Angående facebook-friendships. Aka, bara håll käften you closet lajk-a-holic you och ge mig en jävla tumme upp innan jag unfriendar skiten ur dig.

Du vet att vi byggde den här vänskapen på lösa grunder. Jo, det gör du. Du vet det, och jag vet. Du borde vetat bäst, för det var du som sköt liv i det här. Du klickade på request-knappen i en ren nostalgi-impuls. Mitt namn dök mest troligt upp under ”folk du kanske känner” och när du kände alla minnen av vår gemensamma ungdom komma sköljande över dig så kunde du inte stoppa dig. Request sent.
Och sedan loggade jag in och bekräftade vänskapen på samma lösa grunder. Jo, vid nåt tllfälle har vi nog känt varandra, tänkte jag. Eller i alla fall känt nån som känt nån som nån av oss kanske känt. Möjligen lekte våra husdjur ihop vid något tillfälle. Nåväl, friendrequest bekräftad. Lösare grunder har gjutits, och detta är vad vi har byggt denna relation på, du och jag, och sedan har den bara varit. Du postar bilder som jag aldrig kommenterar, jag kastar ut länkar som du aldrig ger mig en bekräftande rad på. Jag fick ett helt barn och skrev en hel bok utan att du gav mig något för det. Ingen tumme upp. Inte ens en tumme upp på något som någon gemensam bekant gett en tumme upp. Inget. Bara tystnad som nu vuxit upp och blivit till krystad tystnad.

 Vi har tagit varandra för givet sedan dag ett. Inte en tumme, inte en. Jag väntade ju på dig, det var du som gav denna memory-lane-facebook-frankenstein-of-a-friendship liv igen. Det var naturligt att du skulle lägga ribban och definiera oss. Du lade oss på noll, och där har vi levt. Det blev stilla. Fram tills nyligen, då. Jag bröt ihop, jag erkänner det. Det var fan oundvikligt. Jag ser dig ju varje dag, vet exakt vad du bedriver tiden med, vem din flickvän är och vad ni äter till middag. Jag vet hur ni tokade till det på senaste semesterbilden och jag är ju en del av magin som uppstår när ni synkar era fredagsmys-statusar. Vi har fan en relation, och per definition kan dessa inte bara glida helt tyst förbi. Ingen relation funkar då, inte ens den mest masochistska, så jag bröt ihop. Jag klarade inte detta ingenting, så jag gav dig en tumme upp. Jo. Ett initiativ liksom, tänkte att vi kunde jobba på att vara vänner som boostar varandra, stöttar upp och sprider varandras grejer. Som åtminstone, på ett minimumnivå, kunde ge varandra en rak existensberättigande tumme upp i luften mellan varven. Det är ju det hela skiten baseras på. Det finns lagar i detta universum också, och det baserar sig på tummar som pekar upp. Slentrianbekräftande. Värdehöjningsvälgörenhet. Typ. Du följer inte lagarna, ”kompis”. Jag tycker inte att jag är orimlig här.

Tummen jag gav dig var välförtjänt, ärligt talat. Du hade ju lagt upp en cool bild och skulle det lajkas så skulle det göras nu. Se det var det jag gjorde. Och sedan har det vänt upp och ner på allt. Du har inte gett mig något tillbaka och jag känner mig bara billig nu. Utnyttjad. Unlajkad. Jag kan inte se dig i ögonen (på bilderna du postar alltså, vi har ju inte setts på över 20 år IRL) ((in real life)).
Jag klarar inte att läsa dina statusar längre, det bara svider och irriterar. Det har liksom lagt sig ett frostigt antilike-filter över hela vår facebookrelation. Terrorbalans. Krävde jag för mycket? Kvävde jag dig? Det var EN tumme upp?! Bara unfrienda mig, för jag klarar inte pressen som kommer med denna relation längre. Jag hade så kunnat tagga in dig i en status, mannen. Vi hade kunnat ta oss dit. It would have been beautiful, man. Men du väljer att krossa mitt digitala hjärta på daglig basis. Man väljer sina vänner, och sedan väljer man bort dem.