E-bow the letter...

Det fortsätter komma post. Jag ser inget slut på det hela.
Hittar ett brev från skatteverket som informerar mig om att jag har flyttat till Norge. Det stämmer, skatteverket. Handläggare Siw har registrerat mig som utflyttad. Hon har handlagt som hon brukar, och hon har inte tagit det hela personligt. Siw har skrivit under med kulspets och stämplat sin Siw-stämpel med vad jag tolkar som normal stämplingsstyrka. Hon är inte sur på mig, Siw, hon gör bara sitt jobb. Hon öppnar till och med upp ett fönster för överklagan, men jag har beslutat att jag är ok med hela ärendet.
Min eftersända post hittar fram ända till Norge. Det är väloljade kuggar i postmaskinen. Alla når mig, och alla vill de nåt. Min optiker hör av sig och tycker att jag borde undersöka mina ögon igen, Unicef skickar bilder på barn i utsatta miljöer och undrar om jag kan ge mer pengar, och sen har även vägverket fått nys om min flytt och vill gärna vara en del av den. De vill att jag ska skriva brev till dem och berätta exakt var jag bor nuförtiden, så att de kan ha mig i register. Jag har beslutat att sova på saken.
Jag praktiserade på vägverket som ung man och det första uppdraget jag skickades ut på var med två herrar i 50-årsåldern som parkerade i en kamouflerad liten vägkorsning och tog kaffepaus i någon timme medan de bläddrade i tidningar som innehöll namnen “Fib” och någonting med “Aktuell”. Minnet är tillräckligt, vägverket får leva i ovisshet om min exakta position. Det finns viktigare saker att sova på.
Bland en hop av reklambroschyrer finner jag sen ett brev adresserat till Niklas Eriksson och Marie Anderzen. Niklas Eriksson låter rätt, men jag har ingen aning om vem Marie Anderzen är. Har aldrig ens känt en människa som har ett z:a i sitt efternamn. Brevet innehåller en inbjudan till maskerad och det talas om “årets höjdpunkt” i festingressen. Den utvalda platsen är folkets hus i Ljusne, och temat för kvällen är “kändistema”. Jag är tydligen bjuden - I am Jack´s full blown confusion.
Ordet maskerad är skrivet i en båge på framsidan av inbjudningskortet, och sen har det dekorerats med stjärnor och små vinglas i utklippta pappersformer. “Ingen kändis, ingen entré” lyder uppmaningen. Det är kreativt och upplysande - det är hantverk med slutbetyget IG.
Jag känner ingen som gör sådana inbjudningskort. Om jag mot förmodan gör det så har jag en relation att avsluta framöver.
Jag borde kanske skicka det vidare, från en Niklas till en annan. Å andra sidan borde jag kanske bespara honom det hela. Jag vet att Niklas som borde ha fått denna inbjudan inte har det så lätt. Han vill antagligen inte alls gå. Han har det tufft nog utan att behöva slingra sig ur en maskeradfest. Niklas Eriksson har nog med problem - namnet i sig är tillräckligt. Har man föräldrar som trots vetskapen om att de gick runt med ett av Sveriges vanligaste efternamn, ändå valde att sätta ett av de vanligaste förnamnen innan, så har man det inte lätt. Så är det.
Sen går denne stackare och lägger sig varje kväll bredvid en tjej som har ett z:a i efternamnet. Det gör inte hans liv enklare. Han vaknar antagligen kallsvettig många nätter och ropar ut sitt mediokra namn i ren förtvivlan. Marie med z:a vaknar och tröstar honom:
-Så, så… Niklas är jättefint, sch…. sov nu, Niklas.
Niklas låtsas somna om och tänker: “Jävligt lätt för dig att säga, du har ett z:a i ditt namn.”
Antagligen tänker han så. Kanske har han till och med valt Marie för att få sig ett bättre efternamn. “Folk har gift sig för betydligt mindre än så”, tänker han innan han slutligen somnar in. Det kan vara så - folk som heter Niklas Eriksson är oftast inte bättre människor än så. Jag vill ändå tro att jag lite bättre än genomsnittet. Jag har alltid strävat efter att få vara det där undantaget som bekräftar vilken regel det nu må vara.
Det är ändå ett trist namn, jag vet det av erfarenhet. Jag är ju en av alla som går runt med det och önskar att mina föräldrar hade visat lite mer inspiration i namnfrågan.
En gång när jag skulle nämnas i en tidning sa jag till reportern att jag stavade Eriksson med x och z:a. Hon köpte det och omnämnde mig som “Niklas Erixzon“. Jag har kvar tidningsurklippet. Det ligger i en låda och ser helt rätt ut. När ljusförhållandena är optimala kan man se hur x:et blänker lite.
Jag beslutar att sova på beslutet om Niklas och maskeraden, sen sätter jag mig på min på nyinköpta cykel och trampar mot centrum. Det går fort. Min cykel heter “Diamant” och den är ruskigt snabb. Den är så snabb att jag kliver av och leder den när det blir för trafikerat. Jag är snart 32, våghalsighetens dagar är förbi.
Passerar två damer runt 70-strecket som har gjort sig fina för en stilla promenad. De har pyntat sig ordentligt för en vanlig tisdag och doften av parfym ligger kvar tio meter efter att vi passerat varandra. Jag hör hur de samtalar lite medan de strosar fram. Kanske säger de nåt om räntesatserna, möjligen nåt om kriget. Mest troligt säger den ena att hon funderar på att färga håret blått. Den blå perioden är en fas man inte kommer undan i egenskap av gammal tant.
Jag besöker “svenska föreningen” i hopp om att finna nya ledtrådar i jobbsökandet. Som invandrare är det skönt att träffa sina landsmän för en stund. Denna gång är det ett misslyckande. Jag lär mig inget nytt. Jag blir hänvisad till en blogg som kommer att informera mig om nya jobb, men jag ska tydligen inte förvänta mig så mycket:
-Asså just nu är det typ ingen som läser den, säger flickan som sköter den dagliga ruljansen.
Jag tackar för mig och rör mig hemåt.
Cyklar förbi puben “Den glade munken” och ser en man som sitter parkerad i ett moln av dysterhet framför en öl av märket “stor stark”. Regnet har börjat falla, klockan är runt lunchtid och jag undrar om han har hamnat rätt. Han ser verkligen inte glad ut. Han ser heller inte ut att vara munk. Det finns en stor risk för att han lever som en, men det är med största sannolikhet inte självvalt. Den glade munken drar till sig dystra gäster. Det är en bild som fastnar på näthinnan. Man borde gjuta en staty av honom där han sitter, det skulle bli ett vackert verk. Jag skulle ha döpt det “motsatsen till glad”.
Jag cyklar hemåt i regnet. Passerar en äldre herre i hatt som ler ett upplyftande leende. Jag ler tillbaka.