Angående påsken & Peter Jihde...

Det är påsktider igen: förräderi, korsfästelse, återuppståndelse och en massa ägg. Äggens uppgift är visst att symbolisera återfödelse och fruktbarhet under denna dramatiska tid. Dom har en tung uppgift äggen.
Spenderar denna högtid i norrland med familjen. Det är galenskap i vanlig ordning. Intrycken är för många för att ens försöka sammanfatta i detta skede. Farfar har yttrat en del starka åsikter om prostituerade, och morfar är på jakt efter en skoter som går riktigt sakta.
Resten av tiden äts det. Det finns alltid utrymme för mer mat - så resonerar min farmor. Hon tycker att vi ser så magra ut. Hon är inte helt övertygad om att vi faktiskt äter den tiden vi inte spenderar runt henne. Hennes dröm är att vi någon dag ska komma hem och vara riktigt tjocka. Så är det, vi har alla våra drömmar.
Såg lite på TV4 idag. Klockan var någonstans efter 10, och Malou von Sivers diskuterade något med bland andra Lotta Engberg. Det är svårt att uppfatta saker när Lotta Engberg är närvarande i rutan. Min värld fylls av brus när Lotta pratar - det är en försvarsmekanism jag dagligen gläds över.
Jag började hursomhelst tänka lite på mina dagar som arbetare på TV4, och speciellt en dag då jag mötte Peter Jihde i gymmet. Jag tänkte att ni kan få läsa om det, ni som vill och orkar, medan jag funderar på nya sätt att uttrycka frasen ”Jag är mätt nu” på ett mer kraftfullt vis, där hot om fysiskt våld kan läsas in i undertexten.

Angående min Peter Jihde-ångest:
Jag gillar Peter Jihde: han är proffsig, snabb i huvudet, verkar varm i hjärtat och är inte helt oäven i utseendet. Det är min bild. Han kanske är ett as privat, men det kvittar – även om jag starkt betvivlar det. Peter och jag är kollegor, vilket betyder att vi jobbar i samma hus. På det viset är vi kollegor, inte mer. Vi nickar när vi möts i korridoren, sån är vår relation; jag nickar, Peter nickar tillbaka. Good enough, jag gillar Peter. Jag ställer inte högre krav än så.
Jag gillar även att träna, jag gör det ungefär tre gånger i veckan. Peter tränar också, men inte lika ofta. Han är ju gift och har barn. Peter prioriterar, och han gör det bra.
När jag går in i omklädningsrummet denna dag för att ta lite vatten börjar han prata med mig:
-Fan vad du kör! säger han.
-Jo, jag gör väl det, säger jag.
-Ja, man ser dig ju jämt här.
Peter ser mig tydligen jämt här. Han är glad och entusiastisk i tonen, det är uppfriskande. Jag har en generellt ironisk ton som gör det onödigt besvärligt för mig ibland. Idag är en sådan dag.
-Ja, jag gör det mest för att jävlas, säger jag, utan att riktigt veta vad det innebär.
-Jaså, jävlas med dig själv eller andra? frågar Peter.
-Det är en kombination tror jag. Mest andra, så att dom reagerar som du gör, säger jag.
Det är här konversationen vrider sig, den entusiastiska tonen avtar. Peter har missförstått det jag inte riktigt vet vad det egentligen betyder. Jag menade liksom att det är kul att höra lite avund hos folk, att de får lite dåligt samvete eftersom de inte tränar så mycket själva.
-Nej, så får du inte ta det, säger Peter. Jag är imponerad, fortsätter han.
Fan, han är imponerad. Han gav mig en komplimang, och nu tror han att jag tog illa vid mig.
-Ja, men som folk på avdelningen som inte tränar så mycket, det är kul på det viset. De blir liksom lite kul … sen hoppas man ju att det ska bli någon slags inspiration också, egentligen, fortsätter jag som ett skenande tåg. Ett skenande tåg som fullständigt spårat ur.
”Det blir liksom lite kul?!" Vad pratar jag om? Det var ett dåligt försök till någon form av humor, men det blev bara missförstånd. Min ironiska ton har satt mig i klistret och nu försöker jag bara rädda situationen. Det känns lite viktigt att Peter inte tycker att jag är en komplett idiot. Jag har aldrig haft en riktig konversation med honom, och jag lär inte plocka upp tråden inom kort. Jag kanske är lite starstruck, fan vet. Jag mumlar ur mig något om att det är svårt att inspirera igen. Peter står nu med ryggen till mig - jag vet inte om det är ett ställningstagande. Sen bryter jag ihop och säger: ”Äh, det är bara kul att träna.” Peter säger inget tillbaka. Sen går jag på toaletten och undrar över exakt vad som i hela freakin´ friden hände. Jag dricker djupa klunkar vatten och överväger att ropa ”I wanna look good naked”, för att rädda mitt ansikte, men det förlöser inte. Trist, det är ju trots allt runt 68 % av motivationen. Träna för att se bra ut naken, alltså – det är min sanning. Där är vi lika, jag och Lester Burnham.
Åt förövrigt Tex Mex till lunch idag – exotiskt light, liksom. Restaurangpersonalen var iförda sombreros och färgglada förkläden. Och jag tycker att mitt jobb suger, tack för det perspektivet. Kryddigt värre var det förövrigt, det känns i magen.
Det är fascinerande när systemet bryter ihop, när synapserna sluta koppla - brainfart, helt enkelt. Peter lär inte förlora någon sömn över det hela. Jag åker hem nu, och går en orolig natt till mötes; med huvudet fullt av Jihde och magen fylld av bubblande kryddor. Jag är i alla fall glad att jag sover ensam inatt. Ibland har jag faktiskt lyckats väcka mig själv på grund av mina kroppsfunktioner. Då vaknar jag alltid i ett tillstånd av förnekelse, och låtsas sen sova, samtidigt som jag ber till gudarna att min käresta har vett att sova tungt.