Lektion 1.

Det norska språket. Det finns för mycket att säga om ämnet. Jag tänkte säga några saker. Ska fatta mig kort så här inledningsvis. Det kommer bli nödvändigt att återvända hit.
Jag gillar det norska språket. Det ligger fint i mina öron. Jag hör positiva klanger, melodi och glädje. Ibland hör jag bara galenskap. Söta, naiva sammansättningar som emellanåt blir högst komiska.
En av principerna i språket - som jag har uppfattat det hela - är att man ofta sammanfogar två existerande ord för att beskriva ett tredje. Om en naturlig sammanfogning inte känns helt tillfredställande så fyller man gärna ut med ordet “troll”. Jag har ingen förklaring till detta. Det är nåt med norrmän och troll.
Mitt norska favoritord alla kategorier är “rumpetroll”. Jag har nämnt det förut, men vem kan få nog av det. Det är ordet som levererar varje gång man säger det. Rumpetroll betyder naturligtvis “grodyngel”. Inga konstigheter. Groda heter “frosk“, grodyngel heter rumpetroll. Så har norrmännen tänkt. Någon tyckte att det hängde ihop. Någon såg en svans som rörde sig i vattnet och fattade ett beslut. Det var kanske till och med ett uppenbart beslut. En rumpa, fastkopplad till nåt trollaktigt. Denne någon slog ihop det. Jag har dammsugit stora delar av Internet, men rumpetroll verkar ha ramlat bort från det etymologiska schemat. Lost in translation.
Ständigt dessa troll. Man ramlar in i otaliga trollsammanhang i detta land.
Jag har nyligen börjat på en skrivkurs. Har gått på en lektion så här långt. För att få igång skrivprocessen fick vi några små uppgifter som inledning. En av dem var att beskriva en sak utan att använda dess namn. Av någon anledning så började jag tänka på en “Slinky”, den där långa stålfjädern som vandrar nerför trappor.
Jag målar upp några bilder av den i huvudet, gör mitt bästa för att beskriva och sätter punkt. Mina klasskamrater gör detsamma och sen börjar vi gissa på varandras beskrivningar. Några kommer på vad jag har beskrivit och gestikulerar för att efterlikna rörelsen den gör nedför trappor. Det blir ett desperat sökande efter Slinkyns norska namn. Vår lärare kliver in i diskussionen: “Ja, det är en sån… vad heter den på norsk?” Han sträcker sig efter den norska översättningen. Sen når han fram: “Ja, Trappetroll!“
Trappetroll, självklart heter det så. Ett troll som tar sig nedför trappor. Jag borde ha gissat det själv. Jag har varit här tillräckligt länge för att inse det rimliga i den översättningen. Jag borde göra det till en språklig princip. When in doubt: Gissa på nåt med troll.

4 hurra för min kära moder...

