DJ, spin that shit.

Jag och dottern åker bil. Jag kör och hon åker. Hinner inte så mycket längre än att sätta på stereon innan historien upprepar sig ännu en gång.

Dotter: Nej, inte den, pappa.
Pappa byter låt.
Dotter: Nej, inte den, pappa.
Pappa byter låt igen.
Dotter: Nääääääj ...
Pappa: Vad vill du höra då?
Dotter: Nissesången.
Pappa sätter på ”Nissesången”. Nissesången? Jag hade vanligtvis uppmuntrat till kreativt gissande här, men jag är rätt säker på att helvetets alla innevånare hinner både ett och två snöbollskrig innan ni närmat er det riktiga svaret. Nissesången är naturligtvis den där ”Passenger” med ”Let her go”. Exakt vad du gissade, va? Det hela hänger logiskt ihop med att vi började prata om att han sångaren ser ut som en tomtenisse. Ni får tycka vad ni vill om det; huruvida han ser ut som en tomte eller inte, eller vad ni nu kan tänkas tycka om att vi tycker det. Jag orkar inte ha den här tomtediskussionen igen. Tror titel-evolutionen var: ”Han ser ut lite som en nisse, va?” ”Ska vi höra på han nissen som sjunger den fina sången?” ”Nissesången?” Ta da.

När det krisar i baksätet och dottern tycker att världen är lite emot henne så har hon under längre tid ropat efter samma artist: ”Justin!” Vem av dem? Lyckligtvis Timberlake nuförtiden. Bieber verkar, efter en intensiv och på gränsen till direkt osund relation för oss alla i familjen, vara ute i kylan. För min del får han gärna frysa nutsen av sig därute i en oöverskådlig tid. Måste jag lyssna på ”Beauty and a beat” en gång till så kommer min kreativa hjärnhalva börja banka skiten ur den andra.

Hon är 2.5 år gammal nu, dottern. En ålder där repetition är trygghet. Hon lever i en värld som blir lite mer hanterlig om man får läsa samma historia varje kväll och höra Justins ”Mirrors” minst fyra gånger om dagen. Sådant är livet i denna ålder. Trygghet i det bekanta, rutiner är av vikt. Och det måste vara precis här som den kulturella brytpunkten för många av oss föräldrar infinner sig. Det måste vara just här som de flesta av oss tappar det mesta av kontakten till nya influenser i bruset av de betryggande Byggare Bob, Bamse och Bieber, som går på repeat, repeat, repeat. Det är här vi bryter ihop, och i trötthet sätter på Biber en gång till för att vi inte orkar ta kulturkampen. Vi slutar ta in så många nya impulser några år, vi slackar ur och sätter på något bekant när vi får en stund till övers och vill ha lite kvalité. För någon är det Pearl Jam, för en annan kanske Pantera, för någon kanske till och Right said Fred. Fan vet vad du lyssnar på, jag dömer inte. Du förtjänar ett brejk, människa, oavsett smak.
 Vi som en gång i tiden gillade att vara först ut med vilken ny artist, serie eller indiefilm det nu kunde tänkas vara. Vi som gjorde vårt för att hänga med. Vi som nu vet hur Taylor Swifts senaste video ser ut. Vi som mot vår vilja kan citera flertalet Bieber-lyrics efter alltför många ofrivilliga lyssningar. Vi som inte längre hänger med. Vi som gör vårt bästa för att sprida vår egen goda smak över barnen, och misslyckas i minst alltför många av försöken. Vi smyger in lite kvalité bland alla hits för kids, maskerar det som besk medicin i söt yoghurt. Dottern gillar Kent i alla fall. Hennes mor började spela dem redan då ungen var en zygot. Det var ett bra drag. Mina egna försök går lite sisådär så långt. Jag försöker trumfa igenom några favoriter, men det går trögt. Hon responderar fan inte alls på Right said Fred.
Så till min dotter: Om du kommer på pappa med att dansa Axl Rose-dansen mumlandes ”The most dangerous band in the world” framöver, så ska du bara ta det med ro. Pappa har som många andra fastnat i det förflutna, i storhetstiden av sin egen musikhistoria. Om några år kommer jag mest troligt försöka förklara exakt hur sjukt bra gruppen Guns är för dig. På allvar. Mest troligt trycka hårt på argumentet att det är helt orimligt att tycka något annat. På allvar. Det blir kul. Musik ska byggas utav glädje. Det gäller barn också.
 
Mvh/Han som byggde dig