Fantasia (night) has no boundries.

Flickvän: Vad heter den där stora, vita hunden i NeverEnding story?
Jag: Vad sa du nu?
Flickvän: Den där stora, vita hunden i NeverEnding story. Vad heter den?
Jag: När du frågar ordentligt så ska du få ett ordentligt svar.
Flickvän: Vaddå?
Jag: Du sa ”hunden”, va?
Flickvän: Ja.
Jag: Det är en ”lyckodrake”.
Flickvän: (himlar lite med ögonen) Jaha.
Jag: Du fattar att det här är allvar, va?
Flickvän: (verkar inte helt fatta att det är allvar) Mmmm …
Jag: Falkor. Lyckodraken Falkor. Inte hunden. (mumlad svordom)

NeverEnding story är en av mina absoluta favoritfilmer. All time. Den ligger högt på den där 10-topplistan hur många gånger jag än uppdaterar den. Det är ett stycke barndom som sitter djupt i kroppen. Falkor, lyckodraken. Tanken på att sitta på hans rygg, flyga genom ett oändligt sagoland. En plats där äventyret aldrig tar slut. Där historien ständigt växer för att fantasin inte känner några gränser. Det är så vackert att det blir, ja, gränslöst. Det finns inte plats för en simpel jycke här. Man kastar liksom inte in en hund i en handling som utspelar sig i ett gränslöst fantasiland. På samma grund som att Han Solo inte har en simpel sork till sidekick. Nej, en sork duger inte i en galax långt, långt borta. Och då skiter jag i hur bra den skjuter laser eller styr Milleniumsfalken genom asteroidfält. Det finns rimliga krav man kan ställa på kreativiteten för duglig Science Fiction. Man ska kräva att de uppfinner nya raser där det krävs, så är det.

På samma vis som man ska kunna kräva av sin partner att hon efter denna filmfadäs går med på att vi inför en Nevernding Story-afton minst en gång i månaden. Med full utklädsel, naturligtvis. Jag kommer som stenätaren. Flickvännen? Som en skamsen lyckodrake.

Min dotter, ordsmeden

Alla föräldrar är övertygade om att deras barn är mer än rimligt begåvade. Att de är proppfulla av talang och att deras DNA bär fler än ett spår av supermänniska. Varje unge är ett geni i sina förälders ögon. Jag är verkligen inget undantag, och idag fick jag ytterligare bevis. Hon lekte med sina bokstäver alldeles nyss; ofta håller hon upp dem och säger ”min bokstav” eller formar bokstavens ljud i klassisk ”Fem Myror”-stil. Idag lekte hon i tysthet med dem på golvet. Efter lite lekande så reser hon sig och går iväg mot nästa aktivitet. Bokstäverna ligger kvar på golvet i en så pass snygg formation att det ser ut som ett ord. Tittar sedan lite närmare och ser att det faktiskt är ett ord. Mitt barn, det 2.5-åriga geniet.

Fjåpzi. Det är så ett ord. Från och med idag i alla fall. Om jag förstår min dotters definition rätt så är fjåpzi ett karaktärsdrag som krävs för att bli en framgångsrik clown. Med största sannolikhet är det också en syditaliensk hamnstad. Geni, alltså.

What´s he building in there?

Spacklade lite idag. Jepp. Ja, alltså, jag fyllde en liten spricka, men det var både spackel och arbetshandskar inblandat. Jag är inte riktigt byggd för byggande och reparerande. Jag har några tummar i handen, och min hjärna jobbar oftast rakt emot all logik som kommer runt byggandets ädla konst. Så vad gör man? Jo, man överkompenserar. Det har faktiskt hänt att jag använt ordet ”montera” i samband med ett glödlampsbyte. Överkompensation, upphöjt i massor.

Jag kommer från en lång rad av händiga män. Karlar som rivit och rest väggar, som gjutit grunder, som snackar tresiffrigt runt antalet taklagsfester. Män vars garage konkurrerar ut själva boytan i både utrustning och kvadratmeter. Jag har inget garage, och jag har länge levt med runt fyra skruvmejslar och en hammare som jag förvarat i en liten gul och grå verktygslåda i plast från Claes Ohlson. Folk som har sett den har som följd dragit rejält på smilbanden och liksom klappat mig på huvudet med blicken, inte minst min far. Han var på besök i sommar, och tillsammans reste vi en stödmur. Sågade ner träd, stampade jord och la sedan sten på sten tills de bildade en mur. Det blev riktigt bra, trots att Claes Ohlson-lådan inte levererade alla gånger. Min far förutsåg lyckligtvis detta och drog med mängder av egna prylar: motorsåg, yxa, spadar, borrmaskin, stålborstar. Och så en yxa till som jag fann hängandes på väggen efter att han farit. Mest troligt glömde han den bara, men jag gillar att tänka på yxan som ett alternativt visitkort som ska användas som en slags Batman-signal nästa gång jag upplever en reparationskris.

