Fantasia (night) has no boundries.

Flickvän: Vad heter den där stora, vita hunden i NeverEnding story?
Jag: Vad sa du nu?
Flickvän: Den där stora, vita hunden i NeverEnding story. Vad heter den?
Jag: När du frågar ordentligt så ska du få ett ordentligt svar.
Flickvän: Vaddå?
Jag: Du sa ”hunden”, va?
Flickvän: Ja.
Jag: Det är en ”lyckodrake”.
Flickvän: (himlar lite med ögonen) Jaha.
Jag: Du fattar att det här är allvar, va?
Flickvän: (verkar inte helt fatta att det är allvar) Mmmm …
Jag: Falkor. Lyckodraken Falkor. Inte hunden. (mumlad svordom)

NeverEnding story är en av mina absoluta favoritfilmer. All time. Den ligger högt på den där 10-topplistan hur många gånger jag än uppdaterar den. Det är ett stycke barndom som sitter djupt i kroppen. Falkor, lyckodraken. Tanken på att sitta på hans rygg, flyga genom ett oändligt sagoland. En plats där äventyret aldrig tar slut. Där historien ständigt växer för att fantasin inte känner några gränser. Det är så vackert att det blir, ja, gränslöst. Det finns inte plats för en simpel jycke här. Man kastar liksom inte in en hund i en handling som utspelar sig i ett gränslöst fantasiland. På samma grund som att Han Solo inte har en simpel sork till sidekick. Nej, en sork duger inte i en galax långt, långt borta. Och då skiter jag i hur bra den skjuter laser eller styr Milleniumsfalken genom asteroidfält. Det finns rimliga krav man kan ställa på kreativiteten för duglig Science Fiction. Man ska kräva att de uppfinner nya raser där det krävs, så är det.

På samma vis som man ska kunna kräva av sin partner att hon efter denna filmfadäs går med på att vi inför en Nevernding Story-afton minst en gång i månaden. Med full utklädsel, naturligtvis. Jag kommer som stenätaren. Flickvännen? Som en skamsen lyckodrake.