Mannen på bilden går i klass 9F. Detta är posen han har valt till årets skolfoto. Han ger fingret. Till vem är svårt att svara på. Kanske till alla. Antagligen mest för uppmärksamheten. Det är vid denna tidpunkt en bra pose för den sociala statusen. Det är dock inte en bra pose om man vill ligga bra till med lärarkåren. Mannen på bilden får senare höra att han har “förstört skolkatalogen för alla andra”. Mannen på bilden odlar ett slags utanförskap, och ta stor glädje i att ha lyckats förstöra för just alla andra. Mannen på bilden följer sina instinkter, och instinkterna är inte optimalt kopplade.
Det är förvirring och hormoner, det är yxmusik och hembränt av varierande kvalité. Mannen på bilden slåss med osäkerheter större än han kan hantera. Mannen på bilden är jag, och jag känner nästan inte igen mig själv.
Detta var nåt slags uppror, och det var mitt. Man ska visst igenom sånt. Jag har mitt uppror på bild. Nu när jag rättat in mig i ledet kan jag se tillbaka på detta med en vriden stolthet. Vid ett tillfälle i tiden gjorde jag exakt motsatt av vad som förväntades av mig.
Ibland leker jag med tanken på hur det vore att ta ett snack med den här killen. Det är en rätt obehaglig tanke. Det mesta tyder på att jag verkligen inte skulle uppskatta mitt eget sällskap. Jag är vuxen nu, jag kan snart inte alls relatera. Att lyssna till tonårssnack på T-banan får till exempel mina öron att blöda helt ohämmat.
Vad som skulle hända om framtids-Niklas försökte övertyga imperfekt-Niklas att inte räcka fingret? Mest troligt skulle han sagt nåt på norrländska om att jag kan placera nåt obekvämt på den där platsen som solen har svårt att nå fram till. Oförskämda jävel. Han förtjänade onekligen den där trippen till rektorns kontor.
Vackert! Men den här bilden väger ju inte up gulligheten på det tidigare skolfotot jag skickade (du vet vad jag menar, killen som liksom hade ett öde att vara olagd resten av sitt liv om han skulle leva mer än till 6:e klass, han som skulle smält bort i ett duggregn osv). Du skulle behöva gå skola resten av ditt liv och räcka upp långfingrar länge till för att få det att ens närma sig nån slags break-even. Men det brukar ju jämna ut sig på en levnadstid så du har gott om tid att sitta med uppsträckt långfinger på ett kort igen. Men ett tips är att du släpper en en bilderbok för döva på 300sidor där du kanske växelvis har en bild på en slapp hängande hand med undertexten: -vet du vad det här är? för att på nästa uppslag avslöja att det är en klase med såna här! och ett långfinger hoppar ut ur boken och sticker ut ögat på läsaren. Det kanske skulle skynda på ett slags upprättande.
SvaraRaderaTills dess, ha det bra Gulle-Nikka
/J
En läskig grej med det här kortet är människan till högers sammanväxta fingrar och jag tror det är några fingrar för mycket. Photoshop var ju inte ens uppfunnet på den här tiden.
SvaraRadera- Vem är det?
Kan du ringa honom och be honom kontrollräkna sina fingrar? eller vet du om det handlade om föräldrar som var släkt med varandra?
/J
Hehe magic fingers. Har alltid trott jag bara haft 10 fingrar, men var efter en titt på bilden tvungen att räkna genom dem igen... tio totalt den här gången också. 3 st på högern och 7 på vänstern!
SvaraRadera/HL