Everything I learned I learned from the movies.

Har du sett filmen Broken med Tim Roth? Nej? Nä, ok. Då tar vi en paus här och så sticker du till den sista existerande videobutiken omgående, eller Netflixar dig fram till den titeln så fort internet nu tillåter. Filmen Broken var det alltså. Jag väntar här.
   
Jag var på bio idag, såg årets stora julfilm. Ett stycke norskt animationsäventyr för hela familjen. Vackert och gediget hantverk runt en finstämd historia med fint karvade karaktärer. Den tillförde något, underhöll och kommer stanna kvar i kroppen. Så där som bra film gör.
   Kommer du ihåg bio förresten? Förkortning av biograf: stor sal, stor skärm, THX, 3D-brillor, popcorn och, ja, en film.
   Biograf kommer från grekiskans bios, "liv", och grafein, "skriva", "teckna". Liv, det är ett stort ord, men det är väl det som uppstår när det fungerar som bäst. Berättelser om människor, om olika öden, relationer och konflikter. Liv. Som i filmen Broken med Tim Roth. Har du sett den? Vad sa du? Du jobbar på det? Ok, bra.
   När film är som bäst blir det en del av ens eget liv; bilder och repliker dröjer kvar, ligger tillgängliga att plocka fram för att framkalla vilken känsla det nu var som fick ett ögonblick att bränna sig fast. När film är som bäst så förändrar det liv - när film är som sämst stjäl det mängder av minuter från samma liv. Det händer ju, det blir ju inte bra ibland. Allt bara rasar; det blir hål i storyn, trovärdigheten faller, den överraskande vändningen blir en felvändning och skådespelarna blir reducerade till talande rekvisita. Detta händer förövrigt inte alls i filmen Broken med Tim Roth.
   Ibland har man bara fel förväntningar; jag är naturligtvis inte stolt över det hela, men jag såg filmen Hamilton på bio med en kompis en gång i tiden. Rätt bråkig rulle, men min kompis somnade. Han hade sett en trailer där det tydligen förekom några osedvanligt tuffa skotrar. Tydligen var det för lite exponerande av dessa i själva filmen, så min vän somnade. Förväntningar. Ej infriade sådana.
   En annan kompis somnade under filmen Tomb Raider. På bio. Jag har alltid beundrat honom för det. Han lider inte ens av narkolepsi. Han är en filmälskare som har läst flera poäng filmvetenskap, och han bara somnade. Det fanns inget att fästa intresset på. Inte ens med filmvetenskapen och alla dess otaliga analysområden i ryggen. Det blev sömn.
   Vi var i utgångsläget inte speciellt stolta över att vara i salen med Laura Croft överhuvudtaget. Vi var ju filmvetare; jobbade med svart polokrage, visste så självklart vad ett phenakistoskop var och ordet intertextualitet låg ständigt ytterst tillgängligt i vokabuläret. 
   Det var helt enkelt en urusel biosöndag. Vi hade inte ens sett på menyn innan vi traskade till biografen, och väl där så valde vi i ren desperation att kasta mynt om det skulle bli Tomb Raider eller valfri romcom med valfri romcom-stjärna. Det blev alltså Tomb Raider. Jättebullrig rulle var det. Jättemycket Angelina Jolie var det i den också. Och min vän bara sov, dreglade sporadiskt på den svarta polokragen i en undermedveten filmvetarprotest.
   Trots den tinnitusflörtande decibelnivån så överröstades det mesta av ljudet från alla minuter som bara tick, tick, tickade iväg en massa bortslösat liv. Jag satte på Nosferatu när jag kom hem, kände ändå skammen klamra sig kvar och följde upp med Metropolis. Sedan lät jag The Birth of a Nation rulla medan jag sov, för att helt återställa cineastbalansen.

Film; det skapar liv, påverkar och förändrar liv. Det är lika stora delar magi som det är teknik, teori och vetenskap. Film är inte Tomb Raider, även om Godard en gång sa: ”All you need to make a movie is a girl and a gun.”
För mig är film dessutom en CSN-skuld som tvingar mig att skriva inlägg med referenser till Birth of a nation för att kunskapen ska kännas extra värdefull.

Du har sett filmen Broken med Tim Roth nu, va? Ja, bra ... och vad tyckt… Ja, exakt! Jag sa ju att den skulle vara precis så bra. Film liksom, på riktigt. Liv. Du är fan så välkommen.