Heroes for sale...

Man ska inte möta sina hjältar. Det är nåt jag har hört och anpassat mig till. Det har inte varit alltför svårt. Jag har inte så mycket stalker-blod i mig. Kanske har det även underlättat att flertalet av dem är döda, eller att andra inte finns tillgängliga av uppenbara geografiska skäl.
Alla dessa hjältar man bär med sig. Man knyter en del till sig under åren. Finner nya längs vägen, byter ut en del av de gamla. Som det ser ut kommer några att följa mig livet ut. Vissa är ju som sagt döda, det hjälper hjälterelationen lite på traven. Det är inte helt enkelt för dem att göra mig besviken.
Kanske är hjältarna för tillgängliga nuförtiden, på gott och ont, i sedvanlig ordning. Man vet så mycket om dem. De har hemsidor och hänger ut mejladresser. De skriver blogg och de twittrar. De har gjort det ett tag. De har gjort sig lite mer tillgängliga, och jag har tagit några tvekande steg närmare dem. Det har varit en naturlig övergång, men jag upptäckte nyligen att den nya sängen man sover i är bäddad för trubbel.
Jag har läst om mina hjältar och tagit del av deras personliga vardag, utan att det nödvändiga avståndet har krympt alltför många meter. De har skött sig, inte gett mig för mycket och ruckat balansen så att de blivit för verkliga eller fallit utom ramen för bilden jag skapat av dem och det de skapat. Mina hjältar har varit orubbliga, fram till nu. En gräns är passerad, och det skaver lite i skallen.
Jag är en sucker för trasiga killar med stora gitarrer. Romantiska och plågade själar som när stora drömmar, men ständigt har svårt att se dem bli till verklighet. De som driver sig vansinniga med frågorna som saknar svar. De som inte får ihop ekvationen. Jag har en tendens att falla hårt för dem. De som saknar övertygelse, som bara ser förvirring och nya frågor. De som hittar några öar av extas i en ocean av leda, som han skrev. Så vill jag ha det.
En av mina hjältar var på väg till Oslo för att spela musik inom kort. Sen sker det nåt och turnén måste skjutas upp. Hemsidan går varm, och vår hjälte går ut med ursäkter och personliga svar. Han uppmanar oss att skriva, han ska svara på allt han hinner med. Han förstår att vi är besvikna och kanske behöver ventilera. Han tänker på oss. Jag ser en chans och skriver ett upplyftande mejl. Önskar lycka till och blir personlig. Jag ser en möjlighet att få ett mejl av min hjälte. Jag jobbar hårt på formuleringarna. Försöker vara humoristisk, försöker få in några lågmälda och smakfulla komplimanger. Jag trycker på send med känslan av att jag just avfyrat en missil med en sån där stor röd knapp man ser i dåliga filmer. Går in i “skickat-mappen”, dubbelkollar sex gånger att brevet gått iväg. Sen väntar jag. Tålmodigt. Jag har väntat för länge nu.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag loggar in - det kommer inget svar. Det har visst hänt mängder av folk, och nu händer det mig. Jag borde leta upp en support-grupp för fans med uteblivna svar. Den finns garanterat därute någonstans.
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela. Just nu står jag lite avigt i alla fall. Jag har gjort mig sårbar inför min hjälte, och han ignorerar mig. Det är öppna sår, och varje dag utan svar strör ytterligare mängder salt i dem. Det svider.
Relationen kanske måste kapas. Det finns mycket man kan leva med. Livet ska visst alltid finna en väg, men jag vet inte vart det här leder. Vägen slingrar sig och det är dålig sikt. Jag vill inte leva i denna osäkerhet. Vad tänkte han när han läste mina rader? Han uppmanade mig att skriva. Jag gjorde det, och nu är relationen på drift. Vi är två om det här, jag känner inte att han tar sitt ansvar.
Känner att jag har ramlat av hästen. När det händer ska man visst komma upp på den igen så fort som möjligt. Det är också något jag har hört. Jag kanske borde försöka anpassa mig till det, och sen följa det fullt ut. Det kan vara en plan.
Jag borde författa ett brev till Erlend Loe. Enligt säkra källor svarar han på allt. Det är kanske svaret. Vad var frågan här egentligen?