Det var nära att jag hängde upp den nyligen då jag beslutade att själv ta mig an reparationen av en betongtrappa. Trappan var i risigt skick och i behov av att få några stenplattor på sig. Vi snackar lättbetong, lim som man blandar själv, vattenpass och kapande av sten här. Vi snackar ett slags personligt Everest för undertecknad. Jag läste lite om det hela, sökte råd bland kunnigt folk, blev idiotförklarad i det tysta några gånger, återvände så pass många gånger till stadens bästa återförsäljare av sten att de kände igen mig. Dessutom köpte jag en gummiklubba. Har länge tänkt att jag nog är en sån som kommer leva hela livet utan att behöva köpa mig en gummiklubba, men nu har jag alltså en. Den funkar ärligt talat skitbra. Det är en fröjd att banka med den. Hur trappan blev? Jo, ok, tror jag, tackar som frågar. Möjligen lite skev i partier av för mycket fröjdfullt bankande, men det var en erfarenhet, och jag tror jag lärde mig något oavsett. Jag säger inte att jag blivit händig - nej, nej. Nej. På sin höjd har jag jobbat fram skills nog att kunna montera in nästa glödlampa med en oöverträffad effektivitet.

Nästa byggprojekt blir i alla fall att försöka avsluta legotornet som jag och dottern har byggt på ett par dagar. Det är verkligen råhögt och det rasar rätt ofta så att vi måste bygga upp det igen. Tänkte ett tag att det var ett slags ”Ladder to heaven-projekt”, men dottern upplyste mig igår att vi bygger på ”en stol till Bamse”. Bamse alltså, den där dunderhonungsdriva björnen. Vi bygger med kärlek, även om Bamse kommer sitta rätt obekvämt, och dessutom oansvarigt högt framöver. Det mesta tyder på att barnet har mitt snickar-DNA i sig.

Ps. Min far var hygglig nog att skicka över en ”riktig” verktygslåda till mig för ett tag sen. Han tyckte tydligen att det var på tiden. Fullt av grejer var det i den. Mejslar, skruvar, muttrar och … ja, asså, jag har bara lyckats identifierat runt 37 % av verktygen så här långt. Ds.

Remember, Red, hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies.

Världen är ett skitställe. Vi är överrens där, va? Såklart att vi är. Vi vet att det generellt ser mörkt ut. Att folk jävlas och styr till det, att det fuskas och luras överallt, att en cynisk inställning är en högst logisk livsåskådning. Spelet är riggat och mannen bakom draperiet har en egen agenda. När det brinner i din grannes hus så hämtar du vatten till ditt eget. It is the way of things, dessa dagar. Men ibland, ibland sker det något som i sin enkelhet får en att vända ett leende mot allt mörker. När åskmolnen skingrar sig och låter några solstrålar bryta sig in. När det bjuds in till skratt och välmående. När drömmarna vecklar ut sig och drar nya andetag. Hopp, det är det jag pratar om. Det finns kvar därute; ikväll flyter det förtröstan över hela himlavalvet. Idag fick jag nämligen ett mejl från en gammal klasskamrat som jobbar som lärare. Hon skrev för att upplysa mig att blockflöjten är frivillig nuförtiden. Frivillig. Det betyder att du inte måste spela den längre. Du väljer själv. När de frågar ”Blockflöjt?”, så svarar du bara ”Nej, tack”. Det räcker så. De kan inte nå dig längre. Blockflöjten är förpassad till de sälla jaktmarkerna, och rockdrömmen har kopplats av järnlungan. Min klasskamrat upplyser vidare att längdskidans tid fortfarande råder, men att man döpt om ”Längdskidans dag” till ”Lilla Vasaloppet”. Man kan kleta hur mycket läppstift man vill på en gris, det kommer fortfarande alltid att vara en gris.

#snø #blockflöjt #rasism #herpes #hashtag

Så föll årets första snö över Trondheim. Bara så där. Rakt ner föll den, la sig fräckt över gräset och flöt ut i vad jag bara kunde tolka som ett allt bredare hånflin medan jag bytte plats på gräsklippare och snöskyffel. Bytte sommardäck till vinterdäck. Det är i stort sett vad som gjorts denna dag, och detta skriver jag alltså om. En vis man har sagt: ”Write what you know.” Jag har alltid tagit det för en absolut sanning. En sanning som driver mig att skriva om det som faktiskt sker mig: däckbyte, platsbyte av snöskyffel. Såna saker. Saker av vikt. Mitt liv, i jämförelse, får de flesta Bergman-rullar att plötsligen framstå som remakes av en övertänd Jonas Åkerlund.

