Det är min födelsedag och jag sitter utanför den norska operan. Det hör inte till vanligheterna, men denna dag är det rätt ställe att sitta på. Det är en stor dag. Inte så mycket för att jag blir äldre, det blir jag varje dag som går, utan mer för att jag har en intervju i denna makalösa byggnad. Jag har sökt ett jobb här tidigare, men den gången gav operan mig den kallare av sina två händer. Nu har de utlyst en ny tjänst, jag har sökt den, och de har bjudit in mig till samtal. Mig och operan, det är vad vi ska prata om. Jag är en man med förhoppningar. Jag vill vara en del av operan. Jag har fallit för den och jag vill att operan ska falla tillbaka. Jag sitter och tänker vinnande tankar tills hjärnan slår över och kastar upp begreppet "vinnarskalle". Det skrämmer mig lite att det ligger och dammar i bakhuvet. Jag ruskar lite på huvudet, skakar om den här hjärnan som ständigt överraskar mig och börjar promenera in i byggnaden.
Blir instyrd i ännu ett vitt konferensrum. Ständig dessa vita, kliniska väggar. Det är ett överflöd av dem i intervjusammanhang. Fyra operamänniskor ser intresserat på mig medan jag försöker berätta om vilken fantastisk kille jag är. Rösten är samlad och jag tror intrycket blir relativt begåvat. Jag får dem att skratta vid några tillfällen. Jag visar goda tecken på humor, det är också en begåvning. Jag och min humor borde ligga bra till vid denna tidpunkt. Operamänniskorna vet antagligen också att det är en allmän bristvara i den här världen.
Jag pratar om min erfarenhet och mina planer om en ny inriktning i livet. Det känns som om vi är på rätt väg. Sen frågar en man på högerflanken om jag har stor erfarenhet av teater. Det har jag inte. Det är här vi börjar lära oss att min erfarenhet är fel sorts erfarenhet. Operamänniskorna behöver någon som har en helt annan erfarenhet. Jag kopplar inte riktigt varför de har plockat in mig. Det är besynnerligt, och det är en besvikelse. Kanske har de bara dragit min ansökan ur en stor tombola och sen hoppats att jag skulle besitta exakt det de letar efter. I så fall är det är en intressant rekryteringsprocess, men den hjälper inte mig denna dag.
Jag får en rundtur i huset och blir så imponerad att det nästan övergår i dysterhet. Det är en otroligt vacker plats. Slutnotan för bygget landade visst på över 4 miljarder. Det var värt varje krona.
Det är en märklig känsla som fyller mig när jag går ut. Jag stirrar in i solen några sekunder och bländar mig själv. Resultattavlan hänger framför ögonen: Operan - Niklas = 2 - 0. Jag måste ta en mental halvtidsvila i den här matchen. Jag behöver en ny anfallsplan. Någon box kanske måste krympas, eller så måste jag tänka utanför den. Det är så mycket man kan göra med dessa boxar.
Jag sätter mig ner vid en fontän och försöker skriva ner några rader runt förvirringen. Jag kommer inte så långt innan en svensk herre som ser ut att ha köpt knark för hela veckopengen kommer fram och frågar om jag har sett en kille med gitarr. Det har jag naturligtvis. Jag har sett jättemånga killar med gitarrer, men antagligen är det inte någon av dem han menar.
-Nej, tyvärr, säger jag till svar.
-Det var väl fan, säger han och rör sig lite svajande och slumpmässig bort mot nya ledtrådar.
Jo, det kan man ju tycka. Saker är lite fan emellanåt. Vi är få som är befriade från inslag av fan. Man sätter sin egen nivå där. Ibland räcker det med att ingen verkar ha sett en kille med gitarr.
