Living in a happy nation...

De mest intressanta detaljerna finner man oftast
i bak-grunden. Jag låter bilden tala för sig själv.

Morgonen kommer över staden Bergen. Vaknar av att en manskör sjunger norska visor i en orimligt hög tonart. Det är inte en morgon som alla andra - det är den 17:e morgonen i Maj.
Ljudet kommer från en stereo som är högt uppskruvad. Det är nationaldag och min hjärna har svällt upp en del. Det händer visst när man dricker saker med alkohol i. Det är en del orsak, och en nypa verkan.
En norsk man som jag väljer att kalla “Jom” löper runt i lägenheten. Han bor här och har valt att starta dagen med manskör. Jag är ny på det här - manskörer kan vara ett måste denna dag. Som invandrare gör jag mitt bästa för att anpassa mig.
Har bara några få timmars sömn i kroppen. Vi satt uppe tills rödvinet tog över och försökte skriva en låt kvällen innan. Det är rätt tid för norsk musik nu; bara någon timme innan vi valde sängvägen så vann Norge hela den där schlagerfinalen. Jom och jag smider alltså när det är som allra varmast. Låten går i A-moll, och vi har - antagligen helt realistiskt - ställt in oss på att den blir en massiv hit. Många hits går ju i just A-moll. Det är lika bra att vara beredd på ett genombrott, de har en tendens att komma väldig oväntat.
Dricker kaffe och ser på TV medan systemet sakta vaknar till liv. Den norska kungafamiljen är i bild och står på slottets balkong i sina högtidskläder med tillhörande högtidshattar. De står där orörliga och ser fina ut i några stilla sekunder innan de alla börjar att vinka glatt. Det ser lite lustigt ut; antagligen får de en signal om att de är i bild så att de kan ta en paus i allt detta vinkande. Man får hoppas det. Det vore ohumant annars. Ingen orkar vinka oavbrutet, inte ens norska kungligheter.
Jag kollar av min mejl och hittar ett svar från NRK. De har gjort en första gallring och jag är nu en av 25 utvalda kandidater de har gått vidare med. Det är goda nyheter - NRK gillar mig. De överväger att ta in mig i familjen. De drar sig inte för att överväga ännu en svenskjävel som irrat sig över gränsen. Tack, NRK, jag behövde onekligen responsen.
Nu återstår bara att klippa ut bokstäver från några tidningar, leta upp de 24 andra applikanterna, och sen kidnappa deras husdjur och be dem om att dra sig tillbaka. Arbetsmarknaden är hård, man gör vad man måste. Det har börjat sjunka in nu.
Dricker mer kaffe och ser på folk som tågar. Norrmännen vandrar gata upp och ner i olika färgglada tåg. Det verkar vara själva kärnan i firandet. Man klär upp sig och knatar runt medan man tittar på andra som också har klätt upp sig och knatar runt. Sen bör man ta sig nåt att äta. Det är en sån sak som man bara bör göra.
Det finns tåg för allt och alla denna dag. Det finns visst även ett speciellt tåg för invandrare. Jag lyssnar extra noga när de nämner det på TV:n - detta gäller mig. En mörkhyad man står och berömmer Norge och den frihet han har fått uppleva här. Han har en massa värme i rösten när han hyllar landet Norge och dess skönhet. Det är vackert att höra, det är nationaldagsfirande i sin yttersta och mest moderna form. Tåget går vidare, fritt som aldrig förr.
Sen dyker ordet “negertåg” upp från ingenstans. Plötsligt så hänger det bara i luften. Ordets uppkomst är dolt i dunkel. Det är språklig förvirring i sin bredaste definition. Jag tar ansvaret, inget illa ment. Jag var tvungen att nämna det eftersom det faktiskt hände. Vissa saker föds ur dimma och bör leva ut sina dagar där. Jag ber om ursäkt, oavsett. Jag är svensk, jag ber om ursäkt för i stort sett allt.
Det är ändå märkvärt; i Norge säger man fortfarande neger om mörkhyade. Det är visst inte samma skällsord här som man är van vid som svensk. Som grannländer har vi tagit olika riktningar i den frågan. Att lägga ihop det med tåg är dock inte vanligt vad jag vet. Vi skriver upp det hela som en faux pas.
När vi tagit oss ner i folkvimlet ser jag att även husdjuren har klätt upp sig. Några hundar som passerar har smyckat sig med band i norska färger runt halsen. Till och med hundarna går det extra steget denna dag. Det är svårt att inte bli imponerad. Jag äter en baguette med räkor och blir ännu mer imponerad. Jag gör bra val ibland - att fira nationaldag i Bergen och äta räkbaguette är bara två av dem.
Landar i Oslo nästan samtidigt som schlagervinnaren gör entré på flygplatsen. Decibelmätaren slår på rött, trumhinnor blöder, och unga flickors röster skriker “I´m in love, with a fairy tale” - någonting. Det är tydligen stort, även om undertecknad står böjd av förundran. Jag är ett kursiverat frågetecken inför schlagerns segertåg över världen, men jag är glad över att se folkets glädje. Landet heter Norge, snubben heter Alexander, och han har grävt upp nationens självkänsla från den bottenlösa graven som Jan Teigen tvingat ner den i så länge.
Grattis Norge, och tack för festen.