Oh My God, Whatever, Etc.

Jag passerar gatan nästan dagligen, men jag tröttnar aldrig på skylten. Jag tar mig tid att titta en stund, den ger mig nåt varje gång. Den hänger där och namnet fortsätter tidlöst att skicka budskapet. Sorgenfri - damn straight. Fri från sorg, det är så man vill ha det. Fri från sorg, men med ett litet ok på sina axlar. Det ska vara lite tufft ibland. Det känns rätt när det strular, när det blir lite körigt, när man måste fixa upp saker - när man är behövd, så att man kan kosta på sig att klaga lite. Ett visst klagande är existensberättigande i sin renaste form; jag behövs och det blir lite tufft ibland. Jag kan vara ute och cykla, möjligen gör jag det också med en nattmössa på mig.
Jag klagar mest för att ingen ännu verkar ha behov av mig på den norska arbetsmarknaden. Jag vet inte vad det sitter i. Som 12-åring dumpade jag en norsk flickvän vid namn Lillian genom att sluta skriva brev till henne. Det kan vara det. Det kanske finns en databas för sånt beteende i Norge. När man väl flyttar hit så lyser det röd flagg i registreringssystemet och man får ett rent helvete. Förlåt, Lillian, jag var bara ett barn. Det är läge att förlåta nu, det är inte sunt att hålla fast vid gammal ilska.
Jag klagar inte så mycket i alla fall. Jag har för många bra saker runt mig. Jag lägger mig varje kväll bredvid en vacker flicka och njuter av tanken att jag inte vill vara någon annanstans än just där. Jag lägger in ett gäng prickar här för ett stundande “aaaawww”……………………………………
Såg en kille på gymmet idag som är en direkt kopia av Ryan Adams. Det är mycket möjligt att han faktiskt är det. Först klonade man fåret Dolly, sen valde man Ryan Adams. Det kan vara så, konstigare saker har hänt. Ryan Adams alltså, inte Bryan. Det vore för konstigt … direkt ondskefullt när man tänker efter.
Jag funderar på att försöka göra den här killen till min kompis. Jag gillar Ryan Adams, så jag ser ingen anledning att tveka. Förutsättningarna känns ju goda. Om han inte är klonad så måste han i alla fall gilla Ryan. Min ironitermometer skulle spricka om det visade sig att han aldrig hört namnet.
Planen är att gå runt och nynna “Come pick me up” nästa gång våra vägar korsas. Han kommer mest troligt att haka på och sjunga strofen “take me out”, sen skrattar vi gott och blir BFF. Vi kommer hänga ihop som bröder och berätta storyn om hur vi möttes med samma entusiasm varje gång. Det är planen, och nu när den är formulerad känner jag ett stort behov för att skriva ordet “vattentät”.
Angående Ryan så har jag väldigt svårt att tröttna på den här: http://www.youtube.com/watch?v=0uo2OQu2K6E
Jag tog mig friheten att döpa den här bloggen efter ett citat av Charles Bukowski. Han skrev det som en del av sin livsfilosofi i en uppslagsbok om en massa kända amerikaner. Poängen är att man inte ska försöka, man ska göra. Don´t try - do. Jag gillar det, även om jag har uppenbara problem med att praktisera det själv. Jag jobbar på det. Jag jobbar på en massa saker, även om jag saknar ett fysiskt arbete. Känns bra att norrmännen har valt att kalla arbetslös för “arbetsledig”. Det tar bort en del av pressen. Ibland lyckas de, norrmännen, andra gånger blir det helt briljant. När man skapade det norska ordet för “fyrverkeri” så måste Norges skarpaste och mest kreativa hjärnor ha samlats och jobbat övertid. Ordet används visst inte så flitigt, men jag såg det i översättningen till filmen “Parfymen“. I slutet går fyrverkerier igång och i textremsan kan man utläsa ordet “Festregn”. Just det, Festregn - det regnar alltså fest. Geni.
Ett annat geni får avsluta kvällen. Vi är många som har insett att Bukowski är briljant, och jag vill att vi ska bli fler. Haka på, människa, till och med Bono verkar ha hajat: http://www.youtube.com/watch?v=v0e9qqF5Yhs&feature=related
“You´ll ride life to perfect laughter.” Jag vill tro att Sorgenfrigata är en del av den resan…