Detox

Giftet har lämnat kroppen. De sista nikotinresterna har silats ur blodbanan. 20 år av missbruk är över. Stopp. Färdig med det. Har jag sagt det förut? Ja. Jag har slutat snusa runt fem gånger tidigare - jag har misslyckats minst lika många. Den här gången ska det gå. Även det har jag sagt förr.
Vi tar det från början, och komprimerar sönder historien. Året är 1497. Columbus har just satt sin fot i Amerika. Bredvid honom står munken Ramon Pane. Columbus ser sig omkring, tänker antagligen sjukt stora tankar om sig själv. Munken Ramon tittar på några indianska präster som sitter och drar in nåt slags pulver i näsan. Han fascineras, sen tar han med sig pulvret hem.
493 år senare sitter jag under en trappa på min högstadieskola och snusar. Jag är 13 år gammal, min förvirrade tonårshjärna är snurrig, det brinner under min läpp och jag är skev i ansiktet. Ramsned liksom, som att jag har en mindre tumör som får min näsa att vridas i en högst komisk riktning. Förövrigt känner jag mig sjukt cool. Jag snusar, det liksom blir inte så mycket tuffare när du växer upp i en liten norrländsk stad. Snus och hembränt var så wild side det kunde bli.
Det kanske största tecknet på hur sjukt coolt snusandet ansågs, var att jag vid ett tillfälle lade en dosa i bakfickan på ett par jeans som jag och en kompis sen skrapde på för att ge fickan det slitna utseendet av att ständigt vara förvaringsplatsen för en snusdosa. Det var galenskap, och galenskapen blev sen till missbruk. Jag skyller på mina gener i detta fall. Jag kommer från en lång rad av nikotinister: min mor snusade i över två decennier innan hon lyckades bryta sig loss, min far snusar, min farfar snusar, min morfar är lite av en periodare, min moster, med flera – listan är lång. Min farmor rökte ett gäng år innan hon lyckades somna med en cigg i sängen så att huset höll på att brinna ner. Sen sa farfar att det var färdigrökt. Det var onekligen rätt sak att säga i det läget.
Vi har tagit nikotinet med oss igenom goda och dåliga tider. Vi har slutat, blivit hormonella, lagt på oss några kilo, och sen börjat om igen. Vi har alla varit svaga. Svaga och lyckliga.

Under min senaste runda som snusare så har jag mer eller mindre snusat konstant. Jag köpte fulsnus på internet som jag mixade ihop själv för att komma billigare undan och jag pressade in exakt så mycket det var fysiskt möjligt att få plats med under läppen. Jag gick från remsned till helt vrängd i ansiktet.
Sen kommer tankarna om att sluta. Man kommer ju alltid till en brytpunkt, det där vägskälet när man inser att nikotinet har tagit över så många av dagens rutiner och tankebanor att det känns direkt obehagligt. Den första tanken när man vaknar är: ”Var lade jag dosan?!” Det är här man inser att det är dags att ta tillbaka kontrollen. Det känns plötsligt som världens bästa idé att sluta - en utmaning, ett test av psyket. Varför ska man betala pengar för nåt som gör en sned i ansiktet, som ger andedräkten en hint av kloak och som kanske bidrar till att tänderna en dag trillar ur? Det är dags att kvitta sig den sista lasten. Det är dags att bli sund igen. Man berättar för alla man har runt sig och känner sig lite duktig, även om man vet att de innerst inne skrattar och är övertygade att man antagligen inte har en chans i helvetet denna gång heller. Ett tips är att flytta till Norge; där tar de runt 80 kr för en dosa. Oljeborrarna har satt ribban för högt, och jag borde antagligen tacka dem. Det är ett pris man får betala för nikotinkicken, och det är för högt i den här delen av världen.

Snuset har blivit en vän, en trogen följeslagare som ständigt har förmågan att förhöja tillvaron. Snuset har slagit sig till ro i våra kroppar, bäddat in sig, gjort sig bekväm, gjort oss beroende. Så till den milda grad att man ibland överraskas av hur mycket känslor det där nikotinet kan sätta igång.
Min far är en småkärv man. Känslorna sitter en bit under skinnet och han säger oftast inte mer än vad som är absolut nödvändigt. Det mest poetiska jag har hört honom formulera är just runt snusandet. Han hade just fattat beslutat att börja igen efter ett längre uppehåll. När jag frågade vad som fick honom att vika sig så svarade han: ”Man blev ju inte lycklig i själen av att sluta.” Exakt, man blir inte lycklig, kanske aldrig riktigt lycklig igen. Amputera en människas ben och hon kan fortfarande känna det klia. Min far har nu lovat sig själv att aldrig sluta igen.
Själv räknar jag till tre snusfria månader nu. Det är inget rekord, det är ingen milstolpe, men det är positivt. Imorgon är det minst tre månader och en dag.

