Niklas Eriksson vandrar omkring i Oslo. Snön faller och han dras med karriärproblematik. Han funderar över saker som klotter och knull och säger upp sig från hotellbranschen. Sen promenerar han igen, ser spår av vår. Sen tystnad. Tid passerar i mängder. I månader. Saker händer, men inget skrivs. Så har det varit med det. Niklas inbillar sig att det är mängder av besvikna läsare därute. Sen diagnostiserar han sig själv som periodare, förlåter och går vidare. Sen skriver han att det har blivit tid för meningar igen.
Hur skriver man ikapp sig själv efter detta uppehåll? En tanke var att göra ett slags litterärt montage; lite som i träningsscenerna i Rocky, fast med ord. Det var en tanke, men inte en tanke som planterades och fick växa. Vi börjar istället när Niklas Eriksson står och urinerar någonstans i Oslo. Detta är vad han tänker.
Varje gång jag står framför en pissoar så tänker jag på min far och ett råd han gav mig: “Du ska alltid försöka träffa i kanten, för vinkeln gör att det inte skvätter lika mycket som när du gör det rakt på.” Ordföljden kan vara lite ommöblerad, men poängen är densamma - pissa i kanten. Det är ett bra råd. Jag försöker verkligen att följa det när pissoaren har vakanser på ytterkanten. När jag tänkt mig igenom detta råd tänker jag på ett annat som min far gav mig. Han uppmanade mig nämligen att bygga karriär inom ett av de där yrkena som - i alla fall vid denna tidpunkt i historien - såg ut att ha en säkrad framtid i jobbsamhället: jobb som polis och brandman. Det var dessa två han nämnde. Det var ett säkert val att bli polis eller brandman. Även om jag på direkt uppfordran kissar i vinkeln så tog jag aldrig detta råd. Jag blev aldrig polis, inte heller brandman. Jag lärde mig saker om film och video. Jag hoppades på att bli redigerare, sen hamnade jag på TV4 där jag jobbade med att titta på TV och fick uträtta i alla fall blygsamma redigeringsingrepp. Det var min karriär i en massa år. Sen tog jag tjänstledigt och följde kärleken till Norge. Där blev karriären ett problem. Norge höll hårt på jobben. Jag kan inte säga att det varit alltför negativt ändå. Kanske skulle jag gå denna runda i arbetslöshet och extrajobb för att kunna hitta fram till en nystart. Kanske. Det har varit erfarenhet, bra sådan. Det fanns möjligheter, men de planade inte ut. Så blir det ibland.
Vad som däremot planade ut var att min tjänstledighet övergick i uppsägning och resulterade i en liten fallskärm sydd av åtta månadslöner. Det har tickat in pengar medan jag har tänkt över möjligheter med min faders råd som speaker i bakhuvudet. Nu har jag slagit in på en ny bana. Det blev inte polis denna gång heller. Det blir en ny karriär inom träning och hälsa, och det sägs att den har en framtid. Hälsa är på tapeten, träning ligger i tiden. Det är det spåret jag har slagit in på. Jag är tillbaka i skolbänken och det känns alldeles förträffligt så här långt. Jag var nyligen på föreläsning i anatomi och fysiologi, och en hel klass av blivande personliga tränare var iförda shorts. Det var onekligen intressant, och överraskande avslappnat.
Det är här vi är, och nu ska vi framåt. Det blir en disciplinerad höst. Det blir studier, det blir muskler på latin. Antagligen blir det också sjukt trist läsning för folk som tyckte att den här B-loggen var en bra idé. Som en morot så kommer nästa inlägg att handla om ett mord. Inget säger comeback som en schysst mordhistoria.
Nåväl, vi får se vad det blir. Det kan bli bra det här. Jag kan bara snacka för mig själv, men jag sitter onekligen på nålar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar