E-bow the letter...

Det fortsätter komma post. Jag ser inget slut på det hela.
Hittar ett brev från skatteverket som informerar mig om att jag har flyttat till Norge. Det stämmer, skatteverket. Handläggare Siw har registrerat mig som utflyttad. Hon har handlagt som hon brukar, och hon har inte tagit det hela personligt. Siw har skrivit under med kulspets och stämplat sin Siw-stämpel med vad jag tolkar som normal stämplingsstyrka. Hon är inte sur på mig, Siw, hon gör bara sitt jobb. Hon öppnar till och med upp ett fönster för överklagan, men jag har beslutat att jag är ok med hela ärendet.
Min eftersända post hittar fram ända till Norge. Det är väloljade kuggar i postmaskinen. Alla når mig, och alla vill de nåt. Min optiker hör av sig och tycker att jag borde undersöka mina ögon igen, Unicef skickar bilder på barn i utsatta miljöer och undrar om jag kan ge mer pengar, och sen har även vägverket fått nys om min flytt och vill gärna vara en del av den. De vill att jag ska skriva brev till dem och berätta exakt var jag bor nuförtiden, så att de kan ha mig i register. Jag har beslutat att sova på saken.
Jag praktiserade på vägverket som ung man och det första uppdraget jag skickades ut på var med två herrar i 50-årsåldern som parkerade i en kamouflerad liten vägkorsning och tog kaffepaus i någon timme medan de bläddrade i tidningar som innehöll namnen “Fib” och någonting med “Aktuell”. Minnet är tillräckligt, vägverket får leva i ovisshet om min exakta position. Det finns viktigare saker att sova på.
Bland en hop av reklambroschyrer finner jag sen ett brev adresserat till Niklas Eriksson och Marie Anderzen. Niklas Eriksson låter rätt, men jag har ingen aning om vem Marie Anderzen är. Har aldrig ens känt en människa som har ett z:a i sitt efternamn. Brevet innehåller en inbjudan till maskerad och det talas om “årets höjdpunkt” i festingressen. Den utvalda platsen är folkets hus i Ljusne, och temat för kvällen är “kändistema”. Jag är tydligen bjuden - I am Jack´s full blown confusion.
Ordet maskerad är skrivet i en båge på framsidan av inbjudningskortet, och sen har det dekorerats med stjärnor och små vinglas i utklippta pappersformer. “Ingen kändis, ingen entré” lyder uppmaningen. Det är kreativt och upplysande - det är hantverk med slutbetyget IG.
Jag känner ingen som gör sådana inbjudningskort. Om jag mot förmodan gör det så har jag en relation att avsluta framöver.
Jag borde kanske skicka det vidare, från en Niklas till en annan. Å andra sidan borde jag kanske bespara honom det hela. Jag vet att Niklas som borde ha fått denna inbjudan inte har det så lätt. Han vill antagligen inte alls gå. Han har det tufft nog utan att behöva slingra sig ur en maskeradfest. Niklas Eriksson har nog med problem - namnet i sig är tillräckligt. Har man föräldrar som trots vetskapen om att de gick runt med ett av Sveriges vanligaste efternamn, ändå valde att sätta ett av de vanligaste förnamnen innan, så har man det inte lätt. Så är det.
Sen går denne stackare och lägger sig varje kväll bredvid en tjej som har ett z:a i efternamnet. Det gör inte hans liv enklare. Han vaknar antagligen kallsvettig många nätter och ropar ut sitt mediokra namn i ren förtvivlan. Marie med z:a vaknar och tröstar honom:
-Så, så… Niklas är jättefint, sch…. sov nu, Niklas.
Niklas låtsas somna om och tänker: “Jävligt lätt för dig att säga, du har ett z:a i ditt namn.”
Antagligen tänker han så. Kanske har han till och med valt Marie för att få sig ett bättre efternamn. “Folk har gift sig för betydligt mindre än så”, tänker han innan han slutligen somnar in. Det kan vara så - folk som heter Niklas Eriksson är oftast inte bättre människor än så. Jag vill ändå tro att jag lite bättre än genomsnittet. Jag har alltid strävat efter att få vara det där undantaget som bekräftar vilken regel det nu må vara.
Det är ändå ett trist namn, jag vet det av erfarenhet. Jag är ju en av alla som går runt med det och önskar att mina föräldrar hade visat lite mer inspiration i namnfrågan.
En gång när jag skulle nämnas i en tidning sa jag till reportern att jag stavade Eriksson med x och z:a. Hon köpte det och omnämnde mig som “Niklas Erixzon“. Jag har kvar tidningsurklippet. Det ligger i en låda och ser helt rätt ut. När ljusförhållandena är optimala kan man se hur x:et blänker lite.
Jag beslutar att sova på beslutet om Niklas och maskeraden, sen sätter jag mig på min på nyinköpta cykel och trampar mot centrum. Det går fort. Min cykel heter “Diamant” och den är ruskigt snabb. Den är så snabb att jag kliver av och leder den när det blir för trafikerat. Jag är snart 32, våghalsighetens dagar är förbi.
Passerar två damer runt 70-strecket som har gjort sig fina för en stilla promenad. De har pyntat sig ordentligt för en vanlig tisdag och doften av parfym ligger kvar tio meter efter att vi passerat varandra. Jag hör hur de samtalar lite medan de strosar fram. Kanske säger de nåt om räntesatserna, möjligen nåt om kriget. Mest troligt säger den ena att hon funderar på att färga håret blått. Den blå perioden är en fas man inte kommer undan i egenskap av gammal tant.
Jag besöker “svenska föreningen” i hopp om att finna nya ledtrådar i jobbsökandet. Som invandrare är det skönt att träffa sina landsmän för en stund. Denna gång är det ett misslyckande. Jag lär mig inget nytt. Jag blir hänvisad till en blogg som kommer att informera mig om nya jobb, men jag ska tydligen inte förvänta mig så mycket:
-Asså just nu är det typ ingen som läser den, säger flickan som sköter den dagliga ruljansen.
Jag tackar för mig och rör mig hemåt.
Cyklar förbi puben “Den glade munken” och ser en man som sitter parkerad i ett moln av dysterhet framför en öl av märket “stor stark”. Regnet har börjat falla, klockan är runt lunchtid och jag undrar om han har hamnat rätt. Han ser verkligen inte glad ut. Han ser heller inte ut att vara munk. Det finns en stor risk för att han lever som en, men det är med största sannolikhet inte självvalt. Den glade munken drar till sig dystra gäster. Det är en bild som fastnar på näthinnan. Man borde gjuta en staty av honom där han sitter, det skulle bli ett vackert verk. Jag skulle ha döpt det “motsatsen till glad”.
Jag cyklar hemåt i regnet. Passerar en äldre herre i hatt som ler ett upplyftande leende. Jag ler tillbaka.

