Angående en schizofren torsdag...

Dricker kaffe och skriver fler brev om Niklas Eriksson. Jag börjar redan tröttna lite på den snubben. Han är en kreativ och teknikintresserad kille som hanterar stress bra och trivs med utmanande arbete i nya miljöer. Niklas har jobbat på TV4 och han har sin högskolebakgrund inom filmvetenskap och Sveriges kanske bredaste medieutbildning. Han har till exempel läst en kurs med “medienarratologisk” inriktning i Skövde. Medienarratologisk, det låter imponerande, men jag tror inte att det är ett vedertaget begrepp. Google svarar wtf? när man söker på det och ger fyra träffar - alla hör hemma i just Skövde. Högskolan i Skövde har hittat på det. Såna är de, Skövdefolket - de hittar på saker. Så går det när man bygger städer på platser som saknar naturliga vattenflöden. Då sitter det plötsligt en massa folk med påhittade utbildningar i sitt CV.
Niklas har några års arbetserfarenhet bakom sig, och han tror att hans kunskaper kan vara till nytta för en massa företag. Sån är Niklas, han tror att han kan bidra. Han verkar rätt bra på papper. När jag skriver om honom märker jag att det mesta tyder på att han är en reko kille. Han tränar en del, spelar gitarr och piano, och sen läser han böcker och ser film på fritiden. Han är läskunnig Niklas, och han uppskattar film. Den informationen noterar vi under “fritidsintressen”. Det ger en personlig touch enligt Niklas. Jag håller med honom.
Ibland försöker han flika in att han är lite av en “teamplayer“, men då snackar jag ner honom och säger att det verkligen inte går för sig. Teamplayer är ett big no no, säger jag, och höjer ett varningens finger. Inte för att vara en teamplayer, men att faktiskt gå så långt att man beskriver sig själv som en … det håller liksom inte. Att det inte är en direkt lagbrott säger en del om hur långt vårt samhälle egentligen har kommit. Ordvitsar är ett annat exempel. Det borde yrkas på lagens hårdaste straff varje gång ett försök till ordvitsande påbörjas. Dedikerade män i Piketbussar borde konstant köra runt och jaga ordvitsare. Jag håller fast vid det. Jag är de tveksamma åsikternas man.
Radion spelar i bakgrunden. Det är en norsk kanal som heter nåt med Norge, vilket känns ganska passande. Stationen spelar ungefär tio låtar om dagen. När den tionde låten är spelad, så börjar de helt enkelt om från början. Deras musikansvarige måste vara lite av en minimalist, tänker jag. Antingen det, eller så blev det för många låtar att hålla reda på. Man orkade inte hänga med längre, så det skalades ner mot en smalare inriktning. De demografiska studierna visade klart att det fanns en stor grupp människor därute som helt enkelt inte kunde få nog av “Sultans of swing” och “In the army now”. Jag ska lämna in en CV hos dem imorgon. Det kan inte skada, jag gillar ju Sultans of swing. Det händer att jag spelar luftgitarr till den.
Kollar av Facebook och hittar en ny friend request - den är från Joe Purdy. Joe skriver musik som jag gillar, och nu vill han vara min vän. Jag är plötsligen en fjortonårig flicka på Backstreet boyskonsert. Eller ja, en fjortonårig flicka på konsert med vilket pojkband det nu är som gäller. Det som hände efter Backstreet har jag ärligt talat inte koll på. Tiden har tvingat över mig från MTV till VH1. Det är det tydligaste tecknet på att jag faktiskt är vuxen.
Vanligtvis brukar man ju själv söka upp de artister man gillar och tvinga sig på dem, men nu har Joe Purdy sökt upp mig, och han har naturligtvis gjort det alldeles själv. Han är så äkta att han inte låter en massa löst folk administrera hans sida. Joe släpper sina skivor själv eftersom han vill ha fullständig kontroll över sin musik - jag kan inte föreställa mig nåt annat än att han har samma kontroll över sin facebooksida.
Joe slösurfade runt på Facebook och letade nya kompisar. Sen hittar han mig och inser att vi har honom som gemensamt intresse. Det duger fint för en spirande facebookvänskap, tänker Joe. Folk har blivit “kompisar” för mycket mindre än så. Så måste det ha gått till.
Det är en uppsjö av statusuppdateringar idag. Folk gör så mycket. Vissa gör inte mycket alls, men insisterar på att skriva om det ändå. Sånt förstår jag mig på, det är ju en av mina huvudsysslor dessa dagar. Allt ska uppdateras, och ibland belönas man ju med en tumme upp bara för att man “is på jobbet”. Man får sitt dagliga existensberättigande. Det funkar - tummen upp. Vi är alla lallande narcissister i dessa uppdaterandets dagar. Välkommen till instantismens tidevarv, det är bara att hålla i sig och åka med. Färdig med det.
Kaffet är slut och snart borde “In the army now” gå igång för tredje gången idag.
Jag borde gå och kolla posten, det kan ha kommit nåt. Posten är nåt jag ryggar för ibland. Det finns en inneboende paranoia i denna kropp inför post, det kan vara genetiskt. Man kan aldrig vara säker på vad för slags post som väntar i lådan. Det kan vara från någon myndighet. Vi är generellt skeptiska till myndigheter i min familj, och vi vet att myndigheter gillar att kommunicera via brev.
Jag får ibland för mig att jag någon dag kommer hamna mitt i en Josef K-sits. De kommer plocka upp mig, hålla mig kvar på ytterst lösa grunder, och sen sätta mig i finkaburen på obestämd tid. Jag får för mig så mycket, paranoian går ut lite över posthämtandet ibland. Man skulle kunna säga att jag lider av posttraumatisk stress. Se där - en ordvits. Om gudarna är goda så ljuder sirenerna inom kort.