Minnen av ett mord

Åker T-bana. Vagnen är överfull av upprymda barn. En del bär på flytvästar, andra har små håvar i händerna. Det ser ut att ha varit en lyckad exkursion för denna norska klass. Djur och natur. Ett stycke praktisk naturkunskap, kanske en skvätt OÄ. Barnen ser glada ut, de har funnit saker att studera närmare under mikroskop. Det sätter igång tankar i huvudet. Minnen av en egen exkursion vaknar till liv, om den nu faktiskt utspelade sig som jag minns den. Det är lite skumt, men jag dras med några minnen vars äkthet jag inte helt kan svära vid. Denna historia faller in i den kategorin. Det är nästan så att det tar emot att skriva, men någon kanske kan bekräfta om detta faktisk hänt eller inte. Jag vet ärligt talat inte. Det är en bisarr historia, dessutom en mordhistoria. Jag går emot konventionerna och avslöjar mördaren redan nu - det är jag.

Jag vet inte varför hon bad just mig, men jag kände mig ytterst utvald när vår klassfröken bad mig att döda den där anden. Kanske stod jag bara mest tillgänglig, kanske hade hon hört att jag kom från en lång rad av jagande män och tänkte att jag hade det naturligt i DNA-stegen. Kanske. Oavsett blev jag utvald att gripa in och spela gud när vi såg den där anden komma simmandes. Den hade brutit nacken och kämpade med att hålla huvudet ovanför ytan. Den stackars pippin såg desperat ut, den förstod inte alls vad som gått fel. Huvudet guppade upp och ner i vattnet medan den simmade mot strandkanten där delar av klassen stod och följde dess kamp med ett makabert intresse. När anden med viss möda lyckats få fötterna på fast mark så fick jag tag i den.
Jag höll den i ett fast grepp, gick några steg längre upp på land och svingade sedan fågeln mot närmsta trädstam. Jag bankade den. Bankade fågel mot trä tills fågeln var helt död. Jag förpassar den stackars pippin till de sälla jaktmarkerna, och jag är ytterst nöjd med mig själv. Min lärarinna är också ytterst nöjd med min insats. Hon säger det till mig: “Det var bra gjort, Niklas. Nu behöver den inte lida.” Jag minns det glasklart. Jag hade klippt anden på ett ytterst fördömligt vis. Humant mord. Ingen utdragen smärta. Clean hit. Fröken bad mig och jag levererade. Jag var en hjälte, och kände mig onekligen som en. Det var nåt som skulle göras, och det var rätt sak att göra. Utan större dramatik går vi tillbaka till vår exkursion. Jag vill minnas att anden blir liggande vid trädet. Vi tittar på den, död som den är. Vissa av oss har fått en ny insikt om livet, det är min fullständiga övertygelse.
Någon timme senare är vi tillbaka i klassrummet och tittar på saker i mikroskop. Det ger ytterligare dimensioner till denna exkursions insikter.

Det här är min historia, och jag håller relativt fast vid att den är sant. Nu är historien ute och om någon skulle råkat varit där och kan bekräfta det hela så är ingen gladare än just jag. Möjligen anden, om de sälla jaktmarkerna nu kan skruva in den här kanalen.