Man tänker kanske att snön borde vara ett välkommet inslag. Att jag som invandrare i Norge ska ha kulturanpassat mig och dansat snödansen sedan tidig augusti som alla andra, chantat till Nortug-gudarna i hopp om att några flingor ska trilla från himlen och skänka lite skidväder och medföljande livskvalité. Det har jag inte. (Kommentarfältet står öppet för alla som finner denna text fördomsfull och norskfientlig på gränsen till smårasistisk. Jag vill bara påpeka att jag gör det själv. Som om alla norrmän gillar vinter och bara älskar att åka skidor, liksom. Jo, de gör det. Förövrigt har jag faktiskt två lusekoftor och befinner du dig i Trondheims området så kan du ofta se mig ”ute på tur”. So there.)

Snöglädjen jag mumlar om här är den av längdskidans. Skidan som går på längden. Det är den jag har problem med, och det är, som ni vet, den som resten av Norge dyrkar. Och nu är högtiden kommen. Flera månader av snö, skida och snack om före och valla. Jag älskar fysisk aktivitet, nästan alla former av det, men den kärleken stannar vid längdskidan. Man pressade längdskidan över oss i min ungdom, det var liksom sportens svar på blockflöjten. Du bara ska. Varför? Fan vet. Men spela blockflöjt skulle man, och när kalendern visade ”längdskidans dag” så var det fan i mig inte snack om något annat än just det; en hel dag av längdskidåkning. Det var alltid minst en halv för mycket. Kanske är det där mitt problem ligger; de gav oss aldrig ett val. De pressade flöjten och dess totala avsaknad av musikalisk glädje och rockdrömmar i käften på oss och gav oss dåligt vallade skidor som med varje bakhal sladd i spåret sköt alltmer av aktivitetsglädje ur kroppen. Inget val - då spårar det ur (norsk skidhumor). Jag fejkade menskramper och skyllde på en mun full av herpes för att slippa dessa påtvingade aktiviteter. Nej, jag borde ha gjort det. Borde, glömde visst skriva det.

Jag bor i Norge nu, snön faller, och min dotter ska snart i sina första skidskor. Det kommer bara att bli så. Hon föds in i detta, och jag ska göra vad jag kan för att det ska bli aktivitetsglädje. Jag trodde att det var mot längdskidan min sista obstinata kamp skulle komma att stå, men när jag nu skrivit mig hit så står det klart att jag ska lägga mer fokus på blockflöjten framöver. Pick. Your. Battles. Jag väljer att battla blockflöjten, där har jag en fajtings chans i alla fall.

Författarskap och föräldraskap. Och Rocky IV.

Hej igen, och tack för senast.

Vi pratade ju lite om att jag har fått en dotter och skrivit en bok, och att dessa två händelser skulle bli grund till minst två blogginlägg. Min dotter kommer troligen aldrig att förlåta mig för detta, men vi startar med den där boken.

Har ingen källhänvisning här, men jag har hört att man måste ha skrivit två böcker för att få kalla sig för författare. Förövrigt verkar det helt ok att kalla sig för förälder utan att man för den delen skaffat fler än ett barn. Men, men, innan digressionen blir ett fett faktum så har jag alltså bara skrivit en bok så här långt, så jag säger bara att jag är författare ibland. En debutförfattare, brukar jag säga för att dodga eventuella stämningar från upphovsmänniskan bakom tvåboksnormen. Boken heter "Sjukhemmet" och den har alltså ytterst otippat blivit antagen och publicerad. Det var verkligen en longshot in the dark med orimligt dåliga odds, i en generellt riggad setting att den skulle göra det, men det gjorde den alltså. Det var under en lång tid verkligen skitmånga förlag som inte ville publicera den, men till slut hittade den ett hem, och för några dagar sedan fann den sig till och med fram till en recension i Aftonbladet, vilket lägger ytterligare nivåer till den där longshot-grejen jag svamlade om nyss. Vi får se hur långt den tar sig, jag gör vad jag kan för att marknadsföra den. Såg till exempel att jag i mitt förra inlägg formulerade bokens utgivning med meningen ”just kommit ut”. En lite märklig ordkombination så här i efterkant; som om jag liksom ”outade” min egen bok. Kanske var det just det jag gjorde i ett undermedvetet försök att locka till mig fler läsare. Det undermedvetna är boss. (Tack, Erlend Loe för den meningen.)

Jag tog mig friheten att skicka iväg ett ex av boken till de goda herrarna Erlend Loe och Fredrik Backman, och med någon slags orimlig karmaflax, som indikerar att jag måste varit minst moder Teresa i en tidigare existens, så svarar båda. Erlend tackar och säger att han ska läsa den. Backman säger att han ligger lite efter sin fru i serien Suits, men att han ska ta sig igenom den när, ja, när han har kommit ikapp henne antar jag. Vansinne. Om Sylvester Stallone klippte om Rocky IV och lade in en scen där han och Drago har högläsning för varandra ur Sjukhemmet så vore det inte större. Inte heller om någon erbjöd mig ett punktraderande minnespiller så att jag kunde se The Wire och Breaking Bad för första gången så vore det större. Inte heller om … ja, jag tror poängen gick igenom redan i Rocky IV-exemplet. Det är på den nivån. Hursom, det ser rätt fint ut för Sjukhemmet. Den har liksom flipperkulat sig igenom fler hinder än jag vågat hoppas på och nu lever den på många vis redan bortom min kontroll. I den där insikten att det faktiskt inte är så mycket min bok längre; utan att den tillhör alla som varit genomfina nog att vila sina ögon i den några timmar, och jag tänkte tacka lite för det redan nu. Till alla som läst och sedan tagit tid ur sina tidsklämmor till liv för att skriva en massa fina rader om den: att den framkallat både skratt och tårar, fått flera att tänka till och skrämmas upp av sjukhemsbilden som dröjt sig kvar på näthinnan. Jag blir rörd till tårar när jag läser sådan respons. Kom ihåg här att jag är förälder; man lipar en hel del när man blir det. Hjärtat bankar på utsidan kroppen och man fulgråter över det mesta. Så där, spring iväg och bygg några barn. Det är en bra sak. Mest troligt den bästa av saker. Jag ska själv få gå och väcka min dotter snart, vilket är ett av de flesta dagarnas allra vackraste ögonblick. Hon vaknar alltid med ett litet leende, och när man frågar om hon drömt något så svarar hon ofta: ”Jag har drömt om Kent.” Nu känner kanske inte du min dotter, men hon snackar inte om någon högst tillfällig Kent – hon snackar om bandet. Vi bör nog höras vidare angående musikprogrammeringen av detta barn.

Är du på utkik efter en ny bok så kan du klicka här: http://www.adlibris.com/se/bok/sjukhemmet-9789187576003

Vill du läsa lite om boken innan du klickar ovan så kan du klicka här: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17630532.ab

Jag förstår helt om du inte alls känner dig upplagd för att att klicka på en massa länkar. Du hade säkert helt andra planer efter denna text. Spring iväg och gör vad det nu var istället. Som tidigare nämnt rekommenderar jag barnbyggande.

Along came Festregn ...

Hej Folk. Är ni kvar därute? Vad pysslar ni med? Äter ni bra? Niklas Eriksson var namnet. Vi hade ju en relation ett tag; den var lite upp och ner, sporadisk av gränslösa proportioner. Jag skrev lite och ni läste. Ni var till och med hyggliga nog att kommentera en del av mina rader trots att jag var en risig partner som lät den här bloggen krascha och brinna både en och två gånger under sin episka 39-inläggslivslängd. Jag bodde i Oslo på den tiden, hade just vandrat in i Norge och försökte flyta in i en ny tillvaro. Det var det jag skulle skriva om, och det höll i exakt 39 inlägg.

Jag hakar mig fast i landet Norge, men har nu rört mig norrut och landat i staden Trondheim. Den där fina flickvännen som jag korsade gränsen för följde med, och vi fick även med oss dottern som vi lyckats bygga ihop. Så nu är vi Trondheimare; jag, flickvännen och dottern, med allt vad det innebär. Vi får nog anledning att komma in på det inom kort.

Hursom, jag har alltså byggt en egen människa, med lite god hjälp bör tilläggas, och sedan har jag lyckats skriva en hel roman som kommit ut i dagarna. Det är minst två saker att skriva om. Det borde räcka bortom 39 inlägg. Vi lägger ribban där för nu och säger hej igen, god natt och på återskrivande.

Just fan: Angående titeln på det här inlägget så är det alltså en direkt anspelning på filmen Along came Polly med Jennifer Aniston och Ben Stiller som rullade i bakgrunden meden jag skrev detta. Kanske såg du den samtidigt? I så fall delade vi då helt ovetandes en vansinnigt obehagligt upplevelse.

Witness the resurrection of ... ja, Festregn.

Det här bloggen vaknar snart till liv igen. Om runt 2-3 dar känns rimligt. Siktar som vanligt på att vara lite snabbare än Jesus. Det kan gå.