Angående sökprocessen...

Att söka jobb ska vara ett heltidsarbete. Hej, jag heter Niklas och jag suger på mitt jobb.

Hittar en tilltalande hemsida där man utlyst olika TV-arbeten. Det finns en värme i raderna som man vanligtvis inte ser i medieannonser. Jag klickar vidare, och vad jag kan se så har de en massa lediga tjänster, det är bara att söka dem. Ser i förbifarten att det står nåt om “utviklingshemning”. Jag kopplar inte riktigt. Kanske betyder det utvecklingsmöjligheter, tänker jag. Sånt brukar det ju skrivas in överallt som en karriärsmorot, även om det innebär att du efter några år får ett headset istället för en lur.
Skickar över frågetecknet till min käresta som ser lite förbryllad ut. Mitt norska uttal är inte helt finslipat ännu.
-Hemming? säger hon. Nei, jeg vet ikke…
Jag klickar på “kontakta oss” och möter en bild av två väldigt glada och unga människor som håller mediaverktyg i händerna. De är bara en sak jag saknar för att bli en av dem - Downs syndrom. Utviklingshemning, ja - jag måste alltså ha en utvecklingsstörning för att få söka.
Darn, det såg ju så lovande ut. Kan vara värt att skicka ett CV ändå, jag kan vara kvalificerad. På mitt eget vis är jag ju bakom i utvecklingen. Jag behärskar ju inte ens språket, uppenbarligen.
Flickvännen hittar sen ett ledigt jobb på Operan. Det låter rätt. Jag gillar tanken på att jobba på en opera, även om mina kunskaper är begränsade. Jag kan ha sett “Nötknäpparen” vid nåt tillfälle, men det kan likaväl vara så att jag inte har gjort det. Kanske lyssnade jag bara på Tjajkovskij och inbillade mig alltihop. Det är också en möjlighet. Dom är ju så många, möjligheterna.
Opera och ballettfolket söker nu en kunnig medarbetare som behärskar video. En videotekniker är alltså vad de behöver. Videotekniker … det låter onekligen bekant. Det är som om moderskeppet kallar hem mig.
Jag putsar av några superlativ, skriver ett brev om mig själv och lägger det i ett kuvert.
Tar en liten promenad och andas norsk luft. Passerar en uteliggare som har sitt hörn i närheten av vår gata. Han har en mössa som är stickad så att den ser ut som en jordgubbe. Det är respekt. Sen har han ett munspel som han blåser i. Jag tror att han faktiskt kan spela, men det är svårt att avgöra. Munspelet är lite lömskt på det viset. Med rätt känsla tror jag man kan fejka sig fram till det mesta på det instrumentet. Mössan är en fullträff i alla fall. Han nickar och ser bedjande ut, jag nickar tillbaka och ser snål ut. Måste komma ihåg att ge honom en slant någon dag. Det är han värd, jordgubbsmannen.
Hittar en postlåda och släpper ner min ansökan. Där ligger den nu, och jag håller lite i min ena tumme. Bara lite, jag är mil ifrån hoppfull. Som Constanza säger: “I don´t want hope, hope is killing me. My dream is to be become hopeless.”
Jag går hem och fortsätter kratta Internet efter lediga jobb. Det är verkligen ett arbete - Internet är helt sjukt stort.
Funderar lite på om jag kanske borde ha skrivit in det där med Nötknäpparen ändå. Nåväl, postat är postat.