Jag tror att jag är elva år gammal. Jag sitter vid matbordet och tjurar. Framför mig står en sopptallrik fylld med grönsaker. Jag har ingen som helst tanke på att äta upp. Min mor har lämnat köket. Det sista hon sa var att jag skulle äta upp min mat. Jag måste äta upp, annars kommer jag inte att få lämna bordet.
Äta upp kokta grönsaker - det finns inte på någon av mina kartor vid denna tidpunkt. Det är inte en plan jag följer. Jag har inte ens planer på att lämna bordet. Jag tänker sitta kvar tills grönsakerna försvinner. Det är min plan. I detta skede av mitt liv finner jag inte ett enda försonande drag i grönsaker, kokta eller inte.
Vi har en konflikt här, mor och jag. Det är en av få jag minns; en grönsakskonflikt, och den är på väg att ta en intressant vändning.
Jag hör min mor röra sig ute i lägenheten medan jag stirrar ner i sopptallriken. Jag rör runt lite med skeden. En morot seglar förbi, bredvid en bit som kanske är kålrot. Det var fler lömska saker i soppan. Jag minns inte alla, men många var de och jag önskade alla åt helvete.
Tid passerar. Jag sitter stilla vid matbordet och stirrar. Jag kommer inte att få lämna bordet innan jag har ätit upp. Det var så min ömma moder uttryckte det. Uttalandet sjunker in. Jag skjuter bort tallriken och sjunker ihop i en duglig sovställning med huvudet vilandes på armarna. Efter ett tag kommer min mor in och finner mig halvsovande vid bordet.
-Vad gör du? frågor hon med förvirring och irritation i rösten.
-Ja, jag får ju inte lämna bordet innan jag har ätit upp, så jag antar att jag ska sova här inatt, svarar jag.
Det är en bra replik. Det tycker jag än idag, men min mamma såg inte dess storhet i detta ögonblick.
Tallriken försvinner från bordet och jag beordras ut från köket. Så här i retrospekt är jag helt med henne. Det kunde inte fattats ett bättre beslut. Ut med snorungen som inte kan hålla käften och äta några grönsaker.
Jag lärde mig att äta grönt så småningom, men det tog tid. Jag söker nästan aldrig medvetet upp kokta grönsaker. I viss grad är de fortfarande lömska i mina ögon.
Jag tänker ofta på denna historia när de serveras framför mig. Jag tänker på min mors frustration, och att jag minns det hela så väl eftersom vi sällan grälade. Vi kom bra överrens, det är så jag minns det. Vi gör det fortfarande, och det är nåt att vara tacksam för.
Hon har gjort det bra min mor, och jag älskar henne. Vi har gått igenom en del genom åren, och jag häpnar över hur bra det har utspelat sig. Det är en skön tanke. Jag skulle inte byta ut henne om jag fick chansen.
Hon fyller år idag, förövrigt. Jag har glömt hennes födelsedag så pass många gånger att hon borde adopterat bort mig för längesen. Hon har inte gjort det ännu, och jag hoppas detta inlägg raderar den planen helt från hennes to-do list.
52 år fyller hon. Många jordsnurr blir det, kanske så pass att jag nu kan säga att hon uppnått en respektabel ålder. Jag hoppas att hon håller 52 år till.
Grattis, tanten. Och tack, du gjorde ett bra jobb.

Jon Secada - the remake

En gång i tiden stod jag rak i ryggen och deklarerade för världen med tydlig stämma att jag verkligen gillade den här låten. Jag kanske till och med inbillade mig att den aldrig skulle falla ur tiden. Det har den onekligen gjort. Jag hade fel angående Jon Secada. Han ramlade av tidsaxeln fullständigt. Har ändå tänkt en del på videon genom åren. Den satte sina spår. Stora känslor, vit fladdrande skjorta. Många bilder att minnas. Den dök upp igen under resan till Bulgarien. Kanske är denna video ett försök att bearbeta min ungdom. Vi tar det som utgångspunkt. Denna typ av remakes faller ju aldrig ur tiden...

Heroes for sale...

Man ska inte möta sina hjältar. Det är nåt jag har hört och anpassat mig till. Det har inte varit alltför svårt. Jag har inte så mycket stalker-blod i mig. Kanske har det även underlättat att flertalet av dem är döda, eller att andra inte finns tillgängliga av uppenbara geografiska skäl.
Alla dessa hjältar man bär med sig. Man knyter en del till sig under åren. Finner nya längs vägen, byter ut en del av de gamla. Som det ser ut kommer några att följa mig livet ut. Vissa är ju som sagt döda, det hjälper hjälterelationen lite på traven. Det är inte helt enkelt för dem att göra mig besviken.
Kanske är hjältarna för tillgängliga nuförtiden, på gott och ont, i sedvanlig ordning. Man vet så mycket om dem. De har hemsidor och hänger ut mejladresser. De skriver blogg och de twittrar. De har gjort det ett tag. De har gjort sig lite mer tillgängliga, och jag har tagit några tvekande steg närmare dem. Det har varit en naturlig övergång, men jag upptäckte nyligen att den nya sängen man sover i är bäddad för trubbel.
Jag har läst om mina hjältar och tagit del av deras personliga vardag, utan att det nödvändiga avståndet har krympt alltför många meter. De har skött sig, inte gett mig för mycket och ruckat balansen så att de blivit för verkliga eller fallit utom ramen för bilden jag skapat av dem och det de skapat. Mina hjältar har varit orubbliga, fram till nu. En gräns är passerad, och det skaver lite i skallen.
Jag är en sucker för trasiga killar med stora gitarrer. Romantiska och plågade själar som när stora drömmar, men ständigt har svårt att se dem bli till verklighet. De som driver sig vansinniga med frågorna som saknar svar. De som inte får ihop ekvationen. Jag har en tendens att falla hårt för dem. De som saknar övertygelse, som bara ser förvirring och nya frågor. De som hittar några öar av extas i en ocean av leda, som han skrev. Så vill jag ha det.
En av mina hjältar var på väg till Oslo för att spela musik inom kort. Sen sker det nåt och turnén måste skjutas upp. Hemsidan går varm, och vår hjälte går ut med ursäkter och personliga svar. Han uppmanar oss att skriva, han ska svara på allt han hinner med. Han förstår att vi är besvikna och kanske behöver ventilera. Han tänker på oss. Jag ser en chans och skriver ett upplyftande mejl. Önskar lycka till och blir personlig. Jag ser en möjlighet att få ett mejl av min hjälte. Jag jobbar hårt på formuleringarna. Försöker vara humoristisk, försöker få in några lågmälda och smakfulla komplimanger. Jag trycker på send med känslan av att jag just avfyrat en missil med en sån där stor röd knapp man ser i dåliga filmer. Går in i “skickat-mappen”, dubbelkollar sex gånger att brevet gått iväg. Sen väntar jag. Tålmodigt. Jag har väntat för länge nu.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag loggar in - det kommer inget svar. Det har visst hänt mängder av folk, och nu händer det mig. Jag borde leta upp en support-grupp för fans med uteblivna svar. Den finns garanterat därute någonstans.
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela. Just nu står jag lite avigt i alla fall. Jag har gjort mig sårbar inför min hjälte, och han ignorerar mig. Det är öppna sår, och varje dag utan svar strör ytterligare mängder salt i dem. Det svider.
Relationen kanske måste kapas. Det finns mycket man kan leva med. Livet ska visst alltid finna en väg, men jag vet inte vart det här leder. Vägen slingrar sig och det är dålig sikt. Jag vill inte leva i denna osäkerhet. Vad tänkte han när han läste mina rader? Han uppmanade mig att skriva. Jag gjorde det, och nu är relationen på drift. Vi är två om det här, jag känner inte att han tar sitt ansvar.
Känner att jag har ramlat av hästen. När det händer ska man visst komma upp på den igen så fort som möjligt. Det är också något jag har hört. Jag kanske borde försöka anpassa mig till det, och sen följa det fullt ut. Det kan vara en plan.
Jag borde författa ett brev till Erlend Loe. Enligt säkra källor svarar han på allt. Det är kanske svaret. Vad var frågan här egentligen?

Jag minns en del av mina frisörer och hur de brukade… ja, klippa mig.

Ny stad, nya rutiner. Man försöker bygga upp sin lilla värld på nytt, försöker göra tillvaron bekant igen. Man letar upp det man behöver och hoppas att den nya paketeringen ska bli bra. Kanske blir det lite bättre än förra gången. Det är ju förhoppningen när man rör sig vidare. Man sitter ju ofta med känslan att livet ser lite bättre ut någon annanstans. Så tänker man. Livet är ett konstant problem.
Var man än är så behöver man nästan alltid samma saker. De finns till salu. Vi köper och säljer tjänster, så funkar det. Jag behöver en massa av dessa tjänster. Hälften av dem är mest troligt konstlade behov, men att konsumera ger mig fortfarande en kick. Man kan ju köpa sig närmare lycka, det gäller bara att veta var affärerna ligger.
De mänskliga behoven är så många och den här kroppen man går runt i behöver ständigt saker. Mitt hår växer till exempel hela tiden. Efter en tid måste det kapas, så jag behöver någon som kan det jobbet. Det är av vikt det där med frisyr. Man behöver en duglig frisyr, annars halkar man snett socialt. Livet blir onödigt tufft då. Jag köper den tjänsten, och frisörförhållandet är att ta på allvar. Lite som en avlägsen släkting. Man måste hitta rätt nivå, så att mötet blir uthärdligt. Jag har upplevt en hel del pressade situationer, men att en gång i månaden sätta sig ner i en höj & sänkbar stol och påtvingas mängder av medioker konversation är en ytterst utsatt sits.
Jag har haft mängder av frisörer. Som ung man i Norrland hade jag ett tag en kvinna som brukade luta mitt huvud bakåt, så att jag emellanåt befann mig vilandes på hennes barm. Jag var alltid nöjd med hennes arbete, hur skev min frisyr än blev. Som sagt: ett vänligt bemötande och gott omhändertagande kan ofta kompensera för bristande kompetens.
När jag pluggade i Örebro valde jag frisör efter studentrabatt. Jag tror frisyren blev av duglig kvalité, men besöken var alltid påfrestande. Mannen jag valde pratade konstant, och hans närminne fick världens alla guldfiskar att skratta och peka fena.
Varje månad var scenariot detsamma. Jag kom in, förklarade frisyrtänket och han skred till verket, uppenbart omedveten om att vi setts vid flera tidigare tillfällen. Några klipp senare började hans pratmaskin jobba för högtryck. Samtalet var detsamma varje gång, nästan som om det var en repetition av ett mindre begåvat teaterstycke:
-Jaha, du pluggar, antar jag?
-Jo, det gör jag.
-Jaha, vad läser du då?
-Filmvetenskap.
-Jaha, men det är väl intressant.
Han gick alltid igång på svaret filmvetenskap. Han hade tankar runt det, och han ville alltid lufta dem. Att han redan hade luftat dem alltför många gånger var inget som fanns lagrat i minnesbanken.
-Vet du vad jag skulle vilja se för film?
Det visste jag, men jag svarade alltid nej.
-Jag skulle vilja se en film om fotograferna som filmar folk som bergsklättrar. Jag fattar inte hur det går till. Fotograferna måste ju också klättra, eller hur? Hur är det möjligt, liksom?
Jag hade inget svar, och jag sökte aldrig upp det. Jag hoppades att han tids nog skulle minnas mig, men det gjorde han aldrig. Han fortsatte dra upp frågeställningen varje månad. Så här i efterhand känner jag mig lite som Lester Burnham: “That´s ok, I wouldn´t remember me either.“ 40 poäng senare bytte jag stad, och frisör.
Staden blev Skövde, och jag minns mina Skövde-frisörer likaväl som jag minns staden: det är fullständigt dolt i dimma. Det kan vara en försvarsmekanism.
Jag hoppade runt en del när jag kom till Stockholm. Klippte mig oftast där jag råkade hamna. Slumpen har styrt så mycket i mitt liv, inte minst min frisyr och hur mycket jag har betalat för den.
Efter några år hittade jag en bra kille. Han frågade nästan varje gång varför TV4 sänder samma filmer hela tiden, och sen konstaterade vi ofta att jag har sjukt dålig koll på fotboll. Jag vet att bollen är rund, men där tar mina kunskaper slut. Vår konversation tog ofta slut där också, sen vi fann oss till rätta i bekväm tystnad och ett bra frisyrresultat.
Nu är jag i Norge, och det klipps hår även här. Jag klippte mig på en herrfrisör i dagarna - Larsens Herrfrisör, för att vara mer exakt. Herr Larsen är en man som varit med. Jag tar mig friheten att tro det. Kanske har han sett krig, kanske till och med fått en hint av depressionen. Han har i alla fall varit med när åskan har gått, och antagligen fler gånger än en. Det går att läsa i hans ansikte. I övrigt ger han inte många ledtrådar. Han är tyst som den där muren det brukar talas om. Det är med herr Larsen som det är i graven, och jag är så innerligt tacksam för det. Han gör sitt jobb, han gör det rätt bra, och han håller konversationen till nya grader av minimum. Jag har hittat en stum gammal man med rimliga priser. Jag har letat länge efter honom, och han är allt jag någonsin önskat mig. Om en månad ska jag besöka honom igen. Jag ser fram emot det. Då ska vi hålla käften ihop.

Until the break of dawn...

Sitter på T-banan hemåt. Lyssnar på radio och tittar på människor. Det är alltför tidig morgon och huvudet är grumligt. Munnen gäspar eftersom hjärnan behöver syre. Det är dags att checka ut, som man säger. Intrycken måste bearbetas. Checka ut, jag drar mig för att skriva det. Att checka ut folk är ju ett jobb, det lutar åt ordvitseri. Jag checkar ut folk nu, eller försöker i alla fall. Ibland går det bra, andra gånger mindre.
T-banan stannar till. Folk går av, andra går på. Mängder av folk som är på väg till alla dessa jobb som finns därute. Jag försöker gissa vad några av dem jobbar med och kommer fram till att en kvinna som står väldigt rak i ryggen måste vara balanskonstnär på någon cirkus, och att en man på 50 med kraftigt skägg antagligen dresserar björnar. Det är mina spontana gissningar, och det mesta tyder på att de är väldigt rimliga.
Här sitter vi och åker tåg, några av alla dessa människor som drar BNP-lasset. Vi åker till våra arbeten och utför våra uppgifter. Jag drar lite av det där lasset själv, ingen stor del, men några procent. Norge har satt dörren på glänt, och jag har fått in en del av foten. Jag har börjat delta i det stora grupparbetet.
Det borde förövrigt inflikas en fotnot här, men om Erlend Loe läser detta och stämmer mig är det bara positivt i min bok.
Min norska mobil piper till. Den hävdar att jag har ett meddelande, men det finns inget när jag ringer upp. En norsk kvinnostämma hälsar mig med frasen: “Du har ingen meldinger. Ha det bra!” Min norska telefon är en upplyftande liten sak. Den ljuger så uppenbart om mina meddelanden, men det gör inte så mycket när man får en “ha det bra“-boost. Min svenska mobil är långt ifrån lika trevlig. Den gör jobbet, men levererar inget extra: “Du har inga meddelanden.” Det är allt man får. Kort, koncist, och föga upplyftande. Norge tar poäng där. Jag antecknar det i min loggbok.
Min mobil har ett inbyggt minne på hela 6 MB, så jag lyssnar på radio nuförtiden. Hederlig norsk radio kommer ur hörlurarna. Jag landar på Kurt Nilsen och tänker på en vän som yttrade följande citat om honom: “Kurt Nilsen, han är ju en sån som får en att vilja sluta lyssna på musik.” Han säger mängder av bra saker, den mannen. Jag har hört honom säga fler.
Zappar vidare och landar på Lady Gaga. Hon pratar om att ta en ridtur på någon slags “discostick“. Hade jag varit 2 gram tröttare hade mitt huvud imploderat. Jag hinner byta kanal just innan tårarna bryter igenom.
Hamnar sen mitt i nyheterna och lär mig att det har hänt en massa tråkiga saker. Världen mår inte toppen. Samma läge som igår och dagen innan. Det är ingen direkt nyhet.
Många trötta ansikten på tåget. En kvinna gäspar djupt och ser mest ut att vilja vara någon helt annanstans. Kanske hatar hon sitt jobb, det är ju inte helt ovanligt. Kanske vill hon bara hem. Hon saknar redan nåt som det alltid är värt att komma hem till. Hon kanske har en alldeles fantastisk familj som väntar. Kanske en lojal jycke som kan sitta fint och ge ovillkorlig kärlek. Kanske har hon till och med ett badkar. Har man ett badkar är förutsättningarna goda. Jag har haft det själv, och av erfarenhet vet jag att man sällan vill lämna hemmet då.
En man i kostym pratar lite upphetsat i sin mobil. Han ser stressad ut. När dörrarna öppnas på nästa stopp springer han ut och försvinner ur bild. Han rör sig som om hela världens öde vilar på hans axlar. Kanske är det så. Det var han som fick jobbet. Jag undrar vad han tjänar. Det är antagligen en hel del OB med i bilden. Kanske nåt risktillägg.
Jag har också jobbat några timmar. Det är märkligt dessa dagar. Har jobbat natt. Det är ännu märkligare. Man halkar in i ett mentalt tillstånd där det mesta känns lite overkligt. Intrycken är många, förvirringen är stor. Det är en ny värld, och jag upptäcker den långsamt. Vi backar upp några timmar här.
Jag står i en hotellreception och räknar igenom kassan. Knackar in siffror på en miniräknare, trycker på plus, summerar och skriver in resultatet i en loggbok. Det tillhör jobbet. Det står till och med på en lista. Min relation till matematik avslutades för längesen, men när jag summerar på räknaren vaknar nåt till i skallen. Jag avslutar räknestycket och skriver sen in siffrorna 0.750 1 08, vänder på räknaren och gläds över att det med lite fantasi går att utläsa texten “BO I OSLO”. Makalöst. Jag vet inte hur många gånger jag skrev det under högstadiets mattetimmar. Nu skriver jag det igen, och nu stämmer det faktiskt. Jag visar det för min kollega som blir mäkta imponerad. Jag visar tecken på att vara en innovativ och skojfrisk kollega. Det kan kompensera för eventuell bristande kompetens.
Hotellet är tyst. Det är en lugn natt, en av de bättre jag haft. Jag gör rätt för mig, och för första gången gör jag de flesta av uppgifterna rätt. Jag är relativt nöjd med mig själv, så pass att jag unnar mig att skriva “BOOBIES” innan jag lägger ifrån mig miniräknaren. Det känns rätt, men jag håller det för mig själv. Min kollega känner säkert till den redan. Man ska kliva av när man är på topp. Det är inte alltid lätt att avgöra när man nått den punkten. Vi backar upp ytterligare några timmar.
Jag går runt i hotellet och låser dörrar. Det är också en del av arbetet. Det är tyst och mörkt i korridorerna. Jag har en ficklampa med mig, en sån där som poliser har. Jag är hotellbranschens svar på polis. En lightutgåva, möjligen. Jag går i alla fall och nynnar på introt till “The Wire” emellanåt. Det kommer helt naturligt.
Jag låser upp konferensrum, kollar att allt ser ok ut och låser igen. Sån är rutinen. Det ryktas att det spökar, men jag har inte sett ett spår av det. En natt slog en dörr igen bakom mig, vilket fick mig att hoppa till och spontant utropa “what the fuck?”. Det var inget spöke den gången. Det finns många olika dörrar, vissa av dem stängs helt enkelt av sig själva.
Jag ser inga spöken denna natt heller. Fan vet vad de håller på med när jag jobbar. Mitt nynnande kanske skrämmer dem.

Några timmar passerar odramatiskt. Jag hänger i receptionen och väntar ut gryningen. Den kommer så småningom och jag stämplar ut mig själv.
Jag drar mitt kort genom stämplingsmaskinen. Den registrerar och utstöter en hurtig melodi som indikerar att jag just vunnit stort på en enarmad bandit. Det har jag inte, men jag är i alla fall några kronor rikare. Snart kan jag köpa mig nåt. Kanske någon onödig teknisk pryl. Med största sannolikhet kommer den också att vara en högst munter liten sak. Jag har ju redan relationer till en mobil som säger “ha det bra“, och en stämplingsmaskin som spelar en upplyftande trudelutt. Jag säger inte nej till fler. Till och med maskinerna utstrålar glädje i det här landet.

Jag vet vad ni tänker: Jo, texten borde ha tagit slut här ovanför. Men startar man med en hemresa på en T-bana får man ha vett att avsluta där man kommer hem.

Mannen i högtalaren ropar ut min station, jag hoppar av tåget och börjar gå hemåt. Några steg senare är jag där. Jag lägger mig i sängen och tänker att jag borde skriva nåt i bloggen. Nåt långt och osammanhängande som kanske missar poängen. Några timmar senare börjar jag göra det.