Jag återgår till min förvirring, men kommer bara tre meningar innan jag blir avbruten av en herre med en orange pärm och matchande tröja. Han kommer från en hjälporganisation och han vill ha mina pengar. Han jobbar med att kränga välgörenhet och efter någon minut är det tydligt att hans mamma inte lärt honom att ett nej alltid är ett nej. Jag försöker avbryta honom tidigt och säger att jag redan skänker till Unicef, men det biter inte. Han har två öron, och han väljer att slå det döva till. Han bläddrar rask igenom pärmen med bilder på världens samlade lidande. Jag säger att det är hemskt, men att jag inte kan ge nåt mer. Han blir kall i blicken och säger nåt om en mindre summa pengar. Jag säger att jag just missat ett jobb på operan och inte riktigt har medlen. Han skiner av besvikelse. Det blir lite olustig stämning och han ser ut att vilja vända mig upp och ner, skaka mig ordentligt, och sen springa iväg med det som ramlar ur mina fickor. Jag får ingen uppskattning för mitt givande, han vill ha mer. Han fortsätter rabbla inövade fraser och blir alltmer bestämd i rösten.
Jag kommer att tänka på den där säljsloganen man lärde sig som ung mediestudent: AIDA - attention, interest, desire, action, om jag inte minns helt fel. Jag häpnar lite att jag minns namnet överhuvudtaget. Den här mannen måste ha utvecklat denna slogan sen den fastnade i mitt huvud. Han har uppgraderat den till attention, interest, death threat, och sen en massa action. Det är också ett upplägg - välgörenhet via hotbild. Tiden att försöka appellera till det dåliga samvetet kanske är över. Folk höjer dagligen sina smärttrösklar för världens lidande, då får man ta till hårdare medel. Ett dåligt samvete svider aldrig lika mycket som en dansk skalle.
Jag säger nej igen. Han ger upp, ögonen tappar glöd och han börjar röra sig bort. Jag känner ingen omedelbar saknad. Jag ger operan en sista blick och mumlar: “Ja, det var väl fan.” Sen styr jag fötterna hemåt mot födelsedag, presenter och smörgåstårta. Jag tänker några 32-åriga tankar på vägen: “Jag börjar onekligen bli rätt gammal,“ är en av dem. “Vart går egentligen gränsen där folk börjar säga att man uppnått en respektabel ålder?” är en annan.
När jag kommer hem får jag en lusekofta i present. Jag blir väldigt glad och känner mig redan norskare. Lusekoftor och glädje är kanske de allra viktigaste byggstenarna i detta land.
måndag 29 juni 2009
söndag 14 juni 2009
The one where some stuff happens...
Klockan 08:30
Vaknar och minns en dröm där jag och Robert De Niro var på väg ner i en tunnelbana. Vi gick sida vid sida som de allra bästa av vänner och jag imiterade honom med repliker som “There´s a flipside to that coin”. När jag sen ska leverera nåt från “Taxi Driver” avbryter De Niro och säger: ”I´m a geat fucking actor.” Jag håller med honom. Jag säger “Yeah”.
Klockan 11:30
Gör armhävningar med klapp, dansar lite på stället och repeterar arbetsgivande fraser. Jag är övertänd och lite av ett känslovrak. Jag tänker på hållning, värdeladdade ord och ögonkontakt. Sen slinter hjärnan och jag kommer på mig själv med att undra vad Janne Boklöv pysslar med dessa dagar. Hjärnan tar egna vägar ibland. Jag hoppas att Janne mår bra.
Klockan 12:15
Cyklar och tänker att det här kommer gå fint. Jag ler åt några förbipasserande för övandets skull.
Klockan 13:00
Sitter i ett vitt konferensrum och försöker ge ett samlat intryck. Jag har en blå tröja på mig. Den sitter bra och tanken är att det blå ska skicka ut trygga signaler till de som ser på mig. Det är svårt att avgöra om det fungerar. De två människorna på andra sidan bordet ger inga tydliga tecken ifrån sig om att de hittat den de letar efter. Jag vet att de behöver någon som är självgående, som jobbar hårt och kan hantera både det ena, och sen lite av det andra. Under den blå tröjan har jag en vit t-shirt från Pakistan som det står “Proud to be a Pakistani” på. Intervjuarna vet inget om den. Jag har en hemlighet, och den ger lite ro i en annars nervös kropp. Jag säger att jag har en massa erfarenhet, en väldigt bra arbetskapacitet och god samarbetsvana. Människorna mitt emot frågar vad jag gör om tio år, om jag har satt några mål och sen nått dem, och hur jag reagerar när det blir konflikter på jobbet. Jag svarar. Några svar är bra, några känns mindre bra. En kvart senare tar frågorna slut. Det skakas hand och strax efter står jag under en gråmelerad himmel med känslan av att det kan ha gått lite hursomhelst.
