Cycling Trivialities...

Det är en dag då inget händer.
Jag hade några förväntningar. Hade hoppats på ett telefonsamtal. Kanske ett mejl. Båda uteblev och dagen känns långt ifrån klar när det är dags att sammanfatta. Inget hände … sånt händer.
Det är en sanning som kräver ett navelskådande perspektiv. Det är mitt perspektiv och jag väljer det även kväll.
Jag startade dagen med att läsa lite slumpmässigt i Marcus Birros blogg - det var inte rätt beslut. Han drar ner mig emellanåt. Jag blir en del av hans dysterhet. Det borde kanske applåderas, men ibland blir jag lite störd när han bygger komplicerade frakturer av lättare stukningar. Det är bara så jag uppfattar det. Dramatiken svämmar över emellanåt, jag har problem med det.
Jag har läst de flesta av hans böcker och nästan alltid avslutat sista sidan med känslan av att han kanske kommer lyckas nästa gång. Han har inte riktigt gjort det än.
“Skjut dom som älskar” är en finstämd diktsamling, jag gillar den. Han har ju ett vackert språk, han målar ömma bilder med sina strofer, men ibland blir det bara meningar … kroppar utan ryggrad. Lite som min dag idag, där innehållet saknas.
Jag gick i alla fall till gymmet och tränade medan Birro hängde kvar i bakhuvudet. Sen beslutade jag att skriva ett inlägg i samma anda för att försöka jobba dysterheten ur kroppen.
Tagning ett: Festregn gör en Birro.

Det är en dag som släpar sig fram och tillbaka över golvet på en mörk scen med grådisig dekor. Det är en dag när handlingen inte följer den tänkta utvecklingen.

Hämtar mina träningsskor från balkongen och ser en spindel som hänger död i sitt nät. Den har spunnit några trådar runt sig, nästan som om den bäddade in sig inför det oundvikliga. Det sista kroppen gjorde var att begrava sitt eget lik.

Jag går ut på gatan och kryssar mellan människorna. Vi är alla på väg. Vi är resenärer på den första och sista resan, med allt baggage som aldrig kan checkas in.
Jag ser på alla dessa ansikten. Jag känner hur deras önskningar surrar i luften och jag ser oken på deras axlar. Jag måste påminna mig om det vackra. Jag stannar och andas. Frammanar dina ord som en körsång genom bruset och jag vet att min hemlighet är utom räckhåll. Det banala viker undan. Skingrar sig i luften som cigarettrök. Försvinner. Jag är hamnen som drömmarna lägger till vid.

Passerar löpsedlarna som spyr upp dagens utvalda tragedi och jag blir märkligt dyster igen. Inte ens solskenet är tillräckligt för att ljussätta denna dag som något annat än en parodi. Solglasögonen åker på. De är ett fantastiskt filter. Det uppenbara är inte en syn att fästa blicken på.

Jag går vidare och känner hur solen lämnar sina avtryck i mitt ansikte. Solen ger sig inte. Den hänger i den pastellblå himlen och strålarna är små svärd mot mitt ansikte. Solen ger inte vika. Ett envist barn som vägrar somna in. Jag är fotspåren som leder hem, och solen är min fiende.

Jag klipper här och går rakt in i akt två. Sån är jag, det är trots allt min blogg. Jag tar mig friheter ibland. Jag övar mig fram. Jag får dramatisera och hoppa i handlingen. Det kommer väldigt naturligt när man har läst kurser med medienarratologisk inriktning. Så länge det finns en början, en mitt, och sen ett slut någonstans så ska det lösa sig. Jag har Godard i ryggen när jag säger det.

Jag kommer hem efter en lyckad träning och väcker min käresta som vilar inför ett stundande nattpass. Jag hinner se på henne en kort stund innan hon släpper drömmen och öppnar ögonen. Jag hinner tänka att det är en bild jag vill somna med denna kväll. Jag ger henne en liten present och berättar att jag funderar på att skriva ett Marcus Birro-doftande inlägg i min blogg. Hon gäspar och ser frågande ut:
-Marcus byrå? säger hon.
Vi älskar varandra, men vi har uppenbara kommunikationsproblem.