Cycling Trivialities...

Det är en dag då inget händer.
Jag hade några förväntningar. Hade hoppats på ett telefonsamtal. Kanske ett mejl. Båda uteblev och dagen känns långt ifrån klar när det är dags att sammanfatta. Inget hände … sånt händer.
Det är en sanning som kräver ett navelskådande perspektiv. Det är mitt perspektiv och jag väljer det även kväll.
Jag startade dagen med att läsa lite slumpmässigt i Marcus Birros blogg - det var inte rätt beslut. Han drar ner mig emellanåt. Jag blir en del av hans dysterhet. Det borde kanske applåderas, men ibland blir jag lite störd när han bygger komplicerade frakturer av lättare stukningar. Det är bara så jag uppfattar det. Dramatiken svämmar över emellanåt, jag har problem med det.
Jag har läst de flesta av hans böcker och nästan alltid avslutat sista sidan med känslan av att han kanske kommer lyckas nästa gång. Han har inte riktigt gjort det än.
“Skjut dom som älskar” är en finstämd diktsamling, jag gillar den. Han har ju ett vackert språk, han målar ömma bilder med sina strofer, men ibland blir det bara meningar … kroppar utan ryggrad. Lite som min dag idag, där innehållet saknas.
Jag gick i alla fall till gymmet och tränade medan Birro hängde kvar i bakhuvudet. Sen beslutade jag att skriva ett inlägg i samma anda för att försöka jobba dysterheten ur kroppen.
Tagning ett: Festregn gör en Birro.

Det är en dag som släpar sig fram och tillbaka över golvet på en mörk scen med grådisig dekor. Det är en dag när handlingen inte följer den tänkta utvecklingen.

Hämtar mina träningsskor från balkongen och ser en spindel som hänger död i sitt nät. Den har spunnit några trådar runt sig, nästan som om den bäddade in sig inför det oundvikliga. Det sista kroppen gjorde var att begrava sitt eget lik.

Jag går ut på gatan och kryssar mellan människorna. Vi är alla på väg. Vi är resenärer på den första och sista resan, med allt baggage som aldrig kan checkas in.
Jag ser på alla dessa ansikten. Jag känner hur deras önskningar surrar i luften och jag ser oken på deras axlar. Jag måste påminna mig om det vackra. Jag stannar och andas. Frammanar dina ord som en körsång genom bruset och jag vet att min hemlighet är utom räckhåll. Det banala viker undan. Skingrar sig i luften som cigarettrök. Försvinner. Jag är hamnen som drömmarna lägger till vid.

Passerar löpsedlarna som spyr upp dagens utvalda tragedi och jag blir märkligt dyster igen. Inte ens solskenet är tillräckligt för att ljussätta denna dag som något annat än en parodi. Solglasögonen åker på. De är ett fantastiskt filter. Det uppenbara är inte en syn att fästa blicken på.

Jag går vidare och känner hur solen lämnar sina avtryck i mitt ansikte. Solen ger sig inte. Den hänger i den pastellblå himlen och strålarna är små svärd mot mitt ansikte. Solen ger inte vika. Ett envist barn som vägrar somna in. Jag är fotspåren som leder hem, och solen är min fiende.

Jag klipper här och går rakt in i akt två. Sån är jag, det är trots allt min blogg. Jag tar mig friheter ibland. Jag övar mig fram. Jag får dramatisera och hoppa i handlingen. Det kommer väldigt naturligt när man har läst kurser med medienarratologisk inriktning. Så länge det finns en början, en mitt, och sen ett slut någonstans så ska det lösa sig. Jag har Godard i ryggen när jag säger det.

Jag kommer hem efter en lyckad träning och väcker min käresta som vilar inför ett stundande nattpass. Jag hinner se på henne en kort stund innan hon släpper drömmen och öppnar ögonen. Jag hinner tänka att det är en bild jag vill somna med denna kväll. Jag ger henne en liten present och berättar att jag funderar på att skriva ett Marcus Birro-doftande inlägg i min blogg. Hon gäspar och ser frågande ut:
-Marcus byrå? säger hon.
Vi älskar varandra, men vi har uppenbara kommunikationsproblem.

Living in a happy nation...

De mest intressanta detaljerna finner man oftast
i bak-grunden. Jag låter bilden tala för sig själv.

Morgonen kommer över staden Bergen. Vaknar av att en manskör sjunger norska visor i en orimligt hög tonart. Det är inte en morgon som alla andra - det är den 17:e morgonen i Maj.
Ljudet kommer från en stereo som är högt uppskruvad. Det är nationaldag och min hjärna har svällt upp en del. Det händer visst när man dricker saker med alkohol i. Det är en del orsak, och en nypa verkan.
En norsk man som jag väljer att kalla “Jom” löper runt i lägenheten. Han bor här och har valt att starta dagen med manskör. Jag är ny på det här - manskörer kan vara ett måste denna dag. Som invandrare gör jag mitt bästa för att anpassa mig.
Har bara några få timmars sömn i kroppen. Vi satt uppe tills rödvinet tog över och försökte skriva en låt kvällen innan. Det är rätt tid för norsk musik nu; bara någon timme innan vi valde sängvägen så vann Norge hela den där schlagerfinalen. Jom och jag smider alltså när det är som allra varmast. Låten går i A-moll, och vi har - antagligen helt realistiskt - ställt in oss på att den blir en massiv hit. Många hits går ju i just A-moll. Det är lika bra att vara beredd på ett genombrott, de har en tendens att komma väldig oväntat.
Dricker kaffe och ser på TV medan systemet sakta vaknar till liv. Den norska kungafamiljen är i bild och står på slottets balkong i sina högtidskläder med tillhörande högtidshattar. De står där orörliga och ser fina ut i några stilla sekunder innan de alla börjar att vinka glatt. Det ser lite lustigt ut; antagligen får de en signal om att de är i bild så att de kan ta en paus i allt detta vinkande. Man får hoppas det. Det vore ohumant annars. Ingen orkar vinka oavbrutet, inte ens norska kungligheter.
Jag kollar av min mejl och hittar ett svar från NRK. De har gjort en första gallring och jag är nu en av 25 utvalda kandidater de har gått vidare med. Det är goda nyheter - NRK gillar mig. De överväger att ta in mig i familjen. De drar sig inte för att överväga ännu en svenskjävel som irrat sig över gränsen. Tack, NRK, jag behövde onekligen responsen.
Nu återstår bara att klippa ut bokstäver från några tidningar, leta upp de 24 andra applikanterna, och sen kidnappa deras husdjur och be dem om att dra sig tillbaka. Arbetsmarknaden är hård, man gör vad man måste. Det har börjat sjunka in nu.
Dricker mer kaffe och ser på folk som tågar. Norrmännen vandrar gata upp och ner i olika färgglada tåg. Det verkar vara själva kärnan i firandet. Man klär upp sig och knatar runt medan man tittar på andra som också har klätt upp sig och knatar runt. Sen bör man ta sig nåt att äta. Det är en sån sak som man bara bör göra.
Det finns tåg för allt och alla denna dag. Det finns visst även ett speciellt tåg för invandrare. Jag lyssnar extra noga när de nämner det på TV:n - detta gäller mig. En mörkhyad man står och berömmer Norge och den frihet han har fått uppleva här. Han har en massa värme i rösten när han hyllar landet Norge och dess skönhet. Det är vackert att höra, det är nationaldagsfirande i sin yttersta och mest moderna form. Tåget går vidare, fritt som aldrig förr.
Sen dyker ordet “negertåg” upp från ingenstans. Plötsligt så hänger det bara i luften. Ordets uppkomst är dolt i dunkel. Det är språklig förvirring i sin bredaste definition. Jag tar ansvaret, inget illa ment. Jag var tvungen att nämna det eftersom det faktiskt hände. Vissa saker föds ur dimma och bör leva ut sina dagar där. Jag ber om ursäkt, oavsett. Jag är svensk, jag ber om ursäkt för i stort sett allt.
Det är ändå märkvärt; i Norge säger man fortfarande neger om mörkhyade. Det är visst inte samma skällsord här som man är van vid som svensk. Som grannländer har vi tagit olika riktningar i den frågan. Att lägga ihop det med tåg är dock inte vanligt vad jag vet. Vi skriver upp det hela som en faux pas.
När vi tagit oss ner i folkvimlet ser jag att även husdjuren har klätt upp sig. Några hundar som passerar har smyckat sig med band i norska färger runt halsen. Till och med hundarna går det extra steget denna dag. Det är svårt att inte bli imponerad. Jag äter en baguette med räkor och blir ännu mer imponerad. Jag gör bra val ibland - att fira nationaldag i Bergen och äta räkbaguette är bara två av dem.
Landar i Oslo nästan samtidigt som schlagervinnaren gör entré på flygplatsen. Decibelmätaren slår på rött, trumhinnor blöder, och unga flickors röster skriker “I´m in love, with a fairy tale” - någonting. Det är tydligen stort, även om undertecknad står böjd av förundran. Jag är ett kursiverat frågetecken inför schlagerns segertåg över världen, men jag är glad över att se folkets glädje. Landet heter Norge, snubben heter Alexander, och han har grävt upp nationens självkänsla från den bottenlösa graven som Jan Teigen tvingat ner den i så länge.
Grattis Norge, och tack för festen.

Leaving on a jetplane...

Flygplan, aerodynamik, Wright Brothers, Oceanic flight 815 … såna saker.
Destinationen är Bergen. Det har rivits av tillräckligt många lappar från kalendern för att den snart kommer visa datumet 17:e Maj. Det är kanske det viktigaste datumet i den norska kalendern. Hela Norge firar Norge då.
Jag ska också fira. Jag har dammat av kostymen och ätit brunost i en vecka. Jag är redo för all tänkbar galenskap som Norge samlat på sig under året.
Jag har besökt Bergen förut. Det mest bestående minnet är från Bergens djurpark där de har ett gäng pingviner som alla ser kliniskt deprimerade ut. En av skötarna förklarade att de i Bergen har ett nytt synsätt på hanterandet av pingvinerna: “Till exempel så slår vi dem inte”, sa hon. “Bra det“, tänkte jag.
Det är tydligen en ny approach att inte veva på pingvinerna. Nån har tänkt till här, och man slås lite av känslan att det kanske var på tiden. De har det inte lätt, pingvinerna.
Norge, 17:e Maj. En förvirrad svensk mitt i en oändlig parad av glädje, glass och galenskap. Mest troligt blir det en light-utgåva av “Lost“. Av alla tänkbara karaktärer kommer mitt beteende mest troligt att påminna om Hurleys. Jag ser fram emot det.

Oh My God, Whatever, Etc.

Jag passerar gatan nästan dagligen, men jag tröttnar aldrig på skylten. Jag tar mig tid att titta en stund, den ger mig nåt varje gång. Den hänger där och namnet fortsätter tidlöst att skicka budskapet. Sorgenfri - damn straight. Fri från sorg, det är så man vill ha det. Fri från sorg, men med ett litet ok på sina axlar. Det ska vara lite tufft ibland. Det känns rätt när det strular, när det blir lite körigt, när man måste fixa upp saker - när man är behövd, så att man kan kosta på sig att klaga lite. Ett visst klagande är existensberättigande i sin renaste form; jag behövs och det blir lite tufft ibland. Jag kan vara ute och cykla, möjligen gör jag det också med en nattmössa på mig.
Jag klagar mest för att ingen ännu verkar ha behov av mig på den norska arbetsmarknaden. Jag vet inte vad det sitter i. Som 12-åring dumpade jag en norsk flickvän vid namn Lillian genom att sluta skriva brev till henne. Det kan vara det. Det kanske finns en databas för sånt beteende i Norge. När man väl flyttar hit så lyser det röd flagg i registreringssystemet och man får ett rent helvete. Förlåt, Lillian, jag var bara ett barn. Det är läge att förlåta nu, det är inte sunt att hålla fast vid gammal ilska.
Jag klagar inte så mycket i alla fall. Jag har för många bra saker runt mig. Jag lägger mig varje kväll bredvid en vacker flicka och njuter av tanken att jag inte vill vara någon annanstans än just där. Jag lägger in ett gäng prickar här för ett stundande “aaaawww”……………………………………
Såg en kille på gymmet idag som är en direkt kopia av Ryan Adams. Det är mycket möjligt att han faktiskt är det. Först klonade man fåret Dolly, sen valde man Ryan Adams. Det kan vara så, konstigare saker har hänt. Ryan Adams alltså, inte Bryan. Det vore för konstigt … direkt ondskefullt när man tänker efter.
Jag funderar på att försöka göra den här killen till min kompis. Jag gillar Ryan Adams, så jag ser ingen anledning att tveka. Förutsättningarna känns ju goda. Om han inte är klonad så måste han i alla fall gilla Ryan. Min ironitermometer skulle spricka om det visade sig att han aldrig hört namnet.
Planen är att gå runt och nynna “Come pick me up” nästa gång våra vägar korsas. Han kommer mest troligt att haka på och sjunga strofen “take me out”, sen skrattar vi gott och blir BFF. Vi kommer hänga ihop som bröder och berätta storyn om hur vi möttes med samma entusiasm varje gång. Det är planen, och nu när den är formulerad känner jag ett stort behov för att skriva ordet “vattentät”.
Angående Ryan så har jag väldigt svårt att tröttna på den här: http://www.youtube.com/watch?v=0uo2OQu2K6E
Jag tog mig friheten att döpa den här bloggen efter ett citat av Charles Bukowski. Han skrev det som en del av sin livsfilosofi i en uppslagsbok om en massa kända amerikaner. Poängen är att man inte ska försöka, man ska göra. Don´t try - do. Jag gillar det, även om jag har uppenbara problem med att praktisera det själv. Jag jobbar på det. Jag jobbar på en massa saker, även om jag saknar ett fysiskt arbete. Känns bra att norrmännen har valt att kalla arbetslös för “arbetsledig”. Det tar bort en del av pressen. Ibland lyckas de, norrmännen, andra gånger blir det helt briljant. När man skapade det norska ordet för “fyrverkeri” så måste Norges skarpaste och mest kreativa hjärnor ha samlats och jobbat övertid. Ordet används visst inte så flitigt, men jag såg det i översättningen till filmen “Parfymen“. I slutet går fyrverkerier igång och i textremsan kan man utläsa ordet “Festregn”. Just det, Festregn - det regnar alltså fest. Geni.
Ett annat geni får avsluta kvällen. Vi är många som har insett att Bukowski är briljant, och jag vill att vi ska bli fler. Haka på, människa, till och med Bono verkar ha hajat: http://www.youtube.com/watch?v=v0e9qqF5Yhs&feature=related
“You´ll ride life to perfect laughter.” Jag vill tro att Sorgenfrigata är en del av den resan…

With a little help from my friends...

Dagar i drivor. Många blir de, dagarna. De springer förbi när man försöker hålla fast dem, de dröjer sig kvar i dörröppningen när man redan släppt taget och börjat glömma. Dagar och åter dagar i drivor, det är svårt att arkivera dem alla. En del går till historien, många gör det inte. Livet är ett märkligt tillstånd.
Så kan man också börja ett inlägg. Jag gjorde det precis, ta det för vad det är. Läs gärna in nåt personligt i dessa rader som skänker dem lite extra tyngd. Vi är två om den här texten. Ta ditt ansvar, människa.
Det är måndag idag, och det är dag nummer 11644 i mitt liv. Siffran kan stämma. I värsta fall diffar det på någon dag, det är inte hela världen. Min mattelärare hade dålig andedräkt och gillade att lägga händerna på sina elevers axlar. Det inspirerade inte mig. Jag lämnade honom med en 2:a och valde bort ämnet på gymnasiet. Det fanns viktigare saker än matematik. Det gör det fortfarande för mig. Allt annat, till exempel.
11644 dagar, jag har skrivit om tolv av dem så här långt. Jag borde tydligen skriva oftare, folk har sagt åt mig att göra det. Jag har en tendens att tro på folk ibland. Det är inte nödvändigtvis en bra grej.
Det var ett tag sen jag skrev nu. Det borde kanske innebära att jag har mängder av historier att berätta och tonvis av skarpa iakttagelser att underhålla med. Kanske har jag till och med haft tid att formulera meningar som lyckas skära sig in i läsaren för att sen ligga kvar en längre tid. Såna där formuleringar man bär med sig som ständigt skänker ny betydelse i olika sammanhang. Mest troligt är det inte så. Jag är bara en förvirrad man som försöker skriva ner sin förvirring. Det är nog det jag jobbar på. Det kanske inte alls går som jag har tänkt mig. Det har hänt förr.
Fler ansökningar och fler personliga brev. Jag väntar på samtal och dricker för mycket kaffe. Det är vad som händer. Min klocka har förövrigt stannat. Batteriet gav upp, så jag borde köpa ett nytt. Det är inte bra att fastna i tiden.
Två vänner var här och hälsade på i dagarna. Den ene av dem har en klassisk penisförlängare till bil, så de satte sig i den och körde till Oslo. De bitchade visst en del med varandra på vägen. Sen tog de tydligen väldigt många kisspauser. De är lite som ett gift gammalt par mina två vänner. De bitchar, och de kissar mycket. Det bitchades visst en hel del om kisspauserna också. Inkontinens är källan till mycket bitchande i den här världen.
De tog sig i alla fall hit och det var skönt att se dem igen, även om det bara har gått en dryg månad. En månad och femtiotvå mil är ett nytt sätt att uppfatta tid och avstånd på. Jag saknar dem, så är det. Det är bra vänner jag har, ibland drar man rätt lott.
Jag tar med dem på det lokala alkishaket. Jag är en alldeles förträfflig guide. Mina vänner skriver under på det påståendet:
-Verkligen kul att du tar med oss på såna här ställen, säger en av dem.
Jag tar det som ett positivt uttalande. Jag har en förmåga att se bortom ironi när det behövs.
Det visar sig att en av mina grannar är en av pubens besökare. Det var inte helt otippat, hon står ibland mumlandes i trapphuset och fyller luften med en svag doft av finkel.
Vi fortsätter dricka öl genom dagarna. Vi dricker öl och pratar om saker. Vi har alltid nåt att säga, det tar aldrig slut på ord. Vi gör några berusade försök att uppdatera de viktigaste listorna; vilka skivor som format oss, vilka låtar som håller bäst, och vilka män vi kan tänka oss att ligga med under pistolhot. Harrison Ford ligger bra till där. Tanken på att ha besovits av Han Solo är tilltalande för oss alla.
Min blogg hamnar på agendan. Mina vänner tar sig friheten att lufta sina åsikter om den: “Du skriver ju så sjukt långt”, “du missar liksom alltid poängen” och min personliga favorit “du begår våldtäkt på det svenska språket”. Bara vänner är så ärliga, och det är uppenbarligen mina. Jag borde vara tacksam för det, men det sitter långt inne.
Vi går ett varv i Vigelandsparken och tittar på konstverken. En av statyerna föreställer en kvinna som står på alla fyra. En av mina vänner gillar konst, och det mesta tyder på att han gillar kvinnor i den positionen. Han ställer sig bakom statyn och håller händerna på hennes höfter. Han har ett stort leende på läpparna - min vän är en konstälskare. Han älskar konst till den graden att han vill bestiga den. Det är med största sannolikhet att gå för långt. Jag tror Ernst Billgren nämner det i sin bok.
Vi lämnar parken, svidar vi upp oss och promenerar mot centrum. Vi ser ett slott på vägen, sen ser vi nationalteatern. Sen ser vi inte så mycket mer. Om Oslo har ett yrande nattliv så hittar man det inte på en måndag. Vi har lärt oss läxan den hårda vägen.
Tiden flyger förbi och mina vänner åker hem. Tiden är en jobbig uppfinning. Jag gillar klockor, men tiden är fortfarande ett problem. Det går liksom inte att kliva ur den.