Klockan 18:45
Dricker en norsk öl. Den smakar så pass bra att jag dricker en till.
Klockan 18:50
Applåderar min förmåga att uppskatta öl och ge mig själv ett break ibland.
Klockan 19:05
Lyssnar på Tom Mcrae som sjunger “shape your mouth, to fit these words of war” och försöker skriva någon slags dikt. Jag kommer till strofen “och söker sig mot ett slut” innan inspirationen sinar. Den är långt ifrån färdig, men jag kommer inte längre än ordet “slut”. Från himlen trillar ironi ner.
Klockan 19:35
Stirrar på datorns tangentbord och inser att bokstäverna C & V sitter alldeles bredvid varandra. CV, där kom det igen. Det kan inte vara en slump. Tangentbordet är en konspiration av Palme-proportioner.
Kockan 20:45
Tänker på Chevy Chase och repliken: “It´s me, Dr. Rosenpenis.”
Klockan 20:45:02
Skrattar.
Klockan 20:48
Tänker på repliken: “Fuck Cupid, he´s just a fat little bastard with a bad aim” och kan inte avgöra om det är en film eller om jag kommit på det själv.
Klockan 20:50
Googlar Janne Boklöv.
Klockan 20:56
Står på balkongen och hoppas att få se en nunna passera. Huset vi bor i delas med “Sta. Katarinahjemmet“, så utsikterna är långt ifrån orealistiska. Jag har sett nunnor här förr. De är faktiskt lite av en syn.
Klockan 21:02
Ger upp nunneskådandet. Vad nunnor nu än sysslar med runt 9-snåret, så är det i alla fall inte uteaktiviteter.
Klockan 21:05
Tänker ännu en gång på vem som egentligen var roligast av Helan & Halvan. Oroar mig att det kanske inte går att avgöra. Helan är ju inte Helan utan Halvan, och vice versa.
Klockan 21:08
Bestämmer mig för att Helan var roligast. Kommer ihåg att en kompis motiverade hans komiska överlägsenhet med svaret: “Helan, han slog Halvan.” Jag väljer att följa hans linje, för en gångs skull. Fysisk humor är svårbemästrad, det kanske talar för Helan.
Klockan 21:20
Stirrar in i väggen en stund, tänker att det är synd att så många går rakt in i den där grejen.
Klockan: 21:25
Läser ett gammalt mejl från min farmor. Tanten gör så gott hon kan där vid 80-strecket. Hon skriver att de har dragit ut en tand på hunden och avslutar med: “nu får du inte skratta åt mitt brev men jag är alldeles nykter men är dålig på att skriva.”
Klockan 21:30
Tänker att min farmor är en av de vackraste människorna jag känner. Tänker att mitt liv hade varit så mycket sämre utan henne.
Klockan: 21:34
Läser igenom denna text och slås av tanken att mitt liv inte är ett 24-avsnitt.
Klockan 21:40
Skriver en sista mening och väntar på ljudet av nycklar i dörrlåset.
Vaknar och minns en dröm där jag och Robert De Niro var på väg ner i en tunnelbana. Vi gick sida vid sida som de allra bästa av vänner och jag imiterade honom med repliker som “There´s a flipside to that coin”. När jag sen ska leverera nåt från “Taxi Driver” avbryter De Niro och säger: ”I´m a geat fucking actor.” Jag håller med honom. Jag säger “Yeah”.
Klockan 11:30
Gör armhävningar med klapp, dansar lite på stället och repeterar arbetsgivande fraser. Jag är övertänd och lite av ett känslovrak. Jag tänker på hållning, värdeladdade ord och ögonkontakt. Sen slinter hjärnan och jag kommer på mig själv med att undra vad Janne Boklöv pysslar med dessa dagar. Hjärnan tar egna vägar ibland. Jag hoppas att Janne mår bra.
Klockan 12:15
Cyklar och tänker att det här kommer gå fint. Jag ler åt några förbipasserande för övandets skull.
