Wade Garret´s getting old.

Jag börjar bli gammal. Några grå hår har sprängt sig igenom. De cirka två baksmällorna jag fördelar över året är ärligt talat olidliga. Keshas (Ke$ha) texter är så främmande och skrämmande att när jag utsätts för dem så vaknar jag liksom till, in i ett slags ögonblick av Kesha-klarhet, fullständigt övertygad om att jag under dygnets övriga timmar är och har varit fullständigt dement alltför länge.

Jag är ju alltså förälder också, naturligt bortkopplad från de flesta nya impulser. Det gör en extra gammal i många avseenden. Spotify säger ibland till mig: ”You haven´t listened to El Smurfo by Klasse Möllberg och Smurfarna in a while. Play now?” För fan.

 Jo, jag börjar bli gammal. Min kropp har officiellt passerat sin prime. Siffermässigt, alltså. Forskarrapporterna talar ett tydligt språk där. Efter trettiofem får man inte slacka av om man ska vara Fight Club-tajt. Tiden bara går och den bryter ner. Man måste träna hårdare nu, dra mängder av mark, fylla maskinen med extra protein. Mitt äggmissbruk börjar förövrigt närma sig intervention-nivåer.

 Jag börjar bli gammal. Det kommer att fortsätta så framöver. Det är en dag för den återkommande insikten idag, och nu är det konstaterat. Jag tror det var mest det jag ville mumla lite om. Och sen var det ett erkännande angående titeln på detta inlägg; det är en replik från filmen Roadhouse med Patrick Swayze. Jag har sett den över tio gånger. När man blivit så sjukt gammal som jag är så vågar man äntligen erkänna det. Skrika det högt, rakt in i vilket offentligt rum det än kan tänkas vara. Angående varför jag har sett detta bedrövliga, våldsglorifierande spektakel av en ”film” över tio gånger? Memorable quotes. Antingen förstår du det, eller så gör du det inte.

– What if somebody calls my mama a whore?
– Is she?

Man blir aldrig för gammal för replikskiften av sådan klass. Man blir aldrig för gammal för konst.