Along came Festregn ...

Hej Folk. Är ni kvar därute? Vad pysslar ni med? Äter ni bra? Niklas Eriksson var namnet. Vi hade ju en relation ett tag; den var lite upp och ner, sporadisk av gränslösa proportioner. Jag skrev lite och ni läste. Ni var till och med hyggliga nog att kommentera en del av mina rader trots att jag var en risig partner som lät den här bloggen krascha och brinna både en och två gånger under sin episka 39-inläggslivslängd. Jag bodde i Oslo på den tiden, hade just vandrat in i Norge och försökte flyta in i en ny tillvaro. Det var det jag skulle skriva om, och det höll i exakt 39 inlägg.

Jag hakar mig fast i landet Norge, men har nu rört mig norrut och landat i staden Trondheim. Den där fina flickvännen som jag korsade gränsen för följde med, och vi fick även med oss dottern som vi lyckats bygga ihop. Så nu är vi Trondheimare; jag, flickvännen och dottern, med allt vad det innebär. Vi får nog anledning att komma in på det inom kort.

Hursom, jag har alltså byggt en egen människa, med lite god hjälp bör tilläggas, och sedan har jag lyckats skriva en hel roman som kommit ut i dagarna. Det är minst två saker att skriva om. Det borde räcka bortom 39 inlägg. Vi lägger ribban där för nu och säger hej igen, god natt och på återskrivande.

Just fan: Angående titeln på det här inlägget så är det alltså en direkt anspelning på filmen Along came Polly med Jennifer Aniston och Ben Stiller som rullade i bakgrunden meden jag skrev detta. Kanske såg du den samtidigt? I så fall delade vi då helt ovetandes en vansinnigt obehagligt upplevelse.