Angående slumpade påskminnen...

Allting som kan gå sönder kommer att gå sönder - sån är lagen. En blå bil kan till exempel gå sönder just när du börjat köra norrut för att fira påsk.
Texten “Battery charge fail” lyser plötsligen i rött på instrumentbrädan, bara några mil utanför Oslo. Jag är ingen mekaniker, men allt verkar inte stå rätt till.
Som 15-åring mekade jag en gång loss förgasaren på min moped, en Yamaha ”Chappy“, förövrigt. Sen satte jag tillbaka den - bara för att. Det skulle mekas på den tiden, och det var så långt jag sträckte mig.
Mina förgasarkunskaper ger ingen fördel i detta läge. Detta är till att börja med en bil, och det är dessutom en Peugeot.
Min flickvän vet en massa om människokroppen och medicin, men det går heller inte att applicera.
Vi kan i alla fall engelska, även om motorer är bortom oss. Fail, alltså, battery something - ok then. Tar första avfart och hamnar på en Esso-mack - det är en bra start. Efter några samtal visar det sig att det ligger en Peugeot-verkstad i närheten, och runt hörnet ligger “Quality Hotel“. Det är som om denna plats är byggd just för detta ögonblick.
En entusiastisk bärgare med svintofrisyr kommer och hämtar bilen. Vi checkar in på hotellet och äter buffé. Jag äter dryga halvkilot fetaost och blir sjuk i magen. Det är första gången fetaosten sviker mig. Påsken startar inte som vi tänkt oss.
Dagen efter kör vi 70 mil norrut. Vi sjunger allsång till Tom Pettys “Free falling” och pratar lite om “Jerry Maguire” efteråt - det bör man göra. Vissa scener med Tom Cruise är faktiskt värda att minnas.
Landar slutligen hemma hos farmor och farfar. Vi äter midnatts-taco och pratar lite. Det är en tradition, och jag gillar den.
Det är deklarationstider. Farfar har hört att krafterna som styr har uppmuntrat de prostituerade att deklarera för sina inkomster. Han tycker det är helt uppåt väggarna.
-Nu tycker dom att ludren ska deklarera också. Om jag var i den branschen skulle jag ju sko mig själv, säger han.
Farfar har valt sida i denna fråga, och han har valt ludrens. Ludren har min farfar i sin ringhörna.
Livet har länge varit analogt i mina farföräldrars hem: gamla VHS:er och en TV, som nästan tangerar mina farföräldrar i ålder, med en ytterst tveksam återgivning av ljudet. Tiden har sprungit ifrån monoljudet.
Vissa filmer är dessutom bandade i ”longplay”. Jag minns tydligt att jag tyckte longplay var en ytterst snillrik idé en gång i tiden - man kunde ju få plats med fyra filmer på en kassett. Den åsikten är nu officiellt reviderad.
Men nu är det uppdaterat till 16:9 och stereo, det har köpts in några fler kanaler, och de har dessutom skaffat sig Internet. De är i 80-årsåldern och nyttjar det dagligen. ”Jo, det såg vi ju på Internet”, säger dom ibland och retar livet ur folk i samma ålder som har TV som primär nyhetskälla.
När jag kommer ner från mitt pojkrum frågar farfar:
-Var du på Internet?
-Jo, jag var där, säger jag.
-Jaha, hade det hänt nåt?
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Hade det hänt nåt? “Jo, jag blev taggad i en bild på facebook“, eller “Jo, jag fick en länk på en apa som kissar sig själv i munnen” känns inte som svaren han förväntar sig. Jag säger att det hade hänt massor. Farfar verkar nöjd med det.

Besöker en vän som bor kvar i min hemstad. Han har köpt en gul Volvo 142 som vi kör runt i. Den heter 142 för att det är två dörrar i den. Volvo 144 har fyra dörrar - det är en nyttig läxa. Det är skönt när saker hänger ihop.
Vi kör runt ett tag och pratar om vinyl. Min vän gillar vinyl, medan jag inte riktigt förstår charmen. Sen byter vi till bakelit. Bakelit är underskattat, det är vi överrens om.
Min vän sladdar runt bilen och kör in i snödrivor. Det är fortfarande underhållande, vissa saker håller måttet.
Vi sladdar färdigt, tar en rökpaus och ser på älven som flyter förbi. Det är April, och snön faller. Det mesta tyder på att vi faller med den.

Äter middag hos min far. Det bjuds på kall öl och varm kyckling.
Pappa har varit ute på jakt och fällt bäver. Det är säsong för bäver nu, det är helt öppet att skjuta skallen av dem.
Pappa börjar berätta om en väst som han har låtit sy upp av ett av sina nedlagda byten. Han visar upp den efter maten - det är en bäverväst. Min far har skjutit en bäver, lämnat in delar av bävern till någon slags skräddare, och nu bär han bävern som väst. En bäverväst, helt enkelt.
Jag har alltid tänkt att min familj på många vis är som många andra familjer - bävervästen har ruckat den synen lite.

De lediga dagarna sinar och vi åker hem. Tar Y-bussen till Stockholm för 35:e gången.
Om någon skulle designa ett personligt helvete för mig, så är det en Y-bussresa från Norrland till Stockholm, full av krånglande gamlingar och högljudda tonåringar, där bussen aldrig kommer fram till målet. Just som jag tycker mig se konturerna av huvudstaden så visar det sig att vi just anlänt i Tönnebro, ännu en gång. Det är min bild av helvetet, och jag har väldigt svårt att föreställa mig något värre.
Jag läser mitt livs första bok om “Remo” på resan. Det är en present från min vän med Volvon. Jag vet inte riktigt vad han försöker säga mig: “Hans namn var Remo och han fångade kulor.” Det är en karaktärspresentation av rang.
Jag minns filmen om Remo: den var så där fantastiskt dålig att det nästan fanns ett underhållningsvärde i den. Böckerna har inte riktigt samma charm, även om Remos läromästare ”Chuin” vid ett tillfälle kapar en killes huvud med en av sina tår. Det är en lite av en skill. Han är inte Sinanjumästare för intet.

Tar ett flyg till Oslo. Fastnar i tullen då min väska ser suspekt ut. Det är inte helt oväntat då jag bär en massa nerfrusna köttstycken som handbagage. Tullmannen tar ett stickprov och konstaterar att det är just kött. Jag tillåts passera, inga plasthandskar och “moon river” för den här resenären.

Verkligheten sipprar in nu. Semestern är över och vardagen tar vid. Projekt “Skaffa jobb” har just gått in i fas 0.1. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men det känns rätt att bygga upp det hela i olika faser. Jag har fått för mig att man gör så. Förhoppningsvis har jag rätt.