The woodpeckers are not what they seem.

Lite inledande info om hackspettar:
G-kraften när en hackspetts näbb träffar trädstammen kan bli över tusen g (tusen gånger kraften av jordens gravitation). För att klara det har hackspettar flera system av inbyggda stötdämpare runt hjärnan.

   - Kom igen! ropar dottern.

   - Kom igen då! ropar jag.

   Hackspetten som vi ropar åt ser lite besvärat på oss från sin utkiksplats, verkar inte helt uppskatta att ha publik denna morgon, hur mycket vi än hejar på.

   - Kom igen! ropar jag och dottern tillsammans.

   Hackspetten vänder bort blicken från oss, sedan skrider han till verket och börjar hacka för glatta livet. Ljudet av fågelnäbb som möter stål fyller morgonluften. Hackspetten sitter alltså på en gatulampa, med den starkaste av övertygelser att det ska gå att hacka hål i den.

    -  En gång till! ropar dottern glatt och skrattar.

   Jag skrattar också och tänker på de som går bortom det etablerade, som bryter ny mark och förändrar den här världen. Tänker på stora händelser: ett steg på månen, upptäckten av elektricitet. Tänker på alla de som knäcker rekord, som överträffar allt och alla, som överträffar sig själva. Stora tankar flyter över, medan ljudet av en fågelnäbb som hackar frenetiskt på en gatulampa fortsätter eka genom den friska morgonluften.

   - En gång till! Kom igen! ropar dottern.

   Vi känner den här hackspetten, och vi hejar på den. Jag och dottern är anhängare av det till synes omöjliga. Vi har sett vad Bamse kan göra med lite dunderhonung i kroppen, vi vet att Kesha fortfarande kan toppa låtlistor. Vi vet att det omöjliga är möjligt.

   Den här hackspetten jobbade på samma till synes omöjliga projekt förra året. Han hackade sig fördärvad på den där gatulampan. Tror han kom så pass långt att den slocknade vid ett tillfälle. Nu är han tillbaka, mer motiverad än någonsin. I likhet med andra som spränger nya gränser så jobbar han på lång sikt, över flera säsonger.

   Jag och dottern ropar lycka till och promenerar vidare mot dagis, ackompanjerade av ljudet från en frustrerad fågelnäbb som studsar mot stål.
   

När jag lämnat av dottern och går hemåt så sitter den lille krabaten fortfarande på gatulampan och jobbar i över tusen G; hackar med 8-10 hack i sekunden. Ihärdig liten sak det här. Mängder av ambition och effektiva hjärnstötdämpare. 

   Det har dokumenterats hackspettar som tagit sig igenom betong, så detta kanske faktiskt inte är ett omöjligt projekt. Han kanske bryter ny mark, eller nytt stål för att vara mer exakt. Hackspetten som överträffade allas förväntningar, som gick emot oddsen och överträffade sig själv. Stål behöver inte vara omöjligt, inte för den här snubben. Han jobbar på lång sikt, över flera säsonger. Det kan bli ett genombrott, i dess bredaste definition. En hackspettarnas stål-triumf som möter människans el-triumf … det kan ju bli fullständig kortslutning. Ljudet av fågelnäbb som möter elkablar. Ambitiös tragedi.

   Och nu: ljudet av tangenter som tystnar, och en bloggare som fulgråter.

You can’t handle the truth, Alice Tegnér.

Så vi fick ett fågelbo för ett tag sen. Eller holk kanske, begreppen flyter lite över för mig i denna förnorskade tid. Ett litet hus för fåglar i alla fall. Rött, med tillhörande fästanordning för att kunna hängas i träd. Ni kan principen; man fyller det lilla huset med mat som skogens alla småfåglar sedan kan komma och fröfesta på som om det vore 1989.
   Så det har vi gjort; köpt mat och sett till att fågelhuset varit en välfylld och välkomnande plats för domherrar, blåsångare, rödstjärtar och allt vad de nu heter, de små fjäderfäna. Det ha varit en trevlig utbyggnad för oss alla. Dottern har steppat upp och vuxit med ansvaret att få utfodra pippisarna, vi har lyssnat till fågelsång och följt skogens finstämda fågelliv genom fönstret med den allra största av uppskattning.
  
