Angående en stadspromenad & Thåström...

Följer spårvagnens väg ner mot centrum. En kvällspromenad med ambitionen att försöka förstå hur den här staden egentligen hänger ihop. Det är ett äventyr, om man som jag är felprogrammerad när det kommer till riktningssinne. Jag går ständigt fel, oftast med resultatet att resan inte blir mer givande på grund av det. Har Thåströms nya i lurarna. Det är en bra skiva, och den fungerar fint som soundtrack denna afton.

Han är egentligen en ny bekantskap den där Thåström. Jag har inte varit på samma våglängd som honom tidigare. Trots att jag själv varit ung & kåt och haft en del tankar kring både staten & kapitalet, så har vi aldrig riktigt klickat. Inte förrän Skebokvarns-plattan då han verkligen sjöng omkull mig. Jag gick i månader och nynnade “Lena pling plong var bara 17 år” och ägnade mycket tankekraft åt att försöka förstå vem den sovande mannen i rum 23 var.
Nu är Thåström min vän, jag tror på allt han sjunger om, och jag är glad att han fortsätter göra skivor.

Hamnar på “Inkognitogata”. Vad ska man tro? En gata med ett namn som indikerar att den arbetar under antaget namn. Var befinner jag mig egentligen? Norge är ett komplicerat land. Jag kanske tänker för svenskt.
Thåström sjunger att han minns var han var när de landade på månen - han läste Buster & Fantomen.

Det är fint här. Jag kan inte mycket om arkitektur, men jag vet vad jag gillar.
Gatorna kantas av mörka träd som ser amputerade och bandagerade ut. De är som hämtade ur en film av Tim Burton. Goth light, mitt i Oslo. Det är lite skumt, men det fungerar. Jag är beredd på allt framöver.
Thåström sjunger att han ska slå ihjäl Thor Johnson. Jag tror på honom. Thor Johnson ligger pyrt till.

Stannar vid ett övergångsställe. Röd gubbe lyser - eller rättare sagt två röda gubbar lyser. Det är två röda gubbar vid varje övergångställe. Kan bara dra slutsatsen att det inte räckte med en. Norrmännen tog inte en ensam röd gubbe på allvar, dom korsade gatan ändå. Sen fick någon nog, det började pratas om kraftåtgärder på vägverket, och sen var röd gubbe nummer två ett faktum. Kjempestopp, helt enkelt. Det fungerar, jag stannar och väntar på grönt. Jag har ingen brådska. Inte än i alla fall.

Tar mig ner på “Karl Johan” och hamnar i samspråk med en uteliggare. Hon vill ha mina småpengar, men jag har inga att ge. Hon tackar ändå. Det är ett fint möte - det är integration på hög nivå.

Passerar “Skippergata” och ber till högre makter att det inte har nåt med “Du är vad du äter Anna” att göra. Har hon invaderat även detta land är jag i trubbel. Hon är en av anledningarna att jag lämnade Sverige.

Vänder hemåt just som Thåström ännu en gång sjunger att han under många herrans år försökt slippa vara med sig själv. Jag tror på honom även där, och jag tror jag förstår vad han menar. Jag borde utveckla det, men ibland måste man bara sluta skriva. Det finns alltid ett val, och jag väljer sömn.