtvis har jag raglat en del i mina dagar. Jag kan grunderna i raglande. Det är en färdighet för ett alternativt CV. Som den gode Bukowski säger: “Anybody can be a non-drunk. It takes a special talent to be a drunk.“
Talang, ja. Det är också nåt att tänka över. Vad var det man var bra på nu igen? Vad är det man brinner för? Några delar begåvning och några delar intresse; blanda om och smaka av med valfri mängd ambition. Nåt sånt. Vi kan kalla det ett karriärrecept.
Tränar en timme efter ett rekommenderat schema. Följer en plan med garanterade resultat. Det känns rätt med en plan. Det är personlig utveckling för en relativt planlös människa som jag själv. Intervjuar sen en personlig tränare om att vara just personlig tränare. Han inspirerar. Pratar om självbild, pratar om utveckling och positiva effekter. Sen skakar vi hand och jag går hemåt.
Några timmar senare fattas ett beslut. Jag anmäler mig på en utbildning och får ett mejl som bekräftar att jag har fått en plats. Det är ett steg framåt.
Tittar ut och gläds över att det nu finns två planer att följa. Snöfallet står i pausläge.

Who said what to who now?

Hamnade i en hiss med två herrar i 20-årsåldern idag. De två första våningarna upp åker vi i tystnad. Jag letar igenom MP3-spelaren efter en låt som känns rätt. Sen bryts tystnaden när den ene ställer följande fråga till den andre:
- Fungerade de där klamydiapillren du köpte?
Detta är allt jag får med mig. Jag trycker play och zonar ut. Slutet på denna konversation är en öppen historia. Jag vet inte om pillren fungerade. Jag vill inte veta. Jag konstaterar bara att detta är tiden vi lever i. Den bärande väggen som en gång skilde det privata rummet från det offentliga har så uppenbart ruttnat sönder.
Jag är en chockskadad gammal man.

The writing on the wall...

Kommer hem. Tar hissen upp till våning 5. Jag hissar mig upp. Unnar mig en åktur. Jag rör mig tillräckligt, det är så jag resonerar runt hisstagandet.
Jag väljer nästan alltid hiss. Har ingen fobi för den, och jag plågas bara måttligt när någon granne ska samåka och vi båda tvingar upp våra blickar i taket, eller låta den vila på lappen som berättar när den senaste inspektionen av hissen utfördes. Vi kan inte få nog av den lappen. Vi studerar den ingående flera dagar i veckan. Vi är säkerhetsmedvetna på en nästan professionell nivå. Vi ler artigt, men sen väljer vi säkerhetsinfo framför småsnackande. Bara för att vi bor i samma hus betyder det inte att vi har mer gemensamt än det faktum att vi båda gillar att ha tak över huvudet. Varför ska vi känna oss tvingade att prata? Hur mycket hinner man egentligen säga? tänker vi på grannars vis och gör oss upptagna. Hissprat leder kanske i bästa fall till upplysningar om vem som hade helgens högljudda fest, eller vem som är den största luddterroristen i tvättstugan. Annars så måste den framtvingade dialogen alltjämt avbrytas lite krystat innan alla nödvändiga meningar har avslutats eftersom åkturen är över och vi ska i olika riktningar. Hissprat har sina ramar. Det är en näst intill omöjlig konstform som man gör bäst i att undvika. Det är där jag står i frågan. Jag står i tystnad, med blicken vilandes på en lapp som säger nåt om en genomförd inspektion.
Varje dag jag tar hissen möts jag ordet av “knull”. Någon har valt att rista in det på hissdörren. Någon tyckte att det saknades ett knull där. Pojkstreck, antagligen. Kanske ett taskigt minne från en 30-års fest som släppte från spåren. Hur det än var så blev det tatuerat ett markant “knull” på hissdörr nummer 4349. Detta är vad vi har levt med, vi som valt att bygga bo på Gjørstads Gate 3 i Oslo. Vi har haft en ständigt påminnelse om knull hängande över våra huvuden.
För någon dag sen när ögonen åter fastnade på ristningen så har något förändrats. Det står plötsligen inte längre knull, det står något helt annat. Någon har gått in och korrigerat: Det första L:et har blivit ett T, och L nummer två har utvecklats till ett utropstecken. Det står alltså med lite fantasi “Knut!”. Knull har blivit Knut. Knut med utropstecken. Man undrar hur det gick till. Hur har tankarna gått i denna korrigering? Upphovsmannen kanske slogs av dåligt samvete och smög ut en natt för att rädda det som räddas kunde. Kanske är det så. Möjligen är det en budgetanpassad lösning. Husets handyman kanske fick avslag på medlen som skulle krävas för att sudda ut knullet och fick uppmaningen att försöka lösa det på egen hand. Vaktmästaren tänkte brett. Han tänkte positivt; han tänkte Knut. Var Knut verkligen det enda alternativet? Var det ett personligt agerande? Vem är Knut, och vad är han för den som valde att ge honom en permanent plats på hissdörr 4349? Frågorna hopar sig. Jag är lite spänd på att komma hem imorgon. En liten del av mig är rädd att jag ska slås av insikten att jag är en kille som föredrar budskapet knull framför budskapet Knut. Jag förstår knull. Knut är bara ytterligare lager av grubbel. Jag kommer ingenstans med Knut.

Angående klotter så fick jag denna bild av en kompis med texten: “Den enda gången jag verkligen känner att jag uppskattar klotter.“ Det handlar, som så ofta, om smak. Den fortsätter att vara ytterst delad.