Klockan 13:00
Sitter i ett vitt konferensrum och försöker ge ett samlat intryck. Jag har en blå tröja på mig. Den sitter bra och tanken är att det blå ska skicka ut trygga signaler till de som ser på mig. Det är svårt att avgöra om det fungerar. De två människorna på andra sidan bordet ger inga tydliga tecken ifrån sig om att de hittat den de letar efter. Jag vet att de behöver någon som är självgående, som jobbar hårt och kan hantera både det ena, och sen lite av det andra. Under den blå tröjan har jag en vit t-shirt från Pakistan som det står “Proud to be a Pakistani” på. Intervjuarna vet inget om den. Jag har en hemlighet, och den ger lite ro i en annars nervös kropp. Jag säger att jag har en massa erfarenhet, en väldigt bra arbetskapacitet och god samarbetsvana. Människorna mitt emot frågar vad jag gör om tio år, om jag har satt några mål och sen nått dem, och hur jag reagerar när det blir konflikter på jobbet. Jag svarar. Några svar är bra, några känns mindre bra. En kvart senare tar frågorna slut. Det skakas hand och strax efter står jag under en gråmelerad himmel med känslan av att det kan ha gått lite hursomhelst.
Klockan 18:45
Dricker en norsk öl. Den smakar så pass bra att jag dricker en till.
Klockan 18:50
Applåderar min förmåga att uppskatta öl och ge mig själv ett break ibland.
Klockan 19:05
Lyssnar på Tom Mcrae som sjunger “shape your mouth, to fit these words of war” och försöker skriva någon slags dikt. Jag kommer till strofen “och söker sig mot ett slut” innan inspirationen sinar. Den är långt ifrån färdig, men jag kommer inte längre än ordet “slut”. Från himlen trillar ironi ner.
Klockan 19:35
Stirrar på datorns tangentbord och inser att bokstäverna C & V sitter alldeles bredvid varandra. CV, där kom det igen. Det kan inte vara en slump. Tangentbordet är en konspiration av Palme-proportioner.
Kockan 20:45
Tänker på Chevy Chase och repliken: “It´s me, Dr. Rosenpenis.”
Klockan 20:45:02
Skrattar.
Klockan 20:48
Tänker på repliken: “Fuck Cupid, he´s just a fat little bastard with a bad aim” och kan inte avgöra om det är en film eller om jag kommit på det själv.
Klockan 20:50
Googlar Janne Boklöv.
Klockan 20:56
Står på balkongen och hoppas att få se en nunna passera. Huset vi bor i delas med “Sta. Katarinahjemmet“, så utsikterna är långt ifrån orealistiska. Jag har sett nunnor här förr. De är faktiskt lite av en syn.
Klockan 21:02
Ger upp nunneskådandet. Vad nunnor nu än sysslar med runt 9-snåret, så är det i alla fall inte uteaktiviteter.
Klockan 21:05
Tänker ännu en gång på vem som egentligen var roligast av Helan & Halvan. Oroar mig att det kanske inte går att avgöra. Helan är ju inte Helan utan Halvan, och vice versa.
Klockan 21:08
Bestämmer mig för att Helan var roligast. Kommer ihåg att en kompis motiverade hans komiska överlägsenhet med svaret: “Helan, han slog Halvan.” Jag väljer att följa hans linje, för en gångs skull. Fysisk humor är svårbemästrad, det kanske talar för Helan.
Klockan 21:20
Stirrar in i väggen en stund, tänker att det är synd att så många går rakt in i den där grejen.
Klockan: 21:25
Läser ett gammalt mejl från min farmor. Tanten gör så gott hon kan där vid 80-strecket. Hon skriver att de har dragit ut en tand på hunden och avslutar med: “nu får du inte skratta åt mitt brev men jag är alldeles nykter men är dålig på att skriva.”
Klockan 21:30
Tänker att min farmor är en av de vackraste människorna jag känner. Tänker att mitt liv hade varit så mycket sämre utan henne.
Klockan: 21:34
Läser igenom denna text och slås av tanken att mitt liv inte är ett 24-avsnitt.
Klockan 21:40
Skriver en sista mening och väntar på ljudet av nycklar i dörrlåset.
måndag 8 juni 2009
The one where the old guy rides a bike...
