Angående karriären...

Det finns en skön hint av vår i luften idag. Solen har behagat dyka upp och jag hörde några fåglar kvittra när jag vaknade. Någon av dem kan ha varit en tidig “Rödstjärt“. Rödstjärtarna kommer tillbaka så här års. Antagligen var det inte alls det, men det kändes som nåt att skriva.
Jag har vandrat lite längs Oslos gator och funderat på en ny karriär. Det är lite av en nöt det här. Jag är så märkligt ointresserad av så mycket.
Jag har fått tjänstledig från min tidigare karriär som videotekniker - ett arbete som faktiskt innebär att du tittar på TV och får betalt för det. Det låter lika galet oavsett hur många gånger man formulerar det.
Jag har tittat på TV i nästan 7 år. Jag har sett 1000-någonting avsnitt av "Glamour", digitaliserat obehagliga mängder av reklamfilmer och arkiverat band för en hel livstid. En sådan karriär sätter sina spår.
Efter vissa intensiva kvällar med Glamour gick jag till sängs och drömde målande drömmar där jag var tillsammans med Brooke Logan, vilket fick Ridge Forrester att ilskna till och vilja döda mig. Vissa nätter lyckades han, ofta på väldigt häpnadsväckande och kreativa sätt, men mestadels höll han bara långa malande monologer tills jag vaknade. Det undermedvetna hade talat. Symboliken kunde inte bli mer övertydlig - mitt jobb höll på vissa sätt att dra ner mig.
Jag gjorde det enda vettiga av situationen och satte mig ner och försökte att skriva en bok. Jag valde att den döpa till “Min karriär, och andra misstag”. Jag tror inte att man övertolkar om man väljer att se det som ett dåligt tecken. Boken är förövrigt runt 10 sidor lång för tillfället. En “pageturner“, med begränsade möjligheter.
Det är lite fascinerande när nåt som upptar så många timmar av ens dagar förfaller trivialt, rutinmässigt & utan någon egentlig mening. Det händer visst hela tiden, i de flesta jobb. Man kanske förväntar sig för mycket. Min far brukar säga nåt i stil med: “Arbete är ett nödvändigt ont, så att du får friheten att göra vad du vill.” Han kanske har en poäng. Men han är ändå mannen som skrattade när jag gav honom citatet “Livet är en sjukdom som bara kan kureras av döden”, och sa “Det var fan bra sagt”.
Nåväl, det är onekligen på tiden att göra något annat, vad det nu kan tänkas bli. Som så många andra vill jag ju gärna tro att jag är ämnad för något större. Jag är dessvärre inte övertygad om att det faktiskt är så.