Detox

Giftet har lämnat kroppen. De sista nikotinresterna har silats ur blodbanan. 20 år av missbruk är över. Stopp. Färdig med det. Har jag sagt det förut? Ja. Jag har slutat snusa runt fem gånger tidigare - jag har misslyckats minst lika många. Den här gången ska det gå. Även det har jag sagt förr.
Vi tar det från början, och komprimerar sönder historien. Året är 1497. Columbus har just satt sin fot i Amerika. Bredvid honom står munken Ramon Pane. Columbus ser sig omkring, tänker antagligen sjukt stora tankar om sig själv. Munken Ramon tittar på några indianska präster som sitter och drar in nåt slags pulver i näsan. Han fascineras, sen tar han med sig pulvret hem.
493 år senare sitter jag under en trappa på min högstadieskola och snusar. Jag är 13 år gammal, min förvirrade tonårshjärna är snurrig, det brinner under min läpp och jag är skev i ansiktet. Ramsned liksom, som att jag har en mindre tumör som får min näsa att vridas i en högst komisk riktning. Förövrigt känner jag mig sjukt cool. Jag snusar, det liksom blir inte så mycket tuffare när du växer upp i en liten norrländsk stad. Snus och hembränt var så wild side det kunde bli.
Det kanske största tecknet på hur sjukt coolt snusandet ansågs, var att jag vid ett tillfälle lade en dosa i bakfickan på ett par jeans som jag och en kompis sen skrapde på för att ge fickan det slitna utseendet av att ständigt vara förvaringsplatsen för en snusdosa. Det var galenskap, och galenskapen blev sen till missbruk. Jag skyller på mina gener i detta fall. Jag kommer från en lång rad av nikotinister: min mor snusade i över två decennier innan hon lyckades bryta sig loss, min far snusar, min farfar snusar, min morfar är lite av en periodare, min moster, med flera – listan är lång. Min farmor rökte ett gäng år innan hon lyckades somna med en cigg i sängen så att huset höll på att brinna ner. Sen sa farfar att det var färdigrökt. Det var onekligen rätt sak att säga i det läget.
Vi har tagit nikotinet med oss igenom goda och dåliga tider. Vi har slutat, blivit hormonella, lagt på oss några kilo, och sen börjat om igen. Vi har alla varit svaga. Svaga och lyckliga.

Under min senaste runda som snusare så har jag mer eller mindre snusat konstant. Jag köpte fulsnus på internet som jag mixade ihop själv för att komma billigare undan och jag pressade in exakt så mycket det var fysiskt möjligt att få plats med under läppen. Jag gick från remsned till helt vrängd i ansiktet.
Sen kommer tankarna om att sluta. Man kommer ju alltid till en brytpunkt, det där vägskälet när man inser att nikotinet har tagit över så många av dagens rutiner och tankebanor att det känns direkt obehagligt. Den första tanken när man vaknar är: ”Var lade jag dosan?!” Det är här man inser att det är dags att ta tillbaka kontrollen. Det känns plötsligt som världens bästa idé att sluta - en utmaning, ett test av psyket. Varför ska man betala pengar för nåt som gör en sned i ansiktet, som ger andedräkten en hint av kloak och som kanske bidrar till att tänderna en dag trillar ur? Det är dags att kvitta sig den sista lasten. Det är dags att bli sund igen. Man berättar för alla man har runt sig och känner sig lite duktig, även om man vet att de innerst inne skrattar och är övertygade att man antagligen inte har en chans i helvetet denna gång heller. Ett tips är att flytta till Norge; där tar de runt 80 kr för en dosa. Oljeborrarna har satt ribban för högt, och jag borde antagligen tacka dem. Det är ett pris man får betala för nikotinkicken, och det är för högt i den här delen av världen.

Snuset har blivit en vän, en trogen följeslagare som ständigt har förmågan att förhöja tillvaron. Snuset har slagit sig till ro i våra kroppar, bäddat in sig, gjort sig bekväm, gjort oss beroende. Så till den milda grad att man ibland överraskas av hur mycket känslor det där nikotinet kan sätta igång.
Min far är en småkärv man. Känslorna sitter en bit under skinnet och han säger oftast inte mer än vad som är absolut nödvändigt. Det mest poetiska jag har hört honom formulera är just runt snusandet. Han hade just fattat beslutat att börja igen efter ett längre uppehåll. När jag frågade vad som fick honom att vika sig så svarade han: ”Man blev ju inte lycklig i själen av att sluta.” Exakt, man blir inte lycklig, kanske aldrig riktigt lycklig igen. Amputera en människas ben och hon kan fortfarande känna det klia. Min far har nu lovat sig själv att aldrig sluta igen.
Själv räknar jag till tre snusfria månader nu. Det är inget rekord, det är ingen milstolpe, men det är positivt. Imorgon är det minst tre månader och en dag.