Morgonrutin och method acting.

Man har sin morgonrutin. Jobbar metodiskt. Tänker hygien och rena kläder, en rimligt kammad frisyr. Dottern har också sin rutin och den tar lite vidare svängar; tandborstandet bör enligt henne enkelt kunna genomföras samtidigt som man har en intensiv monolog om finskor och klänningar, och blöjbyte ska tydligen passa ypperligt att kombinera med en så pass passionerad och höftorienterad dans att vi på avstånd kan höra Beyonce och Shakira skrika från en avgrundsdjup avundsjuka.

Dottern är 2.5 år nu. Ah, that´s a fun age, tänker du, och du har ju helt rätt. Barn är ju tokroliga per definition: frilagda från de flesta sociala filter, bortkopplade från de flesta av förväntade repliker och generellt det mesta av förväntat beteende. Fantasin känner inga gränser och tankeprocesserna lutar alltid åt det kreativt galna. Gosedjuren har personlighet, kanelbullen har en mamma. Man stöttar upp, gör vad man kan för att världen ska få hålla sig lite magisk så länge det bara går. Man skapar röster till leksaker och gosedjur, ger dem epitet och attribut, skissar upp fantasiscenarion med förhoppningen att det vackra barnskrattet ska krama sig runt hjärtat ännu en gång.
    Så idag på badet när tandkrämen flög som bäst frågar dottern: ”Har du sovit gott, Orvar?” Nu är vi tre i rummet och Orvar är ett av mina många alter ego dessa dagar. Han är en björn som vi har hittat på. Eller ja, jag var väl till mestadelen Dr. Frankenstein bakom hans existens. Vi var på en lekplats, hittade ett litet lekhus och innan någon av oss visste ordet av så hade vi te-kalas med björnen Orvar. Han bor alltså i ett litet hus på en lekplats. Gillar bär och kaffe. Han är förövrigt osynlig också.
    Sedan har Orvar börjat dyka upp lite överallt. Dottern bara ropar på honom och jag kliver in i karaktären. Idag dök han alltså upp på badet, och han hade mycket riktigt sovit gott. Orvar och dottern pratar lite om dagens förväntade dagisaktiviteter, och efter lite tystnad säger hon sedan: ”Hej, Krokodilen!” Hon snackar nu till halkskydds-krokodilen av gummi som bor i badkaret och ser till att vi i familjen duschar och badar säkert utan halkrisk. Jag tar krokodilens roll också, en hetsig tolkning där krokodil-karaktären backar upp pappas påståenden att det är viktigt att borsta tänderna och att man bör ha på sig kläder innan man går ut. Krokodilen säger hej och de pratar lite medan jag ser en möjlighet att fästa blöjan. ”Orvar ska med på dagis, krokodilen!” Så nu är jag indragen i en triangel-konversation med min dotter, den lite aggressiva IKEA-krokodilen och den osynliga och saktmodige björnen Orvar, och mellan varven är jag även plain pappa. Det är snabba replikskiften och hopp mellan karaktärerna.
   Jag bollar vanligtvis inte så här många roller. Barnet växer och utvecklas, nu befinner vi oss på en nivå där man känner att vi spelar i en rörig och högljudd komedi, där man själv är Eddie Murphy i de där filmerna där han spelar alla roller själv, fast med avsevärt mycket större underhållningsvärde då.
   Vi får sedermera på oss kläder. Får fram vagnen. Klockan tickar och på dagis kokar gröten och incheckstiden närmar sig. Vi rushar genom snöslasket och snackar lite med Orvar som tydligen hakat på oss. Vi kommer in, klär av oss, tar på tofflor, packar upp dagens utrustning, hittar ett pussel, pratar lite med personalen, kramas och sedan går jag mot utgången. Möjligen hakar Orvar på.
   Det är ännu en morgonrutin som gått i mål. Barnet mår bra och är glad över att vara på dagis. Hon har kläder på sig, tänderna är borstade och frisyren duglig. Det finns i detta läge en schizofren rimlighet i att man inte får med sig allt. Det är lätt att detaljer faller bort när man bollar barn, sig själv och några alter ego, varav en är väldigt osynlig. Det är lätt hänt att man efter avlämning tittar ner på sina fötter och ser att man gick ut från dagiset med de blå skyddande plastsockarna på skorna. Sedan hör man en osynlig björn skratta i bakgrunden samtidigt som man tänker ”fan vad det blåser” och inser att man kanske ska gå in och hämta jackan också.