Revolt III

Mannen på bilden går i klass 9F. Detta är posen han har valt till årets skolfoto. Han ger fingret. Till vem är svårt att svara på. Kanske till alla. Antagligen mest för uppmärksamheten. Det är vid denna tidpunkt en bra pose för den sociala statusen. Det är dock inte en bra pose om man vill ligga bra till med lärarkåren. Mannen på bilden får senare höra att han har “förstört skolkatalogen för alla andra”. Mannen på bilden odlar ett slags utanförskap, och ta stor glädje i att ha lyckats förstöra för just alla andra. Mannen på bilden följer sina instinkter, och instinkterna är inte optimalt kopplade.
Det är förvirring och hormoner, det är yxmusik och hembränt av varierande kvalité. Mannen på bilden slåss med osäkerheter större än han kan hantera. Mannen på bilden är jag, och jag känner nästan inte igen mig själv.
Detta var nåt slags uppror, och det var mitt. Man ska visst igenom sånt. Jag har mitt uppror på bild. Nu när jag rättat in mig i ledet kan jag se tillbaka på detta med en vriden stolthet. Vid ett tillfälle i tiden gjorde jag exakt motsatt av vad som förväntades av mig.
Ibland leker jag med tanken på hur det vore att ta ett snack med den här killen. Det är en rätt obehaglig tanke. Det mesta tyder på att jag verkligen inte skulle uppskatta mitt eget sällskap. Jag är vuxen nu, jag kan snart inte alls relatera. Att lyssna till tonårssnack på T-banan får till exempel mina öron att blöda helt ohämmat.
Vad som skulle hända om framtids-Niklas försökte övertyga imperfekt-Niklas att inte räcka fingret? Mest troligt skulle han sagt nåt på norrländska om att jag kan placera nåt obekvämt på den där platsen som solen har svårt att nå fram till. Oförskämda jävel. Han förtjänade onekligen den där trippen till rektorns kontor.

Minnen av ett mord

Åker T-bana. Vagnen är överfull av upprymda barn. En del bär på flytvästar, andra har små håvar i händerna. Det ser ut att ha varit en lyckad exkursion för denna norska klass. Djur och natur. Ett stycke praktisk naturkunskap, kanske en skvätt OÄ. Barnen ser glada ut, de har funnit saker att studera närmare under mikroskop. Det sätter igång tankar i huvudet. Minnen av en egen exkursion vaknar till liv, om den nu faktiskt utspelade sig som jag minns den. Det är lite skumt, men jag dras med några minnen vars äkthet jag inte helt kan svära vid. Denna historia faller in i den kategorin. Det är nästan så att det tar emot att skriva, men någon kanske kan bekräfta om detta faktisk hänt eller inte. Jag vet ärligt talat inte. Det är en bisarr historia, dessutom en mordhistoria. Jag går emot konventionerna och avslöjar mördaren redan nu - det är jag.

Jag vet inte varför hon bad just mig, men jag kände mig ytterst utvald när vår klassfröken bad mig att döda den där anden. Kanske stod jag bara mest tillgänglig, kanske hade hon hört att jag kom från en lång rad av jagande män och tänkte att jag hade det naturligt i DNA-stegen. Kanske. Oavsett blev jag utvald att gripa in och spela gud när vi såg den där anden komma simmandes. Den hade brutit nacken och kämpade med att hålla huvudet ovanför ytan. Den stackars pippin såg desperat ut, den förstod inte alls vad som gått fel. Huvudet guppade upp och ner i vattnet medan den simmade mot strandkanten där delar av klassen stod och följde dess kamp med ett makabert intresse. När anden med viss möda lyckats få fötterna på fast mark så fick jag tag i den.
Jag höll den i ett fast grepp, gick några steg längre upp på land och svingade sedan fågeln mot närmsta trädstam. Jag bankade den. Bankade fågel mot trä tills fågeln var helt död. Jag förpassar den stackars pippin till de sälla jaktmarkerna, och jag är ytterst nöjd med mig själv. Min lärarinna är också ytterst nöjd med min insats. Hon säger det till mig: “Det var bra gjort, Niklas. Nu behöver den inte lida.” Jag minns det glasklart. Jag hade klippt anden på ett ytterst fördömligt vis. Humant mord. Ingen utdragen smärta. Clean hit. Fröken bad mig och jag levererade. Jag var en hjälte, och kände mig onekligen som en. Det var nåt som skulle göras, och det var rätt sak att göra. Utan större dramatik går vi tillbaka till vår exkursion. Jag vill minnas att anden blir liggande vid trädet. Vi tittar på den, död som den är. Vissa av oss har fått en ny insikt om livet, det är min fullständiga övertygelse.
Någon timme senare är vi tillbaka i klassrummet och tittar på saker i mikroskop. Det ger ytterligare dimensioner till denna exkursions insikter.

