Jag minns en del av mina frisörer och hur de brukade… ja, klippa mig.

Ny stad, nya rutiner. Man försöker bygga upp sin lilla värld på nytt, försöker göra tillvaron bekant igen. Man letar upp det man behöver och hoppas att den nya paketeringen ska bli bra. Kanske blir det lite bättre än förra gången. Det är ju förhoppningen när man rör sig vidare. Man sitter ju ofta med känslan att livet ser lite bättre ut någon annanstans. Så tänker man. Livet är ett konstant problem.
Var man än är så behöver man nästan alltid samma saker. De finns till salu. Vi köper och säljer tjänster, så funkar det. Jag behöver en massa av dessa tjänster. Hälften av dem är mest troligt konstlade behov, men att konsumera ger mig fortfarande en kick. Man kan ju köpa sig närmare lycka, det gäller bara att veta var affärerna ligger.
De mänskliga behoven är så många och den här kroppen man går runt i behöver ständigt saker. Mitt hår växer till exempel hela tiden. Efter en tid måste det kapas, så jag behöver någon som kan det jobbet. Det är av vikt det där med frisyr. Man behöver en duglig frisyr, annars halkar man snett socialt. Livet blir onödigt tufft då. Jag köper den tjänsten, och frisörförhållandet är att ta på allvar. Lite som en avlägsen släkting. Man måste hitta rätt nivå, så att mötet blir uthärdligt. Jag har upplevt en hel del pressade situationer, men att en gång i månaden sätta sig ner i en höj & sänkbar stol och påtvingas mängder av medioker konversation är en ytterst utsatt sits.
Jag har haft mängder av frisörer. Som ung man i Norrland hade jag ett tag en kvinna som brukade luta mitt huvud bakåt, så att jag emellanåt befann mig vilandes på hennes barm. Jag var alltid nöjd med hennes arbete, hur skev min frisyr än blev. Som sagt: ett vänligt bemötande och gott omhändertagande kan ofta kompensera för bristande kompetens.
När jag pluggade i Örebro valde jag frisör efter studentrabatt. Jag tror frisyren blev av duglig kvalité, men besöken var alltid påfrestande. Mannen jag valde pratade konstant, och hans närminne fick världens alla guldfiskar att skratta och peka fena.
Varje månad var scenariot detsamma. Jag kom in, förklarade frisyrtänket och han skred till verket, uppenbart omedveten om att vi setts vid flera tidigare tillfällen. Några klipp senare började hans pratmaskin jobba för högtryck. Samtalet var detsamma varje gång, nästan som om det var en repetition av ett mindre begåvat teaterstycke:
-Jaha, du pluggar, antar jag?
-Jo, det gör jag.
-Jaha, vad läser du då?
-Filmvetenskap.
-Jaha, men det är väl intressant.
Han gick alltid igång på svaret filmvetenskap. Han hade tankar runt det, och han ville alltid lufta dem. Att han redan hade luftat dem alltför många gånger var inget som fanns lagrat i minnesbanken.
-Vet du vad jag skulle vilja se för film?
Det visste jag, men jag svarade alltid nej.
-Jag skulle vilja se en film om fotograferna som filmar folk som bergsklättrar. Jag fattar inte hur det går till. Fotograferna måste ju också klättra, eller hur? Hur är det möjligt, liksom?
Jag hade inget svar, och jag sökte aldrig upp det. Jag hoppades att han tids nog skulle minnas mig, men det gjorde han aldrig. Han fortsatte dra upp frågeställningen varje månad. Så här i efterhand känner jag mig lite som Lester Burnham: “That´s ok, I wouldn´t remember me either.“ 40 poäng senare bytte jag stad, och frisör.
Staden blev Skövde, och jag minns mina Skövde-frisörer likaväl som jag minns staden: det är fullständigt dolt i dimma. Det kan vara en försvarsmekanism.
Jag hoppade runt en del när jag kom till Stockholm. Klippte mig oftast där jag råkade hamna. Slumpen har styrt så mycket i mitt liv, inte minst min frisyr och hur mycket jag har betalat för den.
Efter några år hittade jag en bra kille. Han frågade nästan varje gång varför TV4 sänder samma filmer hela tiden, och sen konstaterade vi ofta att jag har sjukt dålig koll på fotboll. Jag vet att bollen är rund, men där tar mina kunskaper slut. Vår konversation tog ofta slut där också, sen vi fann oss till rätta i bekväm tystnad och ett bra frisyrresultat.
Nu är jag i Norge, och det klipps hår även här. Jag klippte mig på en herrfrisör i dagarna - Larsens Herrfrisör, för att vara mer exakt. Herr Larsen är en man som varit med. Jag tar mig friheten att tro det. Kanske har han sett krig, kanske till och med fått en hint av depressionen. Han har i alla fall varit med när åskan har gått, och antagligen fler gånger än en. Det går att läsa i hans ansikte. I övrigt ger han inte många ledtrådar. Han är tyst som den där muren det brukar talas om. Det är med herr Larsen som det är i graven, och jag är så innerligt tacksam för det. Han gör sitt jobb, han gör det rätt bra, och han håller konversationen till nya grader av minimum. Jag har hittat en stum gammal man med rimliga priser. Jag har letat länge efter honom, och han är allt jag någonsin önskat mig. Om en månad ska jag besöka honom igen. Jag ser fram emot det. Då ska vi hålla käften ihop.