Sen flyttade den här jäveln in.

 

Eller ja, mer tog ett medvetet beslut att krascha fågelfesten. Han satt där i granen, var väl i färd med att skala kottar och såg en möjlighet. Så fick han bråttom, och bara hoppade in från sin tallegren, utan att stöta sitt lilla ben, vilket jag gissar är till fåglarnas stora besvikelse eftersom fanskapet nu valt att ockupera deras hus.
På nästan daglig basis ser man hur fågelskocken skingras i en liten fjäderstorm då korren kastar sig in för en squirrel-like-feeding-frenzy som inte tar slut förrän kinderna är sprängfulla. Fåglarna sitter stilla på avstånd. Inväntar resterna i en illa maskerad vintersorg.
   Ekorren är som den där partykrascharen man själv stött på som ”råkar” ta fel öl i kylskåpet då denne inte ens har några egna med sig, som spyr i hallen och bara vägrar gå hem.
   Jag har levt i tron att ekorrarna var bättre, att det fanns en rimlig anledning att de belönats med en egen sång, att de ständigt intar den söta, skygga och snälla rollen i många barnboksdraman. Det finns ingen verklighetsbaserad grund till detta. Jag vet att naturen är en hård plats; att storlek går före folkvett och att starkast överlever. Men squirrels are f#ing bullys, man. Jag har en gråtande familj domherrar på baksidan, med tydliga tendenser till undernäring, som kan intyga detta.

Någon sa att ”ekorrar är råttor med mysiga svansar”. Om man letar verklighet så hittar man ekorrens i den formuleringen.

Jag har tänkt en del på filmen Seven dessa dagar sedan ekorren bröt sig in i våra fågelskådande liv. Så imorgon är det jag som skrapar ihop lite baconfett och går ut och skriver ”Gluttony” på fågelhusets väggar. Tar han inte hinten så måste jag hitta ett sätt att organisera domherrarna på. Jag tänker en slags klassiskt fågelattack a la Hitchcock.

Ses imorgon, Mr. Squatter. Anse dig själv som officiellt varnad.

Yours/John Doe

Morgonrutin och method acting.

Man har sin morgonrutin. Jobbar metodiskt. Tänker hygien och rena kläder, en rimligt kammad frisyr. Dottern har också sin rutin och den tar lite vidare svängar; tandborstandet bör enligt henne enkelt kunna genomföras samtidigt som man har en intensiv monolog om finskor och klänningar, och blöjbyte ska tydligen passa ypperligt att kombinera med en så pass passionerad och höftorienterad dans att vi på avstånd kan höra Beyonce och Shakira skrika från en avgrundsdjup avundsjuka.

