Sitter på T-banan hemåt. Lyssnar på radio och tittar på människor. Det är alltför tidig morgon och huvudet är grumligt. Munnen gäspar eftersom hjärnan behöver syre. Det är dags att checka ut, som man säger. Intrycken måste bearbetas. Checka ut, jag drar mig för att skriva det. Att checka ut folk är ju ett jobb, det lutar åt ordvitseri. Jag checkar ut folk nu, eller försöker i alla fall. Ibland går det bra, andra gånger mindre.
T-banan stannar till. Folk går av, andra går på. Mängder av folk som är på väg till alla dessa jobb som finns därute. Jag försöker gissa vad några av dem jobbar med och kommer fram till att en kvinna som står väldigt rak i ryggen måste vara balanskonstnär på någon cirkus, och att en man på 50 med kraftigt skägg antagligen dresserar björnar. Det är mina spontana gissningar, och det mesta tyder på att de är väldigt rimliga.
Här sitter vi och åker tåg, några av alla dessa människor som drar BNP-lasset. Vi åker till våra arbeten och utför våra uppgifter. Jag drar lite av det där lasset själv, ingen stor del, men några procent. Norge har satt dörren på glänt, och jag har fått in en del av foten. Jag har börjat delta i det stora grupparbetet.
Det borde förövrigt inflikas en fotnot här, men om Erlend Loe läser detta och stämmer mig är det bara positivt i min bok.
Min norska mobil piper till. Den hävdar att jag har ett meddelande, men det finns inget när jag ringer upp. En norsk kvinnostämma hälsar mig med frasen: “Du har ingen meldinger. Ha det bra!” Min norska telefon är en upplyftande liten sak. Den ljuger så uppenbart om mina meddelanden, men det gör inte så mycket när man får en “ha det bra“-boost. Min svenska mobil är långt ifrån lika trevlig. Den gör jobbet, men levererar inget extra: “Du har inga meddelanden.” Det är allt man får. Kort, koncist, och föga upplyftande. Norge tar poäng där. Jag antecknar det i min loggbok.
Min mobil har ett inbyggt minne på hela 6 MB, så jag lyssnar på radio nuförtiden. Hederlig norsk radio kommer ur hörlurarna. Jag landar på Kurt Nilsen och tänker på en vän som yttrade följande citat om honom: “Kurt Nilsen, han är ju en sån som får en att vilja sluta lyssna på musik.” Han säger mängder av bra saker, den mannen. Jag har hört honom säga fler.
Zappar vidare och landar på Lady Gaga. Hon pratar om att ta en ridtur på någon slags “discostick“. Hade jag varit 2 gram tröttare hade mitt huvud imploderat. Jag hinner byta kanal just innan tårarna bryter igenom.
Hamnar sen mitt i nyheterna och lär mig att det har hänt en massa tråkiga saker. Världen mår inte toppen. Samma läge som igår och dagen innan. Det är ingen direkt nyhet.
Många trötta ansikten på tåget. En kvinna gäspar djupt och ser mest ut att vilja vara någon helt annanstans. Kanske hatar hon sitt jobb, det är ju inte helt ovanligt. Kanske vill hon bara hem. Hon saknar redan nåt som det alltid är värt att komma hem till. Hon kanske har en alldeles fantastisk familj som väntar. Kanske en lojal jycke som kan sitta fint och ge ovillkorlig kärlek. Kanske har hon till och med ett badkar. Har man ett badkar är förutsättningarna goda. Jag har haft det själv, och av erfarenhet vet jag att man sällan vill lämna hemmet då.
En man i kostym pratar lite upphetsat i sin mobil. Han ser stressad ut. När dörrarna öppnas på nästa stopp springer han ut och försvinner ur bild. Han rör sig som om hela världens öde vilar på hans axlar. Kanske är det så. Det var han som fick jobbet. Jag undrar vad han tjänar. Det är antagligen en hel del OB med i bilden. Kanske nåt risktillägg.
