4 hurra för min kära moder...

Jag tror att jag är elva år gammal. Jag sitter vid matbordet och tjurar. Framför mig står en sopptallrik fylld med grönsaker. Jag har ingen som helst tanke på att äta upp. Min mor har lämnat köket. Det sista hon sa var att jag skulle äta upp min mat. Jag måste äta upp, annars kommer jag inte att få lämna bordet.
Äta upp kokta grönsaker - det finns inte på någon av mina kartor vid denna tidpunkt. Det är inte en plan jag följer. Jag har inte ens planer på att lämna bordet. Jag tänker sitta kvar tills grönsakerna försvinner. Det är min plan. I detta skede av mitt liv finner jag inte ett enda försonande drag i grönsaker, kokta eller inte.
Vi har en konflikt här, mor och jag. Det är en av få jag minns; en grönsakskonflikt, och den är på väg att ta en intressant vändning.
Jag hör min mor röra sig ute i lägenheten medan jag stirrar ner i sopptallriken. Jag rör runt lite med skeden. En morot seglar förbi, bredvid en bit som kanske är kålrot. Det var fler lömska saker i soppan. Jag minns inte alla, men många var de och jag önskade alla åt helvete.
Tid passerar. Jag sitter stilla vid matbordet och stirrar. Jag kommer inte att få lämna bordet innan jag har ätit upp. Det var så min ömma moder uttryckte det. Uttalandet sjunker in. Jag skjuter bort tallriken och sjunker ihop i en duglig sovställning med huvudet vilandes på armarna. Efter ett tag kommer min mor in och finner mig halvsovande vid bordet.
-Vad gör du? frågor hon med förvirring och irritation i rösten.
-Ja, jag får ju inte lämna bordet innan jag har ätit upp, så jag antar att jag ska sova här inatt, svarar jag.
Det är en bra replik. Det tycker jag än idag, men min mamma såg inte dess storhet i detta ögonblick.
Tallriken försvinner från bordet och jag beordras ut från köket. Så här i retrospekt är jag helt med henne. Det kunde inte fattats ett bättre beslut. Ut med snorungen som inte kan hålla käften och äta några grönsaker.
Jag lärde mig att äta grönt så småningom, men det tog tid. Jag söker nästan aldrig medvetet upp kokta grönsaker. I viss grad är de fortfarande lömska i mina ögon.
Jag tänker ofta på denna historia när de serveras framför mig. Jag tänker på min mors frustration, och att jag minns det hela så väl eftersom vi sällan grälade. Vi kom bra överrens, det är så jag minns det. Vi gör det fortfarande, och det är nåt att vara tacksam för.
Hon har gjort det bra min mor, och jag älskar henne. Vi har gått igenom en del genom åren, och jag häpnar över hur bra det har utspelat sig. Det är en skön tanke. Jag skulle inte byta ut henne om jag fick chansen.
Hon fyller år idag, förövrigt. Jag har glömt hennes födelsedag så pass många gånger att hon borde adopterat bort mig för längesen. Hon har inte gjort det ännu, och jag hoppas detta inlägg raderar den planen helt från hennes to-do list.
52 år fyller hon. Många jordsnurr blir det, kanske så pass att jag nu kan säga att hon uppnått en respektabel ålder. Jag hoppas att hon håller 52 år till.
Grattis, tanten. Och tack, du gjorde ett bra jobb.