#snø #blockflöjt #rasism #herpes #hashtag

Så föll årets första snö över Trondheim. Bara så där. Rakt ner föll den, la sig fräckt över gräset och flöt ut i vad jag bara kunde tolka som ett allt bredare hånflin medan jag bytte plats på gräsklippare och snöskyffel. Bytte sommardäck till vinterdäck. Det är i stort sett vad som gjorts denna dag, och detta skriver jag alltså om. En vis man har sagt: ”Write what you know.” Jag har alltid tagit det för en absolut sanning. En sanning som driver mig att skriva om det som faktiskt sker mig: däckbyte, platsbyte av snöskyffel. Såna saker. Saker av vikt. Mitt liv, i jämförelse, får de flesta Bergman-rullar att plötsligen framstå som remakes av en övertänd Jonas Åkerlund.

Man tänker kanske att snön borde vara ett välkommet inslag. Att jag som invandrare i Norge ska ha kulturanpassat mig och dansat snödansen sedan tidig augusti som alla andra, chantat till Nortug-gudarna i hopp om att några flingor ska trilla från himlen och skänka lite skidväder och medföljande livskvalité. Det har jag inte. (Kommentarfältet står öppet för alla som finner denna text fördomsfull och norskfientlig på gränsen till smårasistisk. Jag vill bara påpeka att jag gör det själv. Som om alla norrmän gillar vinter och bara älskar att åka skidor, liksom. Jo, de gör det. Förövrigt har jag faktiskt två lusekoftor och befinner du dig i Trondheims området så kan du ofta se mig ”ute på tur”. So there.)

Snöglädjen jag mumlar om här är den av längdskidans. Skidan som går på längden. Det är den jag har problem med, och det är, som ni vet, den som resten av Norge dyrkar. Och nu är högtiden kommen. Flera månader av snö, skida och snack om före och valla. Jag älskar fysisk aktivitet, nästan alla former av det, men den kärleken stannar vid längdskidan. Man pressade längdskidan över oss i min ungdom, det var liksom sportens svar på blockflöjten. Du bara ska. Varför? Fan vet. Men spela blockflöjt skulle man, och när kalendern visade ”längdskidans dag” så var det fan i mig inte snack om något annat än just det; en hel dag av längdskidåkning. Det var alltid minst en halv för mycket. Kanske är det där mitt problem ligger; de gav oss aldrig ett val. De pressade flöjten och dess totala avsaknad av musikalisk glädje och rockdrömmar i käften på oss och gav oss dåligt vallade skidor som med varje bakhal sladd i spåret sköt alltmer av aktivitetsglädje ur kroppen. Inget val - då spårar det ur (norsk skidhumor). Jag fejkade menskramper och skyllde på en mun full av herpes för att slippa dessa påtvingade aktiviteter. Nej, jag borde ha gjort det. Borde, glömde visst skriva det.

Jag bor i Norge nu, snön faller, och min dotter ska snart i sina första skidskor. Det kommer bara att bli så. Hon föds in i detta, och jag ska göra vad jag kan för att det ska bli aktivitetsglädje. Jag trodde att det var mot längdskidan min sista obstinata kamp skulle komma att stå, men när jag nu skrivit mig hit så står det klart att jag ska lägga mer fokus på blockflöjten framöver. Pick. Your. Battles. Jag väljer att battla blockflöjten, där har jag en fajtings chans i alla fall.