Söndag är på väg att övergå i ännu en måndag. Dagarna flyter ihop lite för tillfället. Jag har samlat på mig några scener under veckan, och jag tror att de utspelade sig i den här ordningen. Jag bara tror, jag lovar ingenting. Nåväl… tystnad: Tagning 18.
Torsdag
Springer på ett löpband igen. En man i sen 70-årsålder sitter framför mig och trampar ivrigt på en cykel. Han ser så makalöst gammal ut. Huden är askgrå och han är bara skinn och ett gäng ben. Han ser ut som om han just irrat bort sig ifrån inspelningen av en kommande Roy Andersson-film. Han minns dagar då man gick 5 mil till skolan och radion var en stor grej. Jag tror att han dammar lite där han sitter. Han är en Kol 14-kandidat och jag gillar honom omedelbart. Han lägger inte ner ännu, han cyklar vidare genom ålderdomen på smala och raska ben. Det finns fortfarande saker att hålla sig i form för.
Han stirrar på en av TV-apparaterna som hänger i lokalen och hans blick är likgiltig inför “Friends”- avsnittet som rullar. Kanske har han tröttnat på Ross & Rachels “will they, won´t they-problematik“. Han bryr sig inte längre. Det går ju Friends-avsnitt hela tiden, överallt. Det blir för många turer, till slut ledsnar man. Jag är med honom där. Det räcker med repriser, det är ju bra tider för bättre TV nu: Lost lyckades till exempel med ännu en imponerande säsongsavslutning, jag är nästan lite sur över det. Jag försöker ta mig bort från den där ön, men det går så uppenbart illa. Annars rullar “Mad Men” på i makalös stil, “Breaking Bad” fortsätter att lysa, och rätt snart borde “According to Jim” med Jim Belushi att gå i graven. Jag sover inte så bra som jag borde så länge den serien faktiskt sänds i TV.
Friends tar slut och jag lämnar löpandet, 415 kalorier fattigare. Roy Anderssons nya skådisfynd kliver av cykeln, fortfarande i livet.
Nere i omklädningsrummet stöter jag på honom igen. Han har tagit sig en dusch och verkar nu stå och lufttorka. Han är så naken som en naken människa kan bli. Det är en trafikolycka, och jag står mitt i den - det går inte att vika bort blicken. Hans nakna gamla kropp bränner fast sig över näthinnan och jag påminner mig att kolla upp om de släppt de där pillren som kan radera minnen ännu. Människokroppen är en vacker skapelse, men det finns ett tydligt bäst före datum på den.
Fredag
Jag går genom Oslo med en ryggsäck full av CV:s, besöker bokaffärer och förklarar att jag söker jobb. Det är en infallsvinkel jag jobbar parallellt med nu. Jag är läskunnig och jag gillar böcker. Jag har läst flera stycken. Det hänger ihop. Jag pratar med några människor och fem affärer senare står jag ett CV fattigare och funderar på om jag vinklat fel, men eftertanken och dess potentiellt kranka blekhet får vänta. Jag går in på ett antikvariat och möter en herre i basker och rundade glasögon med stålbågar. Han har inte bara rätt utseende för att driva ett antikvariat - han satte antagligen standarden för hela stilen. Han har även den klassiska ickekänslan för ordning; det är böcker överallt: i högar, några spridda på golvet, och lådor med böcker står staplade på fler lådor med böcker. Ägaren själv står i vad jag antar utgör kassan, inbyggd i en borg av gammal litteratur. Bokhyllorna når till taket och det är så trångt att han borde hänga ut en skylt med texten ”Obs! 1 människa i butiken åt gången”. Det är en underbar miljö. Jag hittar en av Leonard Cohens diktsamlingar och blir lite exalterad. Det är en överraskande reaktion, men jag tar mig tid att glädjas. Jag tror att jag säger “coolt” för mig själv i förbifarten. Jag är mitt eget kommentatorspår.