You're confusing me, Mr. Lawless.

Varje gång jag hör låten Broken Wings med bandet Mr. Mister så dras jag omedelbart in ett musikaliskt maskhål och finner mig själv slowdansandes på knattedisko. Det är tryckartävling och jag och min partner kommer gå segrande ur denna tidiga utgåva av Let´s dance Jr. Vi dansade bäst; tryckte mest övertygande, höll en rimlig takt och såg ytterst lidelsefulla ut när det 80-talsfärgade spotlightljuset märkte ut oss bland de andra hoppfulla paren som snurrade runt, runt, runt i rökmaskinens dimma.
   Vi vinner och tilldelas Jerry Williams senaste singel som 1:a pris. Märkligt är bara förnamnet, men på detta kommer jag och min partner, helt enligt tidsandan, att basera ett helt förhållande. Dagen efter kommer jag fråga chans och hon kommer säga, ja, du har en chans. Jag kommer skriva ner det i min dagbok och Broken Wings kommer alltid leva i samband med detta minne.
   Ibland måste jag som följd av denna minnesparad googla Mr. Mister för att bekräfta att det finns/fanns ett band som faktiskt heter så. Det ligger en orimligt dålig eftersmak i det bandnamnet. Ett stycke obscent wordplay som enligt rykten (som jag själv skapar just nu) föddes ur ångorna av dålig absint som intagits just innan frontmannen får beskedet att hans undulat har rymt sin bur och flugit bort.
   Han bodde på ett hotell i Bombay vid tillfället, hade alltså druckit dålig absint och klurat hårt på ett bandnamn just som han passerade receptionsdisken och fick höra: ”Mr.? Mister? Telephone for you, its about your bird.”
   Orden resonerade och hackade sig fast genom absinten. ”Mr? Mister?” Bilder av undulat och flaxande vingar, kanske brutna sådana. Mr. Mister var född. Mest troligt lades alltså också grunden till låten Broken Wings här också.
   Du kan googla efter denna information själv. Du kommer inte finna den någon annanstans än på denna del av internet, men googla iväg du bara.

 Musik ramar in ögonblick; förstärker känslor, så starkt bundna runt specifika scener i tiden. Låtar som spridit sig över en hel värld av människor fungerar samtidigt på ett ytterst personligt plan; i miljontals av unika upplevelser i miljontals av små och unika existenser. Broken Wings är en av låtarna som formar minnesbilder från min barndom, en av alla otaliga melodier som utgör soundtracket till just mitt liv.

 Jag fick återuppleva detta tryckarminne idag när jag körde bil och zappade radio. När de sista tonerna tonat ut så landar jag på Trondheims nya rockstation och efter en reklampaus så bryter sig Blackie Lawless stämma ut genom högtalarna. W.A.S.P, liksom. Ytterst överraskande, rakt ut av ingenting. Jag sitter mitt i ett Mr. Mister-vakuum och blir lite ställd. Sedan övergår det i en mindre chock då håren plötsligen reser sig på mina armar. Gåshud. The good kind of gåshud, dessutom. Av W.A.S.P. Bandet vars namn sägs vara en förkortning av ”We are satans people”. Gåshud. Det var bara så märkligt.
   Jag lyssnade faktiskt på W.A.S.P. en gång I tiden; jag var ung och arg och yxmusik var min musik. Jag är gammal nu och inte alltför arg. Lyssnar mest på lugn musik; det finns gränser för hur många beats per minut man klarar i min ålder.
   Blackie sjöng sig sedermera klar och gåshuden drog sig tillbaka, utan att jag kunde finna vägen fram till vilken roll denna låt en gång spelat i mitt livssoundtrack.
   Sedan körde jag fel i ren förvirring.

The W.A.S.P-days were confusing days. Så långt är jag med.

Everything I learned I learned from the movies.

Har du sett filmen Broken med Tim Roth? Nej? Nä, ok. Då tar vi en paus här och så sticker du till den sista existerande videobutiken omgående, eller Netflixar dig fram till den titeln så fort internet nu tillåter. Filmen Broken var det alltså. Jag väntar här.
   
Jag var på bio idag, såg årets stora julfilm. Ett stycke norskt animationsäventyr för hela familjen. Vackert och gediget hantverk runt en finstämd historia med fint karvade karaktärer. Den tillförde något, underhöll och kommer stanna kvar i kroppen. Så där som bra film gör.
   Kommer du ihåg bio förresten? Förkortning av biograf: stor sal, stor skärm, THX, 3D-brillor, popcorn och, ja, en film.
   Biograf kommer från grekiskans bios, "liv", och grafein, "skriva", "teckna". Liv, det är ett stort ord, men det är väl det som uppstår när det fungerar som bäst. Berättelser om människor, om olika öden, relationer och konflikter. Liv. Som i filmen Broken med Tim Roth. Har du sett den? Vad sa du? Du jobbar på det? Ok, bra.
   När film är som bäst blir det en del av ens eget liv; bilder och repliker dröjer kvar, ligger tillgängliga att plocka fram för att framkalla vilken känsla det nu var som fick ett ögonblick att bränna sig fast. När film är som bäst så förändrar det liv - när film är som sämst stjäl det mängder av minuter från samma liv. Det händer ju, det blir ju inte bra ibland. Allt bara rasar; det blir hål i storyn, trovärdigheten faller, den överraskande vändningen blir en felvändning och skådespelarna blir reducerade till talande rekvisita. Detta händer förövrigt inte alls i filmen Broken med Tim Roth.
   Ibland har man bara fel förväntningar; jag är naturligtvis inte stolt över det hela, men jag såg filmen Hamilton på bio med en kompis en gång i tiden. Rätt bråkig rulle, men min kompis somnade. Han hade sett en trailer där det tydligen förekom några osedvanligt tuffa skotrar. Tydligen var det för lite exponerande av dessa i själva filmen, så min vän somnade. Förväntningar. Ej infriade sådana.
   En annan kompis somnade under filmen Tomb Raider. På bio. Jag har alltid beundrat honom för det. Han lider inte ens av narkolepsi. Han är en filmälskare som har läst flera poäng filmvetenskap, och han bara somnade. Det fanns inget att fästa intresset på. Inte ens med filmvetenskapen och alla dess otaliga analysområden i ryggen. Det blev sömn.
   Vi var i utgångsläget inte speciellt stolta över att vara i salen med Laura Croft överhuvudtaget. Vi var ju filmvetare; jobbade med svart polokrage, visste så självklart vad ett phenakistoskop var och ordet intertextualitet låg ständigt ytterst tillgängligt i vokabuläret. 
   Det var helt enkelt en urusel biosöndag. Vi hade inte ens sett på menyn innan vi traskade till biografen, och väl där så valde vi i ren desperation att kasta mynt om det skulle bli Tomb Raider eller valfri romcom med valfri romcom-stjärna. Det blev alltså Tomb Raider. Jättebullrig rulle var det. Jättemycket Angelina Jolie var det i den också. Och min vän bara sov, dreglade sporadiskt på den svarta polokragen i en undermedveten filmvetarprotest.
   Trots den tinnitusflörtande decibelnivån så överröstades det mesta av ljudet från alla minuter som bara tick, tick, tickade iväg en massa bortslösat liv. Jag satte på Nosferatu när jag kom hem, kände ändå skammen klamra sig kvar och följde upp med Metropolis. Sedan lät jag The Birth of a Nation rulla medan jag sov, för att helt återställa cineastbalansen.

