Angående ett parkbesök & ukrainska dockor...

Årstiderna har skiftat igen. Ser folk på rollerblades, folk med glass i munnen, och inte minst djärva människor i shorts. Kräver man mer så har det under dagen även synts bollar som sparkats i olika riktningar. Det är allt bevismaterial man behöver - det är officiellt vår nu. Norge har uttalat sig: Vintern är död. Våren har dräpt den, och inget åtal har väckts.
Knatar runt i Vigelandsparken och ser på människor. De är så många, människorna. Folk vallfärdar till Vigelandsparken, och det gör de helt rätt i. Det är en fantastisk park. Den borde få en medalj, om den nu inte redan fått det. Guldmedalj i ypperlig parkmässighet, eller nåt liknande. Man mår bra av att gå runt här. Det krävs inte mycket ibland, en soldränkt park med ett gäng nakna statyer kan göra underverk.
Ser en man som sätter kameran på självutlösning och fotar sig själv bredvid en staty av en naken kvinna. Han ser gravallvarlig ut när slutaren öppnas och stängs. Det är en makalöst ensam bild. Han kanske har en tanke med den som jag inte greppar. Jag hoppas verkligen det.
Jag tar lite bilder av folk som tar bilder av varandra. Det känns som nåt att göra; fota ögonblicken som andra vill minnas. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det ligger nåt tilltalande i det idag.
Vi vill ju så gärna minnas, och vi vill ju så gärna att andra ska minnas oss medan vi skymtar förbi. De flesta av oss rör oss genom en massa ögonblick som verkar så obetydliga, och vi är alla rädda att ingen ska minnas. Jag hjälper till med minnena idag. Jag bidrar.
Kanske vill vi alla tro att historien har sparat ett kapitel bara för oss, kanske vill vi bara att någon ska se oss passera och formulera något bestående innan vi sakta försvinner, obemärkta. Kanske är det så, det kändes som nåt att skriva i alla fall. Jag har inte varit full på några veckor, dessa rader kan vara ett direkt symtom av det.
Tankebanan avbryts när en vårglad pappa sparkar till sin fotboll som fastnar i sonens stödhjul. Sonen faller och börjar låta. Vi andra tittar lite på föreställningen innan vi fortsätter vidare.
Kollar av bilderna jag tagit - de är överexponerade. Hade visst ISO-inställningen på 800 - rookie misstake.
Jag knatar vidare genom parken. Jag är en hejare på att promenera dessa dagar. Fascinerande hur mycket man kan gå utan något egentligt mål. Jag är en apostlahästarnas man. Överväger att uppgradera mig till cyklist här framöver. Har inte haft nåt intresse av varken cyklar eller att cykla på över 15 år, men det finns en butik här i stan som har fått mig att tänka om. Den heter “Raske Sykkler”. Det stämde redan första gången jag såg namnet. Jag vill också ta mig fram på en rask cykel. Omvänd i loppet av några sekunder, så är det - ett butiksnamn kan förändra så mycket.
Blir stoppad på vägen hem av en ung man med en blårandig låda. Han presenterar sig som någonting och berättar att han är från Ukraina. Jag är en öppen måltavla för dessa människor; de ser det svaga i mig och hugger som hökar. Jag ser snäll ut, och jag är antagligen för snäll. Jag är en sån som hellre köper vilket skräp det nu må vara av ihärdiga gatuförsäljare, bara för att jag inte klarar av att säga nej och sen se besvikelsen i deras ögon när jag tagit upp deras tid och lyssnat, bara för att sedan avböja affären. Han fortsätter sitt repeterade tal och berättar att han har kommit till Norge för att studera norsk kultur. Det känns som misstag nummer ett. Norsk kultur? Det kan bara finnas så mycket att veta om Ibsen om Hamsun. Jag överväger att fråga om han känner till Erlend Loe. Om han är i färd med att avsluta sin doktorsavhandling om Loe under titeln “världens kanske roligaste människa” så är jag beredd att köpa allt som kan tänkas finnas i den blårandiga lådan. Men han pratar fort, och han pratar en blandning av norska, nåt jag antar är ukrainska, och kryddar det hela med engelska. Jag får inte en syl i vädret, och innan jag hinner öppna munnen så öppnar han lådan som är full av “authentic ukraninan souvenirs”. Han har några armband och ett gäng av de där dockorna där den största dockan innehåller en mindre docka, som i sin tur innehåller en ännu mindre docka, vilket sen fortsätter tills dess att dockorna är så små att det faktiskt blir löjligt.
-Very nice ukranian dolls, säger han, och jag nickar bekräftande. Jag borde skaffa en tatuering i pannan, tänker jag. Har man tatueringar i pannan så lämnar folk en ifred. Någonting avskräckande vore på sin plats, kanske ett väldigt litet hakkors. Nej, den tanken var ett misstag. Glöm det.
Jag stålsätter mig och säger “Nei, takk”. Hans ögon blir till regntunga Cocker Spanielögon och han försöker igen: “You sure?” “Yes, thank you”, säger jag och vänder på klacken. Det är en seger.
Förövrigt har jag inte plats för fler ukrainska dockor.