Angående gymmet...

Besökte gymmet idag och lyfte skrot. Att lyfta skrot är en hobby, och jag har gjort den till min. Jag får en kick av att lyfta saker, så funkar det. Jag lyfter och drar i saker av varierande tyngd, det gör min kropp gott, och sen kan jag se på den i spegeln utan att vilja vrida mig ur den. Det är en ekvation jag gillar. De övriga önskar jag åt helvete. Matematik är inte min vän.
Karl XII ska visst ha sagt nåt i stil med “en människa som inte förstår sig på matematik är bara en halv människa“. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för det uttalandet. Jag tar det så personligt det bara går. Det känns bra att bo i landet där en kreativ soldat fattade beslutet att skjuta en knapp i skallen på honom.
Jag har nuförtiden ett grönt gymkort som det står “Elixia” på. Jag är nybliven medlem där, och det har skakat om min världsbild en del. Träningscentrat Elixia är en fitnesskyrka byggd för kroppsdyrkan.
Varje dag som jag anländer för ett pass så loggar personalen in mig med mitt gröna kort och hälsar välkommen:
-Då får du ha en god träning då, Niklas!
Om jag var en sån som kan tänka sig att skriva flera utropstecken efter varandra, så skulle jag ha gjort det, men nu är jag inte det, så ni får föreställa er ett istället. Tilltalet är så entusiastiskt att det luktar missbruk av nåt energigivande medel. Kanske är det Dextrosol. Det ger ju en fin kick, Dextrosol. Själv blandade jag det med hembränt som tonåring. Det är inget jag uppmuntrar till, jag bara nämner det i förbifarten. Kanske tycker någon att det faktiskt var värt att nämnas.
Varje pass bokförs här på Elixia, de håller koll på mig. Om jag uteblir från träningen för länge så kommer de tydligen att ringa upp mig och fråga var jag håller hus. Det har de lovat, och jag är nyfiken på att testa det. De drar sig säkert inte för att skälla ut mig. Kanske inte ens för att skrika saker om Beach -09 och sexpack tills jag gråter. Jag vet inte hur långt de är beredda att gå, men om man går efter deras fysiska förutsättningar, så är det en bra bit.
Det är lite som att hänga på Globo Gym i filmen Dodgeball. Om man lyssnar riktigt noga kan man nästan höra Ben Stillers slogan eka i korridorerna: “At Globo gym, we´re better then you, and we know it”. Elixias slogan är: “We get you there”. Vart exakt? undrar jag ibland. Sen kommer jag rätt fort ihåg svaret - till en tajtare plats. Resan dit börjar på Elixia. Det är så de tänker, Elixiamänniskorna. De tar oss dit. De har kunskapen och de har den rätta inställningen. De knaprar Dextrosol och de blöder Powerade. Det är naturligtvis en gissning, men jag väljer att ta den.
Det finns en koncentrerad hurtighet på denna plats som måste utgöra 75% av Norges samlade energiresurser. Instruktörerna går inte som vanligt folk; de rör sig mer som om de utgör ensemblen i en musikal. De dansar en hel del på stället, och det händer även att de tjoar emellanåt. Det var här de hamnade, människorna som tog kursen “ett vinnande leende - ett vinnande sätt” och maxade skiten ur tentan. De ler, tjoar och ropar uppmuntrande fraser - det är lite av en cirkus. Inte som Cirkus Scott, naturligtvis, där ska man hålla käften.
Jag är inte riktigt byggd för den här scenen. Tjoande och hurtighet är inte nåt som kommer helt naturligt för mig. Jag är en lågmäld människa, och jag gillar att fila på min kropp i ensamhet. Jag lyfter mina vikter och ser till att drömmen om att se ut som Brad Pitt i “Fight club” fortfarande andas. Brad var 36 när den spelades in. Jag har fyra år på mig - det kan gå. Jag har Elixia i ryggen nu, de tar mig dit. Förnekelse är förövrigt ett av mina favoritstadier.
Jag är en del av denna cirkus nu, deras erbjudande gick inte att motstå. De har allt här. Det finns maskiner för muskler jag inte visste att folk gick runt med, och här går jag nu runt och känner mig lite som en åskådare.
Det spelas musik med mängder av beat här. Det kan vara trance. Möjligen techno. Sån där musik som får hjärnan att instinktivt söka skydd i alla fall. Reaktionen blir att jag ofta har Arnold Schwarzeneggers repliker från “Pumping Iron” som speaker i huvudet: “The most satizfying feeling you can get in ze gym is what we call ze pump.” The pump, ja. Så långt är vi överrens, jag och Arnold. Sen fyller han ut det med: “To me it´s as satisfying as being with a woman and cumming.” Där går vi skilda vägar. Arnold bor i Kalifornien och jobbar som guvernör. Jag bor i Oslo och undrar ofta hur han lyckades med det.
Springer några kilometer på ett löpband. En man i 50-årsåldern står bredvid mig på en trappmaskin och svettas. Han ser inte helt bekväm ut. Hans personlige tränare kommer framstudsande och tjoar lite åt honom. Mannen på 50 övergår till att se mer obekväm ut. De kommer överrens om att han ska köra vidare. Innan tränaren går så håller han upp handen i high 5-position. Mannen på 50 ser lite tveksam ut, men high 5:ar likaväl. “Yeah”, säger tränaren och går. Mannen på 50 försvinner i sina egna tankar. “Kunde jag inte bara spara ut en hästsvans eller köpa en Harley?” tänker han och fortsätter uppför sin imaginära trappa. Kanske tänker han detta, jag vet ju ärligt talat inte vad som gick igenom hans huvud i det ögonblicket. Jag tar mig friheten att skissa lite runt verkligheten jag lever i. Det har gjorts förut, och det är helt ok att göra så. Ta det från mig, jag tränar på Elixia.
Vissa dagar försöker jag smyga ut från gymmet utan att någon av de anställda i kassan ska märka det. Det har blivit lite av en sport, och jag har ännu inte vunnit. De ser mig alltid och ropar “Ha det” i ett massivt typsnitt. Min teori är att varje missat "ha det" blir ett avdrag på lönen. Vissa teorier håller, andra håller inte alls - min kan vara en av de sistnämda.
Jag borde verkligen skippa gymmet och löpträna några veckor, bara för att se om Elixafolket ringer och kollar upp mig. När de gör det ska jag säga att jag var tvungen att amputera både armar och ben och har därför haft lite svårt att ta mig till gymmet. Det vore kul att höra reaktionen. Om de frågar hur jag klarar av att svara i telefonen ska jag tjoa för tredje gången i mitt liv.