Det här är min historia, och jag håller relativt fast vid att den är sant. Nu är historien ute och om någon skulle råkat varit där och kan bekräfta det hela så är ingen gladare än just jag. Möjligen anden, om de sälla jaktmarkerna nu kan skruva in den här kanalen.

Previously on Don´t try

Niklas Eriksson vandrar omkring i Oslo. Snön faller och han dras med karriärproblematik. Han funderar över saker som klotter och knull och säger upp sig från hotellbranschen. Sen promenerar han igen, ser spår av vår. Sen tystnad. Tid passerar i mängder. I månader. Saker händer, men inget skrivs. Så har det varit med det. Niklas inbillar sig att det är mängder av besvikna läsare därute. Sen diagnostiserar han sig själv som periodare, förlåter och går vidare. Sen skriver han att det har blivit tid för meningar igen.

Hur skriver man ikapp sig själv efter detta uppehåll? En tanke var att göra ett slags litterärt montage; lite som i träningsscenerna i Rocky, fast med ord. Det var en tanke, men inte en tanke som planterades och fick växa. Vi börjar istället när Niklas Eriksson står och urinerar någonstans i Oslo. Detta är vad han tänker.

Varje gång jag står framför en pissoar så tänker jag på min far och ett råd han gav mig: “Du ska alltid försöka träffa i kanten, för vinkeln gör att det inte skvätter lika mycket som när du gör det rakt på.” Ordföljden kan vara lite ommöblerad, men poängen är densamma - pissa i kanten. Det är ett bra råd. Jag försöker verkligen att följa det när pissoaren har vakanser på ytterkanten. När jag tänkt mig igenom detta råd tänker jag på ett annat som min far gav mig. Han uppmanade mig nämligen att bygga karriär inom ett av de där yrkena som - i alla fall vid denna tidpunkt i historien - såg ut att ha en säkrad framtid i jobbsamhället: jobb som polis och brandman. Det var dessa två han nämnde. Det var ett säkert val att bli polis eller brandman. Även om jag på direkt uppfordran kissar i vinkeln så tog jag aldrig detta råd. Jag blev aldrig polis, inte heller brandman. Jag lärde mig saker om film och video. Jag hoppades på att bli redigerare, sen hamnade jag på TV4 där jag jobbade med att titta på TV och fick uträtta i alla fall blygsamma redigeringsingrepp. Det var min karriär i en massa år. Sen tog jag tjänstledigt och följde kärleken till Norge. Där blev karriären ett problem. Norge höll hårt på jobben. Jag kan inte säga att det varit alltför negativt ändå. Kanske skulle jag gå denna runda i arbetslöshet och extrajobb för att kunna hitta fram till en nystart. Kanske. Det har varit erfarenhet, bra sådan. Det fanns möjligheter, men de planade inte ut. Så blir det ibland.
Vad som däremot planade ut var att min tjänstledighet övergick i uppsägning och resulterade i en liten fallskärm sydd av åtta månadslöner. Det har tickat in pengar medan jag har tänkt över möjligheter med min faders råd som speaker i bakhuvudet. Nu har jag slagit in på en ny bana. Det blev inte polis denna gång heller. Det blir en ny karriär inom träning och hälsa, och det sägs att den har en framtid. Hälsa är på tapeten, träning ligger i tiden. Det är det spåret jag har slagit in på. Jag är tillbaka i skolbänken och det känns alldeles förträffligt så här långt. Jag var nyligen på föreläsning i anatomi och fysiologi, och en hel klass av blivande personliga tränare var iförda shorts. Det var onekligen intressant, och överraskande avslappnat.
Det är här vi är, och nu ska vi framåt. Det blir en disciplinerad höst. Det blir studier, det blir muskler på latin. Antagligen blir det också sjukt trist läsning för folk som tyckte att den här B-loggen var en bra idé. Som en morot så kommer nästa inlägg att handla om ett mord. Inget säger comeback som en schysst mordhistoria.
Nåväl, vi får se vad det blir. Det kan bli bra det här. Jag kan bara snacka för mig själv, men jag sitter onekligen på nålar.