Bokhandlaren i basker och jag pratar lite och jag frågar om han behöver hjälp, men han har just tvingats sparka en medarbetare eftersom Internet tagit över stora delar av handeln. Jag försöker se uppmuntrande ut medan jag tänker på alla fakturor från Adlibris som landat i min postlåda. Video killed the radio star - Internet killed the bookstore guy, eller nåt liknande. Jag och Leonard går hemåt och tänker att sån är tidens gång. Det kommer en tid då alla former måste övergå i nåt annat. Det är inget att hänga läpp för, man måste rulla med i förändringen. Han hittar säkert ett annat jobb där man uppmuntrar till att bära basker. Det finns fler såna jobb än man tror.
Lördag
Det är kulturhelg och man hör musik svepa genom stadens alla gator och gränder. Jag traskar runt som en självupptagen postman och delar ut brev om mig själv. Går förbi en scen där några entusiaster försöker sjuda liv i den norska folkmusiken. Den hänger ju i en allt skörare tråd, folkmusiken, så man har toppat uppsättningen rejält i år. Jag kommer in i handlingen just som en man kliver fram och börjar banka livet ur en schamantrumma. Jag är ingen musikrecensent, men konserten blir lite åt det monotona hållet. Det finns en del begränsningar i schamantrumman som inte riktigt gör den till ett soloinstrument. Det är i stort sett antalet slag per minut som kan ändra upplevelsen, och inte ens det kan man bygga ett helt framträdande på i dessa dagar. Publiken ser förvirrad ut. Toppningen har inte lyckats helt. Det är hårda tider för musikbranschen, men jag tror på folkmusiken. Har den tagit sig så här långt måste man se den som odödlig. Inte tidlös, utan mer som i omöjlig att ta död på.
Jag går vidare genom folkhavet och känner solen som ligger på. Det är en dag för familjer på stan och ljus öl på uteservering. Det är en dag då man tillåter sig att må tillräckligt bra för att uppskatta ännu en halvtaskig trubadur som framför “The boxer” med personlig frasering. Det är en dag då barn springer runt med ballonger i händerna och pappor i förra decenniets solglasögon slickar skum från överläppen. Det är en bra dag att bo i Oslo. Sen hörs plötsligt ett gäng tunga beats bakom ett hörn och orden “put your motherfucking hands up in the air” fyller Osloluften, som uppenbarligen är alltför tom på händer. Musikens dag pikar här, med en fjäderviktsgangster som antagligen är bördig från en förort någonstans i Dalarna, och nu står och snackar om att han ska ta livet av folk till höger och vänster. Det är mycket ilska i luften - det är “thug life” i lusekofteland, och det är inte för mig. Någonstans i frasen “kick them bitches on”- something, så tackar jag för mig och kliver ur bild. Det är en bra exit. Kanske en kandidat för en kommande topp 10-lista.
Söndag
Vaknar lite avigt efter en skum dröm där jag körde ner min ungdoms moped i en vak och blev utskälld av två människor som såg ut som Kristina och Karl Oscar i “Utvandrarna“. Jag har skummat igenom några texter av Freud och kommit fram till att diagnosen lyder “you´ve got some issues, boy”.
Trots arbetsledighet håller jag rutinen att kliva upp medan det fortfarande är morgon och sen lägga mig ner innan mörkret bäddat in allt. Mitt jobb är att söka jobb, och det börjar bli en del av dem nu. Min inkorg är full av norska namn som upplyser mig om att de tackar för min ansökan, att de ska läsa om mig med stort intresse och sen höra av sig. Vissa håller vad de lovar; jag har en mindre myriad av käcka mejl med standardformuleringar om att de hittat bättre kandidater och ber mig söka igen. Det är uppmuntrande och avvisande i ohelig allians. Det hänger dåligt ihop, smaken fastnar i gommen. Som en låt av Don Johnson, ungefär. Eller kanske mer en haiku som Mats Wilander överväger att skriva.
Jag har breddat lite på kriterierna i mitt sökandet. De sträcker sig runt i stort sett alla jobb nu. Jag tänker brett, det kan vara vägen att gå. Jag understryker det genom att dessutom gå runt och uttala mig väldigt brett, då har man en poäng med nästan allt man säger.
Filar på en ansökan till ett jobb som begravningsentreprenör för tillfället. Jag kommer att vara en het kandidat när papperen ramlar in. Jag har sett “Six feet under“, jag kan branschen. Överväger i skrivande stund att kasta in Familjen Fisher som referenser. David & Nate backar upp mig på 555-something.
Klockan har tickat sig långsamt mot sömn denna söndag. Jag har beslutat att den är framme nu…
Torsdag
Springer på ett löpband igen. En man i sen 70-årsålder sitter framför mig och trampar ivrigt på en cykel. Han ser så makalöst gammal ut. Huden är askgrå och han är bara skinn och ett gäng ben. Han ser ut som om han just irrat bort sig ifrån inspelningen av en kommande Roy Andersson-film. Han minns dagar då man gick 5 mil till skolan och radion var en stor grej. Jag tror att han dammar lite där han sitter. Han är en Kol 14-kandidat och jag gillar honom omedelbart. Han lägger inte ner ännu, han cyklar vidare genom ålderdomen på smala och raska ben. Det finns fortfarande saker att hålla sig i form för.
Han stirrar på en av TV-apparaterna som hänger i lokalen och hans blick är likgiltig inför “Friends”- avsnittet som rullar. Kanske har han tröttnat på Ross & Rachels “will they, won´t they-problematik“. Han bryr sig inte längre. Det går ju Friends-avsnitt hela tiden, överallt. Det blir för många turer, till slut ledsnar man. Jag är med honom där. Det räcker med repriser, det är ju bra tider för bättre TV nu: Lost lyckades till exempel med ännu en imponerande säsongsavslutning, jag är nästan lite sur över det. Jag försöker ta mig bort från den där ön, men det går så uppenbart illa. Annars rullar “Mad Men” på i makalös stil, “Breaking Bad” fortsätter att lysa, och rätt snart borde “According to Jim” med Jim Belushi att gå i graven. Jag sover inte så bra som jag borde så länge den serien faktiskt sänds i TV.
Friends tar slut och jag lämnar löpandet, 415 kalorier fattigare. Roy Anderssons nya skådisfynd kliver av cykeln, fortfarande i livet.
Nere i omklädningsrummet stöter jag på honom igen. Han har tagit sig en dusch och verkar nu stå och lufttorka. Han är så naken som en naken människa kan bli. Det är en trafikolycka, och jag står mitt i den - det går inte att vika bort blicken. Hans nakna gamla kropp bränner fast sig över näthinnan och jag påminner mig att kolla upp om de släppt de där pillren som kan radera minnen ännu. Människokroppen är en vacker skapelse, men det finns ett tydligt bäst före datum på den.
Fredag
Jag går genom Oslo med en ryggsäck full av CV:s, besöker bokaffärer och förklarar att jag söker jobb. Det är en infallsvinkel jag jobbar parallellt med nu. Jag är läskunnig och jag gillar böcker. Jag har läst flera stycken. Det hänger ihop. Jag pratar med några människor och fem affärer senare står jag ett CV fattigare och funderar på om jag vinklat fel, men eftertanken och dess potentiellt kranka blekhet får vänta. Jag går in på ett antikvariat och möter en herre i basker och rundade glasögon med stålbågar. Han har inte bara rätt utseende för att driva ett antikvariat - han satte antagligen standarden för hela stilen. Han har även den klassiska ickekänslan för ordning; det är böcker överallt: i högar, några spridda på golvet, och lådor med böcker står staplade på fler lådor med böcker. Ägaren själv står i vad jag antar utgör kassan, inbyggd i en borg av gammal litteratur. Bokhyllorna når till taket och det är så trångt att han borde hänga ut en skylt med texten ”Obs! 1 människa i butiken åt gången”. Det är en underbar miljö. Jag hittar en av Leonard Cohens diktsamlingar och blir lite exalterad. Det är en överraskande reaktion, men jag tar mig tid att glädjas. Jag tror att jag säger “coolt” för mig själv i förbifarten. Jag är mitt eget kommentatorspår.
Bokhandlaren i basker och jag pratar lite och jag frågar om han behöver hjälp, men han har just tvingats sparka en medarbetare eftersom Internet tagit över stora delar av handeln. Jag försöker se uppmuntrande ut medan jag tänker på alla fakturor från Adlibris som landat i min postlåda. Video killed the radio star - Internet killed the bookstore guy, eller nåt liknande. Jag och Leonard går hemåt och tänker att sån är tidens gång. Det kommer en tid då alla former måste övergå i nåt annat. Det är inget att hänga läpp för, man måste rulla med i förändringen. Han hittar säkert ett annat jobb där man uppmuntrar till att bära basker. Det finns fler såna jobb än man tror.
