You can’t handle the truth, Alice Tegnér.

Så vi fick ett fågelbo för ett tag sen. Eller holk kanske, begreppen flyter lite över för mig i denna förnorskade tid. Ett litet hus för fåglar i alla fall. Rött, med tillhörande fästanordning för att kunna hängas i träd. Ni kan principen; man fyller det lilla huset med mat som skogens alla småfåglar sedan kan komma och fröfesta på som om det vore 1989.
   Så det har vi gjort; köpt mat och sett till att fågelhuset varit en välfylld och välkomnande plats för domherrar, blåsångare, rödstjärtar och allt vad de nu heter, de små fjäderfäna. Det ha varit en trevlig utbyggnad för oss alla. Dottern har steppat upp och vuxit med ansvaret att få utfodra pippisarna, vi har lyssnat till fågelsång och följt skogens finstämda fågelliv genom fönstret med den allra största av uppskattning.
  
Sen flyttade den här jäveln in.

 

Eller ja, mer tog ett medvetet beslut att krascha fågelfesten. Han satt där i granen, var väl i färd med att skala kottar och såg en möjlighet. Så fick han bråttom, och bara hoppade in från sin tallegren, utan att stöta sitt lilla ben, vilket jag gissar är till fåglarnas stora besvikelse eftersom fanskapet nu valt att ockupera deras hus.
På nästan daglig basis ser man hur fågelskocken skingras i en liten fjäderstorm då korren kastar sig in för en squirrel-like-feeding-frenzy som inte tar slut förrän kinderna är sprängfulla. Fåglarna sitter stilla på avstånd. Inväntar resterna i en illa maskerad vintersorg.
   Ekorren är som den där partykrascharen man själv stött på som ”råkar” ta fel öl i kylskåpet då denne inte ens har några egna med sig, som spyr i hallen och bara vägrar gå hem.
   Jag har levt i tron att ekorrarna var bättre, att det fanns en rimlig anledning att de belönats med en egen sång, att de ständigt intar den söta, skygga och snälla rollen i många barnboksdraman. Det finns ingen verklighetsbaserad grund till detta. Jag vet att naturen är en hård plats; att storlek går före folkvett och att starkast överlever. Men squirrels are f#ing bullys, man. Jag har en gråtande familj domherrar på baksidan, med tydliga tendenser till undernäring, som kan intyga detta.

Någon sa att ”ekorrar är råttor med mysiga svansar”. Om man letar verklighet så hittar man ekorrens i den formuleringen.

Jag har tänkt en del på filmen Seven dessa dagar sedan ekorren bröt sig in i våra fågelskådande liv. Så imorgon är det jag som skrapar ihop lite baconfett och går ut och skriver ”Gluttony” på fågelhusets väggar. Tar han inte hinten så måste jag hitta ett sätt att organisera domherrarna på. Jag tänker en slags klassiskt fågelattack a la Hitchcock.

Ses imorgon, Mr. Squatter. Anse dig själv som officiellt varnad.

Yours/John Doe