The one where some stuff happens...

Klockan 08:30
Vaknar och minns en dröm där jag och Robert De Niro var på väg ner i en tunnelbana. Vi gick sida vid sida som de allra bästa av vänner och jag imiterade honom med repliker som “There´s a flipside to that coin”. När jag sen ska leverera nåt från “Taxi Driver” avbryter De Niro och säger: ”I´m a geat fucking actor.” Jag håller med honom. Jag säger “Yeah”.

Klockan 11:30
Gör armhävningar med klapp, dansar lite på stället och repeterar arbetsgivande fraser. Jag är övertänd och lite av ett känslovrak. Jag tänker på hållning, värdeladdade ord och ögonkontakt. Sen slinter hjärnan och jag kommer på mig själv med att undra vad Janne Boklöv pysslar med dessa dagar. Hjärnan tar egna vägar ibland. Jag hoppas att Janne mår bra.

Klockan 12:15
Cyklar och tänker att det här kommer gå fint. Jag ler åt några förbipasserande för övandets skull.

Klockan 13:00
Sitter i ett vitt konferensrum och försöker ge ett samlat intryck. Jag har en blå tröja på mig. Den sitter bra och tanken är att det blå ska skicka ut trygga signaler till de som ser på mig. Det är svårt att avgöra om det fungerar. De två människorna på andra sidan bordet ger inga tydliga tecken ifrån sig om att de hittat den de letar efter. Jag vet att de behöver någon som är självgående, som jobbar hårt och kan hantera både det ena, och sen lite av det andra. Under den blå tröjan har jag en vit t-shirt från Pakistan som det står “Proud to be a Pakistani” på. Intervjuarna vet inget om den. Jag har en hemlighet, och den ger lite ro i en annars nervös kropp. Jag säger att jag har en massa erfarenhet, en väldigt bra arbetskapacitet och god samarbetsvana. Människorna mitt emot frågar vad jag gör om tio år, om jag har satt några mål och sen nått dem, och hur jag reagerar när det blir konflikter på jobbet. Jag svarar. Några svar är bra, några känns mindre bra. En kvart senare tar frågorna slut. Det skakas hand och strax efter står jag under en gråmelerad himmel med känslan av att det kan ha gått lite hursomhelst.

Klockan 18:45
Dricker en norsk öl. Den smakar så pass bra att jag dricker en till.

Klockan 18:50
Applåderar min förmåga att uppskatta öl och ge mig själv ett break ibland.

Klockan 19:05
Lyssnar på Tom Mcrae som sjunger “shape your mouth, to fit these words of war” och försöker skriva någon slags dikt. Jag kommer till strofen “och söker sig mot ett slut” innan inspirationen sinar. Den är långt ifrån färdig, men jag kommer inte längre än ordet “slut”. Från himlen trillar ironi ner.

Klockan 19:35
Stirrar på datorns tangentbord och inser att bokstäverna C & V sitter alldeles bredvid varandra. CV, där kom det igen. Det kan inte vara en slump. Tangentbordet är en konspiration av Palme-proportioner.

Kockan 20:45
Tänker på Chevy Chase och repliken: “It´s me, Dr. Rosenpenis.”

Klockan 20:45:02
Skrattar.

Klockan 20:48
Tänker på repliken: “Fuck Cupid, he´s just a fat little bastard with a bad aim” och kan inte avgöra om det är en film eller om jag kommit på det själv.

Klockan 20:50
Googlar Janne Boklöv.

Klockan 20:56
Står på balkongen och hoppas att få se en nunna passera. Huset vi bor i delas med “Sta. Katarinahjemmet“, så utsikterna är långt ifrån orealistiska. Jag har sett nunnor här förr. De är faktiskt lite av en syn.

Klockan 21:02
Ger upp nunneskådandet. Vad nunnor nu än sysslar med runt 9-snåret, så är det i alla fall inte uteaktiviteter.

Klockan 21:05
Tänker ännu en gång på vem som egentligen var roligast av Helan & Halvan. Oroar mig att det kanske inte går att avgöra. Helan är ju inte Helan utan Halvan, och vice versa.

Klockan 21:08
Bestämmer mig för att Helan var roligast. Kommer ihåg att en kompis motiverade hans komiska överlägsenhet med svaret: “Helan, han slog Halvan.” Jag väljer att följa hans linje, för en gångs skull. Fysisk humor är svårbemästrad, det kanske talar för Helan.

Klockan 21:20
Stirrar in i väggen en stund, tänker att det är synd att så många går rakt in i den där grejen.

Klockan: 21:25
Läser ett gammalt mejl från min farmor. Tanten gör så gott hon kan där vid 80-strecket. Hon skriver att de har dragit ut en tand på hunden och avslutar med: “nu får du inte skratta åt mitt brev men jag är alldeles nykter men är dålig på att skriva.”

Klockan 21:30
Tänker att min farmor är en av de vackraste människorna jag känner. Tänker att mitt liv hade varit så mycket sämre utan henne.

Klockan: 21:34
Läser igenom denna text och slås av tanken att mitt liv inte är ett 24-avsnitt.

Klockan 21:40
Skriver en sista mening och väntar på ljudet av nycklar i dörrlåset.