Uppskattning på nåt vis. Uppskattningsvis nästan sammanhängande.

Åt en godisbit idag. Kola, närmare bestämt. It stirred shit up, you know?

En gång i tiden var världen lite mer magisk. Det fanns färre ramar och filter i den. En tid för ljussablar i galaxer som inte alls låg runt knuten. En tid att drömma sig bort i oändliga sagoland med tillhörande lyckodrakar. F#ing lyckodrakar. Genomelaka bad guys och den eviga kampen mellan gott och ont i olika varianter. En tid för allt detta och en sjuhelvetetes massa socker. Godis. Överallt, hela tiden. En konstant jakt på mer. Detta var livet; sagor och socker i olika förpackningar och konsistenser.
    Jag duellerade osynliga Star Wars-fiender med en självlysande plastssabel medan jag tuggade och svalde allt av sötare karaktär som satte kickar i systemet. Fan vet om inte allt detta lyckodrakande och stjärnkrigande uppfattades som högst rimligt bara för att man var så sjukt sockerhög större delen av tiden?
   Hursom, jag var en addict och alla världens föräldrar var DEA. Så var det. Varje lyckad addict har en bra kontakt, och jag hade min farmor. Om detta var ett avsnitt av Breaking Bad så är jag på denna tid valfri dopehead och min farmor är Walter White. Typ. Ja, inte riktigt kanske, men grundlaget här gjorde att jag bara var tvungen att i alla fall försöka koppla denna text till Breaking Bad. Ni hade så klagat annars. Jag vet det, ni vet det.
   Hursom, farmor hade alltid kvalitetsvarorna och hon hade gott om dem. Hon bjöd och jag åt. Käkade mig sockerstinn på Polly, kola och polkagrisar. Så pass att mina tänder kraschade vid ett tillfälle.
    Efter ett besök hos tandläkaren så rapporterades det ett gäng med hål och min mor och jag fick lämna tandläkaren i skam. Eftersom min farmors del i detta var att på alla möjliga övertygande grunder hållas ytterst ansvarig, så blev det hennes uppgift att ta mig tillbaka till tandläkaren när det blev dags att följa upp och fylla hål.
   När jag satte mig ner i tandläkarstolen denna dag så startade läkaren upp en inledande dialog för att bygga tillit och ta udden av den kommande borrningen.
   – Jaha, och du har farmor med dig idag?
   – Ja.
   – Och då är det väl världens bästa farmor kan jag tänka mig?
   – Jag vet inte, svarade jag. Jag har inte mött dem allihop.
   Jag var en logisk liten rackare på denna tid. Jag hade inte mött världens alla farmödrar, och det fanns alltså inte tillräcklig grund för ett definitiv ställningstagande i frågan. Glas + klart. Jag visste inte om hon var världens bästa, så jag svarade därefter.
   Tänder blev lagade och jag fick en liten uppmuntrande present för gott uppförande i tandläkarstolen. Jag och farmor åkte hemåt. Åt något gott tror jag. Något som varken var polka eller gris.
   Och ikväll, runt trettio år senare, åt jag alltså en kola och tänkte på denna historia. Tänkte på en av mina allra finaste repliker, som levererades i en scen med en av de allra finaste människorna jag känner. Jag visste ju inte att hon var världens bästa farmor, men jag lärde mig med tiden. Jag lärde mig också att man ska påminna sig att uppskatta saker som är bra. Som farmödrar.
   Det kommer ju med jämna mellanrum in någon i ens liv som påminner om att man ska passa på att uppskatta innan det är för sent. Någon som nyligen tappat någon och ber dig att inte upprepa deras misstag. Hur man än vrider så är tiden begränsad, hur mycket man än försöker hålla fast så kommer människor att försvinna. Ibland alltför plötsligt, innan man sagt allt det man skulle säga. Alla bra saker, om allt det de betytt för en. Man påminner sig att man ska komma ihåg, men man missar ibland. Alltför ofta verkar det som. Ikväll kommer jag ihåg det, så det här går ut till dig, tanten. Till dig som alltid gett mer än man någonsin kunnat be om. Tack för dig.