You're confusing me, Mr. Lawless.

Varje gång jag hör låten Broken Wings med bandet Mr. Mister så dras jag omedelbart in ett musikaliskt maskhål och finner mig själv slowdansandes på knattedisko. Det är tryckartävling och jag och min partner kommer gå segrande ur denna tidiga utgåva av Let´s dance Jr. Vi dansade bäst; tryckte mest övertygande, höll en rimlig takt och såg ytterst lidelsefulla ut när det 80-talsfärgade spotlightljuset märkte ut oss bland de andra hoppfulla paren som snurrade runt, runt, runt i rökmaskinens dimma.
   Vi vinner och tilldelas Jerry Williams senaste singel som 1:a pris. Märkligt är bara förnamnet, men på detta kommer jag och min partner, helt enligt tidsandan, att basera ett helt förhållande. Dagen efter kommer jag fråga chans och hon kommer säga, ja, du har en chans. Jag kommer skriva ner det i min dagbok och Broken Wings kommer alltid leva i samband med detta minne.
   Ibland måste jag som följd av denna minnesparad googla Mr. Mister för att bekräfta att det finns/fanns ett band som faktiskt heter så. Det ligger en orimligt dålig eftersmak i det bandnamnet. Ett stycke obscent wordplay som enligt rykten (som jag själv skapar just nu) föddes ur ångorna av dålig absint som intagits just innan frontmannen får beskedet att hans undulat har rymt sin bur och flugit bort.
   Han bodde på ett hotell i Bombay vid tillfället, hade alltså druckit dålig absint och klurat hårt på ett bandnamn just som han passerade receptionsdisken och fick höra: ”Mr.? Mister? Telephone for you, its about your bird.”
   Orden resonerade och hackade sig fast genom absinten. ”Mr? Mister?” Bilder av undulat och flaxande vingar, kanske brutna sådana. Mr. Mister var född. Mest troligt lades alltså också grunden till låten Broken Wings här också.
   Du kan googla efter denna information själv. Du kommer inte finna den någon annanstans än på denna del av internet, men googla iväg du bara.

 Musik ramar in ögonblick; förstärker känslor, så starkt bundna runt specifika scener i tiden. Låtar som spridit sig över en hel värld av människor fungerar samtidigt på ett ytterst personligt plan; i miljontals av unika upplevelser i miljontals av små och unika existenser. Broken Wings är en av låtarna som formar minnesbilder från min barndom, en av alla otaliga melodier som utgör soundtracket till just mitt liv.

 Jag fick återuppleva detta tryckarminne idag när jag körde bil och zappade radio. När de sista tonerna tonat ut så landar jag på Trondheims nya rockstation och efter en reklampaus så bryter sig Blackie Lawless stämma ut genom högtalarna. W.A.S.P, liksom. Ytterst överraskande, rakt ut av ingenting. Jag sitter mitt i ett Mr. Mister-vakuum och blir lite ställd. Sedan övergår det i en mindre chock då håren plötsligen reser sig på mina armar. Gåshud. The good kind of gåshud, dessutom. Av W.A.S.P. Bandet vars namn sägs vara en förkortning av ”We are satans people”. Gåshud. Det var bara så märkligt.
   Jag lyssnade faktiskt på W.A.S.P. en gång I tiden; jag var ung och arg och yxmusik var min musik. Jag är gammal nu och inte alltför arg. Lyssnar mest på lugn musik; det finns gränser för hur många beats per minut man klarar i min ålder.
   Blackie sjöng sig sedermera klar och gåshuden drog sig tillbaka, utan att jag kunde finna vägen fram till vilken roll denna låt en gång spelat i mitt livssoundtrack.
   Sedan körde jag fel i ren förvirring.

The W.A.S.P-days were confusing days. Så långt är jag med.