What´s he building in there?

Spacklade lite idag. Jepp. Ja, alltså, jag fyllde en liten spricka, men det var både spackel och arbetshandskar inblandat. Jag är inte riktigt byggd för byggande och reparerande. Jag har några tummar i handen, och min hjärna jobbar oftast rakt emot all logik som kommer runt byggandets ädla konst. Så vad gör man? Jo, man överkompenserar. Det har faktiskt hänt att jag använt ordet ”montera” i samband med ett glödlampsbyte. Överkompensation, upphöjt i massor.

Jag kommer från en lång rad av händiga män. Karlar som rivit och rest väggar, som gjutit grunder, som snackar tresiffrigt runt antalet taklagsfester. Män vars garage konkurrerar ut själva boytan i både utrustning och kvadratmeter. Jag har inget garage, och jag har länge levt med runt fyra skruvmejslar och en hammare som jag förvarat i en liten gul och grå verktygslåda i plast från Claes Ohlson. Folk som har sett den har som följd dragit rejält på smilbanden och liksom klappat mig på huvudet med blicken, inte minst min far. Han var på besök i sommar, och tillsammans reste vi en stödmur. Sågade ner träd, stampade jord och la sedan sten på sten tills de bildade en mur. Det blev riktigt bra, trots att Claes Ohlson-lådan inte levererade alla gånger. Min far förutsåg lyckligtvis detta och drog med mängder av egna prylar: motorsåg, yxa, spadar, borrmaskin, stålborstar. Och så en yxa till som jag fann hängandes på väggen efter att han farit. Mest troligt glömde han den bara, men jag gillar att tänka på yxan som ett alternativt visitkort som ska användas som en slags Batman-signal nästa gång jag upplever en reparationskris.

Det var nära att jag hängde upp den nyligen då jag beslutade att själv ta mig an reparationen av en betongtrappa. Trappan var i risigt skick och i behov av att få några stenplattor på sig. Vi snackar lättbetong, lim som man blandar själv, vattenpass och kapande av sten här. Vi snackar ett slags personligt Everest för undertecknad. Jag läste lite om det hela, sökte råd bland kunnigt folk, blev idiotförklarad i det tysta några gånger, återvände så pass många gånger till stadens bästa återförsäljare av sten att de kände igen mig. Dessutom köpte jag en gummiklubba. Har länge tänkt att jag nog är en sån som kommer leva hela livet utan att behöva köpa mig en gummiklubba, men nu har jag alltså en. Den funkar ärligt talat skitbra. Det är en fröjd att banka med den. Hur trappan blev? Jo, ok, tror jag, tackar som frågar. Möjligen lite skev i partier av för mycket fröjdfullt bankande, men det var en erfarenhet, och jag tror jag lärde mig något oavsett. Jag säger inte att jag blivit händig - nej, nej. Nej. På sin höjd har jag jobbat fram skills nog att kunna montera in nästa glödlampa med en oöverträffad effektivitet.

Nästa byggprojekt blir i alla fall att försöka avsluta legotornet som jag och dottern har byggt på ett par dagar. Det är verkligen råhögt och det rasar rätt ofta så att vi måste bygga upp det igen. Tänkte ett tag att det var ett slags ”Ladder to heaven-projekt”, men dottern upplyste mig igår att vi bygger på ”en stol till Bamse”. Bamse alltså, den där dunderhonungsdriva björnen. Vi bygger med kärlek, även om Bamse kommer sitta rätt obekvämt, och dessutom oansvarigt högt framöver. Det mesta tyder på att barnet har mitt snickar-DNA i sig.

Ps. Min far var hygglig nog att skicka över en ”riktig” verktygslåda till mig för ett tag sen. Han tyckte tydligen att det var på tiden. Fullt av grejer var det i den. Mejslar, skruvar, muttrar och … ja, asså, jag har bara lyckats identifierat runt 37 % av verktygen så här långt. Ds.