Lördag
Det är kulturhelg och man hör musik svepa genom stadens alla gator och gränder. Jag traskar runt som en självupptagen postman och delar ut brev om mig själv. Går förbi en scen där några entusiaster försöker sjuda liv i den norska folkmusiken. Den hänger ju i en allt skörare tråd, folkmusiken, så man har toppat uppsättningen rejält i år. Jag kommer in i handlingen just som en man kliver fram och börjar banka livet ur en schamantrumma. Jag är ingen musikrecensent, men konserten blir lite åt det monotona hållet. Det finns en del begränsningar i schamantrumman som inte riktigt gör den till ett soloinstrument. Det är i stort sett antalet slag per minut som kan ändra upplevelsen, och inte ens det kan man bygga ett helt framträdande på i dessa dagar. Publiken ser förvirrad ut. Toppningen har inte lyckats helt. Det är hårda tider för musikbranschen, men jag tror på folkmusiken. Har den tagit sig så här långt måste man se den som odödlig. Inte tidlös, utan mer som i omöjlig att ta död på.
Jag går vidare genom folkhavet och känner solen som ligger på. Det är en dag för familjer på stan och ljus öl på uteservering. Det är en dag då man tillåter sig att må tillräckligt bra för att uppskatta ännu en halvtaskig trubadur som framför “The boxer” med personlig frasering. Det är en dag då barn springer runt med ballonger i händerna och pappor i förra decenniets solglasögon slickar skum från överläppen. Det är en bra dag att bo i Oslo. Sen hörs plötsligt ett gäng tunga beats bakom ett hörn och orden “put your motherfucking hands up in the air” fyller Osloluften, som uppenbarligen är alltför tom på händer. Musikens dag pikar här, med en fjäderviktsgangster som antagligen är bördig från en förort någonstans i Dalarna, och nu står och snackar om att han ska ta livet av folk till höger och vänster. Det är mycket ilska i luften - det är “thug life” i lusekofteland, och det är inte för mig. Någonstans i frasen “kick them bitches on”- something, så tackar jag för mig och kliver ur bild. Det är en bra exit. Kanske en kandidat för en kommande topp 10-lista.
Söndag
Vaknar lite avigt efter en skum dröm där jag körde ner min ungdoms moped i en vak och blev utskälld av två människor som såg ut som Kristina och Karl Oscar i “Utvandrarna“. Jag har skummat igenom några texter av Freud och kommit fram till att diagnosen lyder “you´ve got some issues, boy”.
Trots arbetsledighet håller jag rutinen att kliva upp medan det fortfarande är morgon och sen lägga mig ner innan mörkret bäddat in allt. Mitt jobb är att söka jobb, och det börjar bli en del av dem nu. Min inkorg är full av norska namn som upplyser mig om att de tackar för min ansökan, att de ska läsa om mig med stort intresse och sen höra av sig. Vissa håller vad de lovar; jag har en mindre myriad av käcka mejl med standardformuleringar om att de hittat bättre kandidater och ber mig söka igen. Det är uppmuntrande och avvisande i ohelig allians. Det hänger dåligt ihop, smaken fastnar i gommen. Som en låt av Don Johnson, ungefär. Eller kanske mer en haiku som Mats Wilander överväger att skriva.
Jag har breddat lite på kriterierna i mitt sökandet. De sträcker sig runt i stort sett alla jobb nu. Jag tänker brett, det kan vara vägen att gå. Jag understryker det genom att dessutom gå runt och uttala mig väldigt brett, då har man en poäng med nästan allt man säger.
Filar på en ansökan till ett jobb som begravningsentreprenör för tillfället. Jag kommer att vara en het kandidat när papperen ramlar in. Jag har sett “Six feet under“, jag kan branschen. Överväger i skrivande stund att kasta in Familjen Fisher som referenser. David & Nate backar upp mig på 555-something.
Klockan har tickat sig långsamt mot sömn denna söndag. Jag har beslutat att den är framme nu…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)