Jag har också jobbat några timmar. Det är märkligt dessa dagar. Har jobbat natt. Det är ännu märkligare. Man halkar in i ett mentalt tillstånd där det mesta känns lite overkligt. Intrycken är många, förvirringen är stor. Det är en ny värld, och jag upptäcker den långsamt. Vi backar upp några timmar här.
Jag står i en hotellreception och räknar igenom kassan. Knackar in siffror på en miniräknare, trycker på plus, summerar och skriver in resultatet i en loggbok. Det tillhör jobbet. Det står till och med på en lista. Min relation till matematik avslutades för längesen, men när jag summerar på räknaren vaknar nåt till i skallen. Jag avslutar räknestycket och skriver sen in siffrorna 0.750 1 08, vänder på räknaren och gläds över att det med lite fantasi går att utläsa texten “BO I OSLO”. Makalöst. Jag vet inte hur många gånger jag skrev det under högstadiets mattetimmar. Nu skriver jag det igen, och nu stämmer det faktiskt. Jag visar det för min kollega som blir mäkta imponerad. Jag visar tecken på att vara en innovativ och skojfrisk kollega. Det kan kompensera för eventuell bristande kompetens.
Hotellet är tyst. Det är en lugn natt, en av de bättre jag haft. Jag gör rätt för mig, och för första gången gör jag de flesta av uppgifterna rätt. Jag är relativt nöjd med mig själv, så pass att jag unnar mig att skriva “BOOBIES” innan jag lägger ifrån mig miniräknaren. Det känns rätt, men jag håller det för mig själv. Min kollega känner säkert till den redan. Man ska kliva av när man är på topp. Det är inte alltid lätt att avgöra när man nått den punkten. Vi backar upp ytterligare några timmar.
Jag går runt i hotellet och låser dörrar. Det är också en del av arbetet. Det är tyst och mörkt i korridorerna. Jag har en ficklampa med mig, en sån där som poliser har. Jag är hotellbranschens svar på polis. En lightutgåva, möjligen. Jag går i alla fall och nynnar på introt till “The Wire” emellanåt. Det kommer helt naturligt.
Jag låser upp konferensrum, kollar att allt ser ok ut och låser igen. Sån är rutinen. Det ryktas att det spökar, men jag har inte sett ett spår av det. En natt slog en dörr igen bakom mig, vilket fick mig att hoppa till och spontant utropa “what the fuck?”. Det var inget spöke den gången. Det finns många olika dörrar, vissa av dem stängs helt enkelt av sig själva.
Jag ser inga spöken denna natt heller. Fan vet vad de håller på med när jag jobbar. Mitt nynnande kanske skrämmer dem.
Några timmar passerar odramatiskt. Jag hänger i receptionen och väntar ut gryningen. Den kommer så småningom och jag stämplar ut mig själv.
Jag drar mitt kort genom stämplingsmaskinen. Den registrerar och utstöter en hurtig melodi som indikerar att jag just vunnit stort på en enarmad bandit. Det har jag inte, men jag är i alla fall några kronor rikare. Snart kan jag köpa mig nåt. Kanske någon onödig teknisk pryl. Med största sannolikhet kommer den också att vara en högst munter liten sak. Jag har ju redan relationer till en mobil som säger “ha det bra“, och en stämplingsmaskin som spelar en upplyftande trudelutt. Jag säger inte nej till fler. Till och med maskinerna utstrålar glädje i det här landet.
Jag vet vad ni tänker: Jo, texten borde ha tagit slut här ovanför. Men startar man med en hemresa på en T-bana får man ha vett att avsluta där man kommer hem.
Mannen i högtalaren ropar ut min station, jag hoppar av tåget och börjar gå hemåt. Några steg senare är jag där. Jag lägger mig i sängen och tänker att jag borde skriva nåt i bloggen. Nåt långt och osammanhängande som kanske missar poängen. Några timmar senare börjar jag göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar