The one where the old guy rides a bike...

Söndag är på väg att övergå i ännu en måndag. Dagarna flyter ihop lite för tillfället. Jag har samlat på mig några scener under veckan, och jag tror att de utspelade sig i den här ordningen. Jag bara tror, jag lovar ingenting. Nåväl… tystnad: Tagning 18.

Torsdag
Springer på ett löpband igen. En man i sen 70-årsålder sitter framför mig och trampar ivrigt på en cykel. Han ser så makalöst gammal ut. Huden är askgrå och han är bara skinn och ett gäng ben. Han ser ut som om han just irrat bort sig ifrån inspelningen av en kommande Roy Andersson-film. Han minns dagar då man gick 5 mil till skolan och radion var en stor grej. Jag tror att han dammar lite där han sitter. Han är en Kol 14-kandidat och jag gillar honom omedelbart. Han lägger inte ner ännu, han cyklar vidare genom ålderdomen på smala och raska ben. Det finns fortfarande saker att hålla sig i form för.
Han stirrar på en av TV-apparaterna som hänger i lokalen och hans blick är likgiltig inför “Friends”- avsnittet som rullar. Kanske har han tröttnat på Ross & Rachels “will they, won´t they-problematik“. Han bryr sig inte längre. Det går ju Friends-avsnitt hela tiden, överallt. Det blir för många turer, till slut ledsnar man. Jag är med honom där. Det räcker med repriser, det är ju bra tider för bättre TV nu: Lost lyckades till exempel med ännu en imponerande säsongsavslutning, jag är nästan lite sur över det. Jag försöker ta mig bort från den där ön, men det går så uppenbart illa. Annars rullar “Mad Men” på i makalös stil, “Breaking Bad” fortsätter att lysa, och rätt snart borde “According to Jim” med Jim Belushi att gå i graven. Jag sover inte så bra som jag borde så länge den serien faktiskt sänds i TV.
Friends tar slut och jag lämnar löpandet, 415 kalorier fattigare. Roy Anderssons nya skådisfynd kliver av cykeln, fortfarande i livet.
Nere i omklädningsrummet stöter jag på honom igen. Han har tagit sig en dusch och verkar nu stå och lufttorka. Han är så naken som en naken människa kan bli. Det är en trafikolycka, och jag står mitt i den - det går inte att vika bort blicken. Hans nakna gamla kropp bränner fast sig över näthinnan och jag påminner mig att kolla upp om de släppt de där pillren som kan radera minnen ännu. Människokroppen är en vacker skapelse, men det finns ett tydligt bäst före datum på den.

Fredag
Jag går genom Oslo med en ryggsäck full av CV:s, besöker bokaffärer och förklarar att jag söker jobb. Det är en infallsvinkel jag jobbar parallellt med nu. Jag är läskunnig och jag gillar böcker. Jag har läst flera stycken. Det hänger ihop. Jag pratar med några människor och fem affärer senare står jag ett CV fattigare och funderar på om jag vinklat fel, men eftertanken och dess potentiellt kranka blekhet får vänta. Jag går in på ett antikvariat och möter en herre i basker och rundade glasögon med stålbågar. Han har inte bara rätt utseende för att driva ett antikvariat - han satte antagligen standarden för hela stilen. Han har även den klassiska ickekänslan för ordning; det är böcker överallt: i högar, några spridda på golvet, och lådor med böcker står staplade på fler lådor med böcker. Ägaren själv står i vad jag antar utgör kassan, inbyggd i en borg av gammal litteratur. Bokhyllorna når till taket och det är så trångt att han borde hänga ut en skylt med texten ”Obs! 1 människa i butiken åt gången”. Det är en underbar miljö. Jag hittar en av Leonard Cohens diktsamlingar och blir lite exalterad. Det är en överraskande reaktion, men jag tar mig tid att glädjas. Jag tror att jag säger “coolt” för mig själv i förbifarten. Jag är mitt eget kommentatorspår.
Bokhandlaren i basker och jag pratar lite och jag frågar om han behöver hjälp, men han har just tvingats sparka en medarbetare eftersom Internet tagit över stora delar av handeln. Jag försöker se uppmuntrande ut medan jag tänker på alla fakturor från Adlibris som landat i min postlåda. Video killed the radio star - Internet killed the bookstore guy, eller nåt liknande. Jag och Leonard går hemåt och tänker att sån är tidens gång. Det kommer en tid då alla former måste övergå i nåt annat. Det är inget att hänga läpp för, man måste rulla med i förändringen. Han hittar säkert ett annat jobb där man uppmuntrar till att bära basker. Det finns fler såna jobb än man tror.

Lördag
Det är kulturhelg och man hör musik svepa genom stadens alla gator och gränder. Jag traskar runt som en självupptagen postman och delar ut brev om mig själv. Går förbi en scen där några entusiaster försöker sjuda liv i den norska folkmusiken. Den hänger ju i en allt skörare tråd, folkmusiken, så man har toppat uppsättningen rejält i år. Jag kommer in i handlingen just som en man kliver fram och börjar banka livet ur en schamantrumma. Jag är ingen musikrecensent, men konserten blir lite åt det monotona hållet. Det finns en del begränsningar i schamantrumman som inte riktigt gör den till ett soloinstrument. Det är i stort sett antalet slag per minut som kan ändra upplevelsen, och inte ens det kan man bygga ett helt framträdande på i dessa dagar. Publiken ser förvirrad ut. Toppningen har inte lyckats helt. Det är hårda tider för musikbranschen, men jag tror på folkmusiken. Har den tagit sig så här långt måste man se den som odödlig. Inte tidlös, utan mer som i omöjlig att ta död på.
Jag går vidare genom folkhavet och känner solen som ligger på. Det är en dag för familjer på stan och ljus öl på uteservering. Det är en dag då man tillåter sig att må tillräckligt bra för att uppskatta ännu en halvtaskig trubadur som framför “The boxer” med personlig frasering. Det är en dag då barn springer runt med ballonger i händerna och pappor i förra decenniets solglasögon slickar skum från överläppen. Det är en bra dag att bo i Oslo. Sen hörs plötsligt ett gäng tunga beats bakom ett hörn och orden “put your motherfucking hands up in the air” fyller Osloluften, som uppenbarligen är alltför tom på händer. Musikens dag pikar här, med en fjäderviktsgangster som antagligen är bördig från en förort någonstans i Dalarna, och nu står och snackar om att han ska ta livet av folk till höger och vänster. Det är mycket ilska i luften - det är “thug life” i lusekofteland, och det är inte för mig. Någonstans i frasen “kick them bitches on”- something, så tackar jag för mig och kliver ur bild. Det är en bra exit. Kanske en kandidat för en kommande topp 10-lista.

Söndag
Vaknar lite avigt efter en skum dröm där jag körde ner min ungdoms moped i en vak och blev utskälld av två människor som såg ut som Kristina och Karl Oscar i “Utvandrarna“. Jag har skummat igenom några texter av Freud och kommit fram till att diagnosen lyder “you´ve got some issues, boy”.
Trots arbetsledighet håller jag rutinen att kliva upp medan det fortfarande är morgon och sen lägga mig ner innan mörkret bäddat in allt. Mitt jobb är att söka jobb, och det börjar bli en del av dem nu. Min inkorg är full av norska namn som upplyser mig om att de tackar för min ansökan, att de ska läsa om mig med stort intresse och sen höra av sig. Vissa håller vad de lovar; jag har en mindre myriad av käcka mejl med standardformuleringar om att de hittat bättre kandidater och ber mig söka igen. Det är uppmuntrande och avvisande i ohelig allians. Det hänger dåligt ihop, smaken fastnar i gommen. Som en låt av Don Johnson, ungefär. Eller kanske mer en haiku som Mats Wilander överväger att skriva.
Jag har breddat lite på kriterierna i mitt sökandet. De sträcker sig runt i stort sett alla jobb nu. Jag tänker brett, det kan vara vägen att gå. Jag understryker det genom att dessutom gå runt och uttala mig väldigt brett, då har man en poäng med nästan allt man säger.
Filar på en ansökan till ett jobb som begravningsentreprenör för tillfället. Jag kommer att vara en het kandidat när papperen ramlar in. Jag har sett “Six feet under“, jag kan branschen. Överväger i skrivande stund att kasta in Familjen Fisher som referenser. David & Nate backar upp mig på 555-something.
Klockan har tickat sig långsamt mot sömn denna söndag. Jag har beslutat att den är framme nu…