Remember, Red, hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies.

Världen är ett skitställe. Vi är överrens där, va? Såklart att vi är. Vi vet att det generellt ser mörkt ut. Att folk jävlas och styr till det, att det fuskas och luras överallt, att en cynisk inställning är en högst logisk livsåskådning. Spelet är riggat och mannen bakom draperiet har en egen agenda. När det brinner i din grannes hus så hämtar du vatten till ditt eget. It is the way of things, dessa dagar. Men ibland, ibland sker det något som i sin enkelhet får en att vända ett leende mot allt mörker. När åskmolnen skingrar sig och låter några solstrålar bryta sig in. När det bjuds in till skratt och välmående. När drömmarna vecklar ut sig och drar nya andetag. Hopp, det är det jag pratar om. Det finns kvar därute; ikväll flyter det förtröstan över hela himlavalvet. Idag fick jag nämligen ett mejl från en gammal klasskamrat som jobbar som lärare. Hon skrev för att upplysa mig att blockflöjten är frivillig nuförtiden. Frivillig. Det betyder att du inte måste spela den längre. Du väljer själv. När de frågar ”Blockflöjt?”, så svarar du bara ”Nej, tack”. Det räcker så. De kan inte nå dig längre. Blockflöjten är förpassad till de sälla jaktmarkerna, och rockdrömmen har kopplats av järnlungan. Min klasskamrat upplyser vidare att längdskidans tid fortfarande råder, men att man döpt om ”Längdskidans dag” till ”Lilla Vasaloppet”. Man kan kleta hur mycket läppstift man vill på en gris, det kommer fortfarande alltid att vara en gris.