The one where the opera scores again...

Det är min födelsedag och jag sitter utanför den norska operan. Det hör inte till vanligheterna, men denna dag är det rätt ställe att sitta på. Det är en stor dag. Inte så mycket för att jag blir äldre, det blir jag varje dag som går, utan mer för att jag har en intervju i denna makalösa byggnad. Jag har sökt ett jobb här tidigare, men den gången gav operan mig den kallare av sina två händer. Nu har de utlyst en ny tjänst, jag har sökt den, och de har bjudit in mig till samtal. Mig och operan, det är vad vi ska prata om. Jag är en man med förhoppningar. Jag vill vara en del av operan. Jag har fallit för den och jag vill att operan ska falla tillbaka. Jag sitter och tänker vinnande tankar tills hjärnan slår över och kastar upp begreppet "vinnarskalle". Det skrämmer mig lite att det ligger och dammar i bakhuvet. Jag ruskar lite på huvudet, skakar om den här hjärnan som ständigt överraskar mig och börjar promenera in i byggnaden.
Blir instyrd i ännu ett vitt konferensrum. Ständig dessa vita, kliniska väggar. Det är ett överflöd av dem i intervjusammanhang. Fyra operamänniskor ser intresserat på mig medan jag försöker berätta om vilken fantastisk kille jag är. Rösten är samlad och jag tror intrycket blir relativt begåvat. Jag får dem att skratta vid några tillfällen. Jag visar goda tecken på humor, det är också en begåvning. Jag och min humor borde ligga bra till vid denna tidpunkt. Operamänniskorna vet antagligen också att det är en allmän bristvara i den här världen.
Jag pratar om min erfarenhet och mina planer om en ny inriktning i livet. Det känns som om vi är på rätt väg. Sen frågar en man på högerflanken om jag har stor erfarenhet av teater. Det har jag inte. Det är här vi börjar lära oss att min erfarenhet är fel sorts erfarenhet. Operamänniskorna behöver någon som har en helt annan erfarenhet. Jag kopplar inte riktigt varför de har plockat in mig. Det är besynnerligt, och det är en besvikelse. Kanske har de bara dragit min ansökan ur en stor tombola och sen hoppats att jag skulle besitta exakt det de letar efter. I så fall är det är en intressant rekryteringsprocess, men den hjälper inte mig denna dag.
Jag får en rundtur i huset och blir så imponerad att det nästan övergår i dysterhet. Det är en otroligt vacker plats. Slutnotan för bygget landade visst på över 4 miljarder. Det var värt varje krona.
Det är en märklig känsla som fyller mig när jag går ut. Jag stirrar in i solen några sekunder och bländar mig själv. Resultattavlan hänger framför ögonen: Operan - Niklas = 2 - 0. Jag måste ta en mental halvtidsvila i den här matchen. Jag behöver en ny anfallsplan. Någon box kanske måste krympas, eller så måste jag tänka utanför den. Det är så mycket man kan göra med dessa boxar.
Jag sätter mig ner vid en fontän och försöker skriva ner några rader runt förvirringen. Jag kommer inte så långt innan en svensk herre som ser ut att ha köpt knark för hela veckopengen kommer fram och frågar om jag har sett en kille med gitarr. Det har jag naturligtvis. Jag har sett jättemånga killar med gitarrer, men antagligen är det inte någon av dem han menar.
-Nej, tyvärr, säger jag till svar.
-Det var väl fan, säger han och rör sig lite svajande och slumpmässig bort mot nya ledtrådar.
Jo, det kan man ju tycka. Saker är lite fan emellanåt. Vi är få som är befriade från inslag av fan. Man sätter sin egen nivå där. Ibland räcker det med att ingen verkar ha sett en kille med gitarr.
Jag återgår till min förvirring, men kommer bara tre meningar innan jag blir avbruten av en herre med en orange pärm och matchande tröja. Han kommer från en hjälporganisation och han vill ha mina pengar. Han jobbar med att kränga välgörenhet och efter någon minut är det tydligt att hans mamma inte lärt honom att ett nej alltid är ett nej. Jag försöker avbryta honom tidigt och säger att jag redan skänker till Unicef, men det biter inte. Han har två öron, och han väljer att slå det döva till. Han bläddrar rask igenom pärmen med bilder på världens samlade lidande. Jag säger att det är hemskt, men att jag inte kan ge nåt mer. Han blir kall i blicken och säger nåt om en mindre summa pengar. Jag säger att jag just missat ett jobb på operan och inte riktigt har medlen. Han skiner av besvikelse. Det blir lite olustig stämning och han ser ut att vilja vända mig upp och ner, skaka mig ordentligt, och sen springa iväg med det som ramlar ur mina fickor. Jag får ingen uppskattning för mitt givande, han vill ha mer. Han fortsätter rabbla inövade fraser och blir alltmer bestämd i rösten.
Jag kommer att tänka på den där säljsloganen man lärde sig som ung mediestudent: AIDA - attention, interest, desire, action, om jag inte minns helt fel. Jag häpnar lite att jag minns namnet överhuvudtaget. Den här mannen måste ha utvecklat denna slogan sen den fastnade i mitt huvud. Han har uppgraderat den till attention, interest, death threat, och sen en massa action. Det är också ett upplägg - välgörenhet via hotbild. Tiden att försöka appellera till det dåliga samvetet kanske är över. Folk höjer dagligen sina smärttrösklar för världens lidande, då får man ta till hårdare medel. Ett dåligt samvete svider aldrig lika mycket som en dansk skalle.
Jag säger nej igen. Han ger upp, ögonen tappar glöd och han börjar röra sig bort. Jag känner ingen omedelbar saknad. Jag ger operan en sista blick och mumlar: “Ja, det var väl fan.” Sen styr jag fötterna hemåt mot födelsedag, presenter och smörgåstårta. Jag tänker några 32-åriga tankar på vägen: “Jag börjar onekligen bli rätt gammal,“ är en av dem. “Vart går egentligen gränsen där folk börjar säga att man uppnått en respektabel ålder?” är en annan.
När jag kommer hem får jag en lusekofta i present. Jag blir väldigt glad och känner mig redan norskare. Lusekoftor och glädje är kanske de allra viktigaste byggstenarna i detta land.