Dottern är 2.5 år nu. Ah, that´s a fun age, tänker du, och du har ju helt rätt. Barn är ju tokroliga per definition: frilagda från de flesta sociala filter, bortkopplade från de flesta av förväntade repliker och generellt det mesta av förväntat beteende. Fantasin känner inga gränser och tankeprocesserna lutar alltid åt det kreativt galna. Gosedjuren har personlighet, kanelbullen har en mamma. Man stöttar upp, gör vad man kan för att världen ska få hålla sig lite magisk så länge det bara går. Man skapar röster till leksaker och gosedjur, ger dem epitet och attribut, skissar upp fantasiscenarion med förhoppningen att det vackra barnskrattet ska krama sig runt hjärtat ännu en gång.
    Så idag på badet när tandkrämen flög som bäst frågar dottern: ”Har du sovit gott, Orvar?” Nu är vi tre i rummet och Orvar är ett av mina många alter ego dessa dagar. Han är en björn som vi har hittat på. Eller ja, jag var väl till mestadelen Dr. Frankenstein bakom hans existens. Vi var på en lekplats, hittade ett litet lekhus och innan någon av oss visste ordet av så hade vi te-kalas med björnen Orvar. Han bor alltså i ett litet hus på en lekplats. Gillar bär och kaffe. Han är förövrigt osynlig också.
    Sedan har Orvar börjat dyka upp lite överallt. Dottern bara ropar på honom och jag kliver in i karaktären. Idag dök han alltså upp på badet, och han hade mycket riktigt sovit gott. Orvar och dottern pratar lite om dagens förväntade dagisaktiviteter, och efter lite tystnad säger hon sedan: ”Hej, Krokodilen!” Hon snackar nu till halkskydds-krokodilen av gummi som bor i badkaret och ser till att vi i familjen duschar och badar säkert utan halkrisk. Jag tar krokodilens roll också, en hetsig tolkning där krokodil-karaktären backar upp pappas påståenden att det är viktigt att borsta tänderna och att man bör ha på sig kläder innan man går ut. Krokodilen säger hej och de pratar lite medan jag ser en möjlighet att fästa blöjan. ”Orvar ska med på dagis, krokodilen!” Så nu är jag indragen i en triangel-konversation med min dotter, den lite aggressiva IKEA-krokodilen och den osynliga och saktmodige björnen Orvar, och mellan varven är jag även plain pappa. Det är snabba replikskiften och hopp mellan karaktärerna.
   Jag bollar vanligtvis inte så här många roller. Barnet växer och utvecklas, nu befinner vi oss på en nivå där man känner att vi spelar i en rörig och högljudd komedi, där man själv är Eddie Murphy i de där filmerna där han spelar alla roller själv, fast med avsevärt mycket större underhållningsvärde då.
   Vi får sedermera på oss kläder. Får fram vagnen. Klockan tickar och på dagis kokar gröten och incheckstiden närmar sig. Vi rushar genom snöslasket och snackar lite med Orvar som tydligen hakat på oss. Vi kommer in, klär av oss, tar på tofflor, packar upp dagens utrustning, hittar ett pussel, pratar lite med personalen, kramas och sedan går jag mot utgången. Möjligen hakar Orvar på.
   Det är ännu en morgonrutin som gått i mål. Barnet mår bra och är glad över att vara på dagis. Hon har kläder på sig, tänderna är borstade och frisyren duglig. Det finns i detta läge en schizofren rimlighet i att man inte får med sig allt. Det är lätt att detaljer faller bort när man bollar barn, sig själv och några alter ego, varav en är väldigt osynlig. Det är lätt hänt att man efter avlämning tittar ner på sina fötter och ser att man gick ut från dagiset med de blå skyddande plastsockarna på skorna. Sedan hör man en osynlig björn skratta i bakgrunden samtidigt som man tänker ”fan vad det blåser” och inser att man kanske ska gå in och hämta jackan också.

You're confusing me, Mr. Lawless.

Varje gång jag hör låten Broken Wings med bandet Mr. Mister så dras jag omedelbart in ett musikaliskt maskhål och finner mig själv slowdansandes på knattedisko. Det är tryckartävling och jag och min partner kommer gå segrande ur denna tidiga utgåva av Let´s dance Jr. Vi dansade bäst; tryckte mest övertygande, höll en rimlig takt och såg ytterst lidelsefulla ut när det 80-talsfärgade spotlightljuset märkte ut oss bland de andra hoppfulla paren som snurrade runt, runt, runt i rökmaskinens dimma.
   Vi vinner och tilldelas Jerry Williams senaste singel som 1:a pris. Märkligt är bara förnamnet, men på detta kommer jag och min partner, helt enligt tidsandan, att basera ett helt förhållande. Dagen efter kommer jag fråga chans och hon kommer säga, ja, du har en chans. Jag kommer skriva ner det i min dagbok och Broken Wings kommer alltid leva i samband med detta minne.
   Ibland måste jag som följd av denna minnesparad googla Mr. Mister för att bekräfta att det finns/fanns ett band som faktiskt heter så. Det ligger en orimligt dålig eftersmak i det bandnamnet. Ett stycke obscent wordplay som enligt rykten (som jag själv skapar just nu) föddes ur ångorna av dålig absint som intagits just innan frontmannen får beskedet att hans undulat har rymt sin bur och flugit bort.
   Han bodde på ett hotell i Bombay vid tillfället, hade alltså druckit dålig absint och klurat hårt på ett bandnamn just som han passerade receptionsdisken och fick höra: ”Mr.? Mister? Telephone for you, its about your bird.”
   Orden resonerade och hackade sig fast genom absinten. ”Mr? Mister?” Bilder av undulat och flaxande vingar, kanske brutna sådana. Mr. Mister var född. Mest troligt lades alltså också grunden till låten Broken Wings här också.
   Du kan googla efter denna information själv. Du kommer inte finna den någon annanstans än på denna del av internet, men googla iväg du bara.

 Musik ramar in ögonblick; förstärker känslor, så starkt bundna runt specifika scener i tiden. Låtar som spridit sig över en hel värld av människor fungerar samtidigt på ett ytterst personligt plan; i miljontals av unika upplevelser i miljontals av små och unika existenser. Broken Wings är en av låtarna som formar minnesbilder från min barndom, en av alla otaliga melodier som utgör soundtracket till just mitt liv.

 Jag fick återuppleva detta tryckarminne idag när jag körde bil och zappade radio. När de sista tonerna tonat ut så landar jag på Trondheims nya rockstation och efter en reklampaus så bryter sig Blackie Lawless stämma ut genom högtalarna. W.A.S.P, liksom. Ytterst överraskande, rakt ut av ingenting. Jag sitter mitt i ett Mr. Mister-vakuum och blir lite ställd. Sedan övergår det i en mindre chock då håren plötsligen reser sig på mina armar. Gåshud. The good kind of gåshud, dessutom. Av W.A.S.P. Bandet vars namn sägs vara en förkortning av ”We are satans people”. Gåshud. Det var bara så märkligt.
   Jag lyssnade faktiskt på W.A.S.P. en gång I tiden; jag var ung och arg och yxmusik var min musik. Jag är gammal nu och inte alltför arg. Lyssnar mest på lugn musik; det finns gränser för hur många beats per minut man klarar i min ålder.
   Blackie sjöng sig sedermera klar och gåshuden drog sig tillbaka, utan att jag kunde finna vägen fram till vilken roll denna låt en gång spelat i mitt livssoundtrack.
   Sedan körde jag fel i ren förvirring.

The W.A.S.P-days were confusing days. Så långt är jag med.

Everything I learned I learned from the movies.

Har du sett filmen Broken med Tim Roth? Nej? Nä, ok. Då tar vi en paus här och så sticker du till den sista existerande videobutiken omgående, eller Netflixar dig fram till den titeln så fort internet nu tillåter. Filmen Broken var det alltså. Jag väntar här.
   
Jag var på bio idag, såg årets stora julfilm. Ett stycke norskt animationsäventyr för hela familjen. Vackert och gediget hantverk runt en finstämd historia med fint karvade karaktärer. Den tillförde något, underhöll och kommer stanna kvar i kroppen. Så där som bra film gör.
   Kommer du ihåg bio förresten? Förkortning av biograf: stor sal, stor skärm, THX, 3D-brillor, popcorn och, ja, en film.
   Biograf kommer från grekiskans bios, "liv", och grafein, "skriva", "teckna". Liv, det är ett stort ord, men det är väl det som uppstår när det fungerar som bäst. Berättelser om människor, om olika öden, relationer och konflikter. Liv. Som i filmen Broken med Tim Roth. Har du sett den? Vad sa du? Du jobbar på det? Ok, bra.
   När film är som bäst blir det en del av ens eget liv; bilder och repliker dröjer kvar, ligger tillgängliga att plocka fram för att framkalla vilken känsla det nu var som fick ett ögonblick att bränna sig fast. När film är som bäst så förändrar det liv - när film är som sämst stjäl det mängder av minuter från samma liv. Det händer ju, det blir ju inte bra ibland. Allt bara rasar; det blir hål i storyn, trovärdigheten faller, den överraskande vändningen blir en felvändning och skådespelarna blir reducerade till talande rekvisita. Detta händer förövrigt inte alls i filmen Broken med Tim Roth.
   Ibland har man bara fel förväntningar; jag är naturligtvis inte stolt över det hela, men jag såg filmen Hamilton på bio med en kompis en gång i tiden. Rätt bråkig rulle, men min kompis somnade. Han hade sett en trailer där det tydligen förekom några osedvanligt tuffa skotrar. Tydligen var det för lite exponerande av dessa i själva filmen, så min vän somnade. Förväntningar. Ej infriade sådana.
   En annan kompis somnade under filmen Tomb Raider. På bio. Jag har alltid beundrat honom för det. Han lider inte ens av narkolepsi. Han är en filmälskare som har läst flera poäng filmvetenskap, och han bara somnade. Det fanns inget att fästa intresset på. Inte ens med filmvetenskapen och alla dess otaliga analysområden i ryggen. Det blev sömn.
   Vi var i utgångsläget inte speciellt stolta över att vara i salen med Laura Croft överhuvudtaget. Vi var ju filmvetare; jobbade med svart polokrage, visste så självklart vad ett phenakistoskop var och ordet intertextualitet låg ständigt ytterst tillgängligt i vokabuläret. 
   Det var helt enkelt en urusel biosöndag. Vi hade inte ens sett på menyn innan vi traskade till biografen, och väl där så valde vi i ren desperation att kasta mynt om det skulle bli Tomb Raider eller valfri romcom med valfri romcom-stjärna. Det blev alltså Tomb Raider. Jättebullrig rulle var det. Jättemycket Angelina Jolie var det i den också. Och min vän bara sov, dreglade sporadiskt på den svarta polokragen i en undermedveten filmvetarprotest.
   Trots den tinnitusflörtande decibelnivån så överröstades det mesta av ljudet från alla minuter som bara tick, tick, tickade iväg en massa bortslösat liv. Jag satte på Nosferatu när jag kom hem, kände ändå skammen klamra sig kvar och följde upp med Metropolis. Sedan lät jag The Birth of a Nation rulla medan jag sov, för att helt återställa cineastbalansen.

Film; det skapar liv, påverkar och förändrar liv. Det är lika stora delar magi som det är teknik, teori och vetenskap. Film är inte Tomb Raider, även om Godard en gång sa: ”All you need to make a movie is a girl and a gun.”
För mig är film dessutom en CSN-skuld som tvingar mig att skriva inlägg med referenser till Birth of a nation för att kunskapen ska kännas extra värdefull.

Du har sett filmen Broken med Tim Roth nu, va? Ja, bra ... och vad tyckt… Ja, exakt! Jag sa ju att den skulle vara precis så bra. Film liksom, på riktigt. Liv. Du är fan så välkommen.

Angående facebook-friendships. Aka, bara håll käften you closet lajk-a-holic you och ge mig en jävla tumme upp innan jag unfriendar skiten ur dig.

Du vet att vi byggde den här vänskapen på lösa grunder. Jo, det gör du. Du vet det, och jag vet. Du borde vetat bäst, för det var du som sköt liv i det här. Du klickade på request-knappen i en ren nostalgi-impuls. Mitt namn dök mest troligt upp under ”folk du kanske känner” och när du kände alla minnen av vår gemensamma ungdom komma sköljande över dig så kunde du inte stoppa dig. Request sent.
Och sedan loggade jag in och bekräftade vänskapen på samma lösa grunder. Jo, vid nåt tllfälle har vi nog känt varandra, tänkte jag. Eller i alla fall känt nån som känt nån som nån av oss kanske känt. Möjligen lekte våra husdjur ihop vid något tillfälle. Nåväl, friendrequest bekräftad. Lösare grunder har gjutits, och detta är vad vi har byggt denna relation på, du och jag, och sedan har den bara varit. Du postar bilder som jag aldrig kommenterar, jag kastar ut länkar som du aldrig ger mig en bekräftande rad på. Jag fick ett helt barn och skrev en hel bok utan att du gav mig något för det. Ingen tumme upp. Inte ens en tumme upp på något som någon gemensam bekant gett en tumme upp. Inget. Bara tystnad som nu vuxit upp och blivit till krystad tystnad.

 Vi har tagit varandra för givet sedan dag ett. Inte en tumme, inte en. Jag väntade ju på dig, det var du som gav denna memory-lane-facebook-frankenstein-of-a-friendship liv igen. Det var naturligt att du skulle lägga ribban och definiera oss. Du lade oss på noll, och där har vi levt. Det blev stilla. Fram tills nyligen, då. Jag bröt ihop, jag erkänner det. Det var fan oundvikligt. Jag ser dig ju varje dag, vet exakt vad du bedriver tiden med, vem din flickvän är och vad ni äter till middag. Jag vet hur ni tokade till det på senaste semesterbilden och jag är ju en del av magin som uppstår när ni synkar era fredagsmys-statusar. Vi har fan en relation, och per definition kan dessa inte bara glida helt tyst förbi. Ingen relation funkar då, inte ens den mest masochistska, så jag bröt ihop. Jag klarade inte detta ingenting, så jag gav dig en tumme upp. Jo. Ett initiativ liksom, tänkte att vi kunde jobba på att vara vänner som boostar varandra, stöttar upp och sprider varandras grejer. Som åtminstone, på ett minimumnivå, kunde ge varandra en rak existensberättigande tumme upp i luften mellan varven. Det är ju det hela skiten baseras på. Det finns lagar i detta universum också, och det baserar sig på tummar som pekar upp. Slentrianbekräftande. Värdehöjningsvälgörenhet. Typ. Du följer inte lagarna, ”kompis”. Jag tycker inte att jag är orimlig här.

Tummen jag gav dig var välförtjänt, ärligt talat. Du hade ju lagt upp en cool bild och skulle det lajkas så skulle det göras nu. Se det var det jag gjorde. Och sedan har det vänt upp och ner på allt. Du har inte gett mig något tillbaka och jag känner mig bara billig nu. Utnyttjad. Unlajkad. Jag kan inte se dig i ögonen (på bilderna du postar alltså, vi har ju inte setts på över 20 år IRL) ((in real life)).
Jag klarar inte att läsa dina statusar längre, det bara svider och irriterar. Det har liksom lagt sig ett frostigt antilike-filter över hela vår facebookrelation. Terrorbalans. Krävde jag för mycket? Kvävde jag dig? Det var EN tumme upp?! Bara unfrienda mig, för jag klarar inte pressen som kommer med denna relation längre. Jag hade så kunnat tagga in dig i en status, mannen. Vi hade kunnat ta oss dit. It would have been beautiful, man. Men du väljer att krossa mitt digitala hjärta på daglig basis. Man väljer sina vänner, och sedan väljer man bort dem. 

Sit, Cujo, sit! … Bad dog!

Far & dotterdag idag: Bamse, glitterpennor, rutschkana och gunga. Lite musik också, bland annat Lotus Flower av Radiohead, även om vi i vårt hem bara nämner frontmannen när vi vill ha Radioheadtid: ”Höra på Thom Yorke?” Thom Yorke it is.

En fin dag, alltså. Vi hade även en förträfflig sagostund som lät oss ta del av en nyanserad coming of age-historia där en modig liten igelkott inte bara finner ett fint hem för vintern, utan också kommer till insikt om att det är lätt att klara sig själv om man får hjälp av andra. De har en del att lära oss, igelkottarna.

En bit in i denna dag beslutar vi att ta oss en powernap. Samlar ihop filt och gosedjur, väljer ut rätt napp och finner oss till rätta under täcket. Vi småsnackar lite innan vi roar oss och söker sömnen.
   Efter lite tystnad, alldeles innan jag själv somnar så säger plötsligen dottern: ”Pappa … Thom Yorke saknar sin hund, som heter ”Sicko”. Det säger hon naturligtvis, och hennes röst är nästan alltid det vackraste ljudet i hela världen, men när hon med viskande stämma formar namnet ”Sicko” så kryper det in lite skevt i mitt halvt sovande öra, och sedan drömmer jag helt vansinniga saker.
   Det är lite svårt att förklara, men om Radiohead gjorde en låt med tillhörande video baserad på plotten och stämningen i filmen Cujo så börjar vi närma oss. Det var en fradgande pudel med rosa pannband inblandad vid ett tillfälle.
   Radiohead borde göra den låten. Det kommer bli skitsvårt att få Thom helt klar på vad jag menar, men om det lyckas kommer det bli det mest suggestiva som gjorts sedan, ja, sedan valfri Keshaproduktion.