With a little help from my friends...

Dagar i drivor. Många blir de, dagarna. De springer förbi när man försöker hålla fast dem, de dröjer sig kvar i dörröppningen när man redan släppt taget och börjat glömma. Dagar och åter dagar i drivor, det är svårt att arkivera dem alla. En del går till historien, många gör det inte. Livet är ett märkligt tillstånd.
Så kan man också börja ett inlägg. Jag gjorde det precis, ta det för vad det är. Läs gärna in nåt personligt i dessa rader som skänker dem lite extra tyngd. Vi är två om den här texten. Ta ditt ansvar, människa.
Det är måndag idag, och det är dag nummer 11644 i mitt liv. Siffran kan stämma. I värsta fall diffar det på någon dag, det är inte hela världen. Min mattelärare hade dålig andedräkt och gillade att lägga händerna på sina elevers axlar. Det inspirerade inte mig. Jag lämnade honom med en 2:a och valde bort ämnet på gymnasiet. Det fanns viktigare saker än matematik. Det gör det fortfarande för mig. Allt annat, till exempel.
11644 dagar, jag har skrivit om tolv av dem så här långt. Jag borde tydligen skriva oftare, folk har sagt åt mig att göra det. Jag har en tendens att tro på folk ibland. Det är inte nödvändigtvis en bra grej.
Det var ett tag sen jag skrev nu. Det borde kanske innebära att jag har mängder av historier att berätta och tonvis av skarpa iakttagelser att underhålla med. Kanske har jag till och med haft tid att formulera meningar som lyckas skära sig in i läsaren för att sen ligga kvar en längre tid. Såna där formuleringar man bär med sig som ständigt skänker ny betydelse i olika sammanhang. Mest troligt är det inte så. Jag är bara en förvirrad man som försöker skriva ner sin förvirring. Det är nog det jag jobbar på. Det kanske inte alls går som jag har tänkt mig. Det har hänt förr.
Fler ansökningar och fler personliga brev. Jag väntar på samtal och dricker för mycket kaffe. Det är vad som händer. Min klocka har förövrigt stannat. Batteriet gav upp, så jag borde köpa ett nytt. Det är inte bra att fastna i tiden.
Två vänner var här och hälsade på i dagarna. Den ene av dem har en klassisk penisförlängare till bil, så de satte sig i den och körde till Oslo. De bitchade visst en del med varandra på vägen. Sen tog de tydligen väldigt många kisspauser. De är lite som ett gift gammalt par mina två vänner. De bitchar, och de kissar mycket. Det bitchades visst en hel del om kisspauserna också. Inkontinens är källan till mycket bitchande i den här världen.
De tog sig i alla fall hit och det var skönt att se dem igen, även om det bara har gått en dryg månad. En månad och femtiotvå mil är ett nytt sätt att uppfatta tid och avstånd på. Jag saknar dem, så är det. Det är bra vänner jag har, ibland drar man rätt lott.
Jag tar med dem på det lokala alkishaket. Jag är en alldeles förträfflig guide. Mina vänner skriver under på det påståendet:
-Verkligen kul att du tar med oss på såna här ställen, säger en av dem.
Jag tar det som ett positivt uttalande. Jag har en förmåga att se bortom ironi när det behövs.
Det visar sig att en av mina grannar är en av pubens besökare. Det var inte helt otippat, hon står ibland mumlandes i trapphuset och fyller luften med en svag doft av finkel.
Vi fortsätter dricka öl genom dagarna. Vi dricker öl och pratar om saker. Vi har alltid nåt att säga, det tar aldrig slut på ord. Vi gör några berusade försök att uppdatera de viktigaste listorna; vilka skivor som format oss, vilka låtar som håller bäst, och vilka män vi kan tänka oss att ligga med under pistolhot. Harrison Ford ligger bra till där. Tanken på att ha besovits av Han Solo är tilltalande för oss alla.
Min blogg hamnar på agendan. Mina vänner tar sig friheten att lufta sina åsikter om den: “Du skriver ju så sjukt långt”, “du missar liksom alltid poängen” och min personliga favorit “du begår våldtäkt på det svenska språket”. Bara vänner är så ärliga, och det är uppenbarligen mina. Jag borde vara tacksam för det, men det sitter långt inne.
Vi går ett varv i Vigelandsparken och tittar på konstverken. En av statyerna föreställer en kvinna som står på alla fyra. En av mina vänner gillar konst, och det mesta tyder på att han gillar kvinnor i den positionen. Han ställer sig bakom statyn och håller händerna på hennes höfter. Han har ett stort leende på läpparna - min vän är en konstälskare. Han älskar konst till den graden att han vill bestiga den. Det är med största sannolikhet att gå för långt. Jag tror Ernst Billgren nämner det i sin bok.
Vi lämnar parken, svidar vi upp oss och promenerar mot centrum. Vi ser ett slott på vägen, sen ser vi nationalteatern. Sen ser vi inte så mycket mer. Om Oslo har ett yrande nattliv så hittar man det inte på en måndag. Vi har lärt oss läxan den hårda vägen.
Tiden flyger förbi och mina vänner åker hem. Tiden är en jobbig uppfinning. Jag gillar klockor, men tiden är fortfarande ett problem. Det går liksom inte att kliva ur den.