Morgonrutin och method acting.

Man har sin morgonrutin. Jobbar metodiskt. Tänker hygien och rena kläder, en rimligt kammad frisyr. Dottern har också sin rutin och den tar lite vidare svängar; tandborstandet bör enligt henne enkelt kunna genomföras samtidigt som man har en intensiv monolog om finskor och klänningar, och blöjbyte ska tydligen passa ypperligt att kombinera med en så pass passionerad och höftorienterad dans att vi på avstånd kan höra Beyonce och Shakira skrika från en avgrundsdjup avundsjuka.

Dottern är 2.5 år nu. Ah, that´s a fun age, tänker du, och du har ju helt rätt. Barn är ju tokroliga per definition: frilagda från de flesta sociala filter, bortkopplade från de flesta av förväntade repliker och generellt det mesta av förväntat beteende. Fantasin känner inga gränser och tankeprocesserna lutar alltid åt det kreativt galna. Gosedjuren har personlighet, kanelbullen har en mamma. Man stöttar upp, gör vad man kan för att världen ska få hålla sig lite magisk så länge det bara går. Man skapar röster till leksaker och gosedjur, ger dem epitet och attribut, skissar upp fantasiscenarion med förhoppningen att det vackra barnskrattet ska krama sig runt hjärtat ännu en gång.
    Så idag på badet när tandkrämen flög som bäst frågar dottern: ”Har du sovit gott, Orvar?” Nu är vi tre i rummet och Orvar är ett av mina många alter ego dessa dagar. Han är en björn som vi har hittat på. Eller ja, jag var väl till mestadelen Dr. Frankenstein bakom hans existens. Vi var på en lekplats, hittade ett litet lekhus och innan någon av oss visste ordet av så hade vi te-kalas med björnen Orvar. Han bor alltså i ett litet hus på en lekplats. Gillar bär och kaffe. Han är förövrigt osynlig också.
    Sedan har Orvar börjat dyka upp lite överallt. Dottern bara ropar på honom och jag kliver in i karaktären. Idag dök han alltså upp på badet, och han hade mycket riktigt sovit gott. Orvar och dottern pratar lite om dagens förväntade dagisaktiviteter, och efter lite tystnad säger hon sedan: ”Hej, Krokodilen!” Hon snackar nu till halkskydds-krokodilen av gummi som bor i badkaret och ser till att vi i familjen duschar och badar säkert utan halkrisk. Jag tar krokodilens roll också, en hetsig tolkning där krokodil-karaktären backar upp pappas påståenden att det är viktigt att borsta tänderna och att man bör ha på sig kläder innan man går ut. Krokodilen säger hej och de pratar lite medan jag ser en möjlighet att fästa blöjan. ”Orvar ska med på dagis, krokodilen!” Så nu är jag indragen i en triangel-konversation med min dotter, den lite aggressiva IKEA-krokodilen och den osynliga och saktmodige björnen Orvar, och mellan varven är jag även plain pappa. Det är snabba replikskiften och hopp mellan karaktärerna.
   Jag bollar vanligtvis inte så här många roller. Barnet växer och utvecklas, nu befinner vi oss på en nivå där man känner att vi spelar i en rörig och högljudd komedi, där man själv är Eddie Murphy i de där filmerna där han spelar alla roller själv, fast med avsevärt mycket större underhållningsvärde då.
   Vi får sedermera på oss kläder. Får fram vagnen. Klockan tickar och på dagis kokar gröten och incheckstiden närmar sig. Vi rushar genom snöslasket och snackar lite med Orvar som tydligen hakat på oss. Vi kommer in, klär av oss, tar på tofflor, packar upp dagens utrustning, hittar ett pussel, pratar lite med personalen, kramas och sedan går jag mot utgången. Möjligen hakar Orvar på.
   Det är ännu en morgonrutin som gått i mål. Barnet mår bra och är glad över att vara på dagis. Hon har kläder på sig, tänderna är borstade och frisyren duglig. Det finns i detta läge en schizofren rimlighet i att man inte får med sig allt. Det är lätt att detaljer faller bort när man bollar barn, sig själv och några alter ego, varav en är väldigt osynlig. Det är lätt hänt att man efter avlämning tittar ner på sina fötter och ser att man gick ut från dagiset med de blå skyddande plastsockarna på skorna. Sedan hör man en osynlig björn skratta i bakgrunden samtidigt som man tänker ”fan vad det blåser” och inser att man kanske ska gå in och hämta jackan också.