Film; det skapar liv, påverkar och förändrar liv. Det är lika stora delar magi som det är teknik, teori och vetenskap. Film är inte Tomb Raider, även om Godard en gång sa: ”All you need to make a movie is a girl and a gun.”
För mig är film dessutom en CSN-skuld som tvingar mig att skriva inlägg med referenser till Birth of a nation för att kunskapen ska kännas extra värdefull.

Du har sett filmen Broken med Tim Roth nu, va? Ja, bra ... och vad tyckt… Ja, exakt! Jag sa ju att den skulle vara precis så bra. Film liksom, på riktigt. Liv. Du är fan så välkommen.

Angående facebook-friendships. Aka, bara håll käften you closet lajk-a-holic you och ge mig en jävla tumme upp innan jag unfriendar skiten ur dig.

Du vet att vi byggde den här vänskapen på lösa grunder. Jo, det gör du. Du vet det, och jag vet. Du borde vetat bäst, för det var du som sköt liv i det här. Du klickade på request-knappen i en ren nostalgi-impuls. Mitt namn dök mest troligt upp under ”folk du kanske känner” och när du kände alla minnen av vår gemensamma ungdom komma sköljande över dig så kunde du inte stoppa dig. Request sent.
Och sedan loggade jag in och bekräftade vänskapen på samma lösa grunder. Jo, vid nåt tllfälle har vi nog känt varandra, tänkte jag. Eller i alla fall känt nån som känt nån som nån av oss kanske känt. Möjligen lekte våra husdjur ihop vid något tillfälle. Nåväl, friendrequest bekräftad. Lösare grunder har gjutits, och detta är vad vi har byggt denna relation på, du och jag, och sedan har den bara varit. Du postar bilder som jag aldrig kommenterar, jag kastar ut länkar som du aldrig ger mig en bekräftande rad på. Jag fick ett helt barn och skrev en hel bok utan att du gav mig något för det. Ingen tumme upp. Inte ens en tumme upp på något som någon gemensam bekant gett en tumme upp. Inget. Bara tystnad som nu vuxit upp och blivit till krystad tystnad.

 Vi har tagit varandra för givet sedan dag ett. Inte en tumme, inte en. Jag väntade ju på dig, det var du som gav denna memory-lane-facebook-frankenstein-of-a-friendship liv igen. Det var naturligt att du skulle lägga ribban och definiera oss. Du lade oss på noll, och där har vi levt. Det blev stilla. Fram tills nyligen, då. Jag bröt ihop, jag erkänner det. Det var fan oundvikligt. Jag ser dig ju varje dag, vet exakt vad du bedriver tiden med, vem din flickvän är och vad ni äter till middag. Jag vet hur ni tokade till det på senaste semesterbilden och jag är ju en del av magin som uppstår när ni synkar era fredagsmys-statusar. Vi har fan en relation, och per definition kan dessa inte bara glida helt tyst förbi. Ingen relation funkar då, inte ens den mest masochistska, så jag bröt ihop. Jag klarade inte detta ingenting, så jag gav dig en tumme upp. Jo. Ett initiativ liksom, tänkte att vi kunde jobba på att vara vänner som boostar varandra, stöttar upp och sprider varandras grejer. Som åtminstone, på ett minimumnivå, kunde ge varandra en rak existensberättigande tumme upp i luften mellan varven. Det är ju det hela skiten baseras på. Det finns lagar i detta universum också, och det baserar sig på tummar som pekar upp. Slentrianbekräftande. Värdehöjningsvälgörenhet. Typ. Du följer inte lagarna, ”kompis”. Jag tycker inte att jag är orimlig här.

Tummen jag gav dig var välförtjänt, ärligt talat. Du hade ju lagt upp en cool bild och skulle det lajkas så skulle det göras nu. Se det var det jag gjorde. Och sedan har det vänt upp och ner på allt. Du har inte gett mig något tillbaka och jag känner mig bara billig nu. Utnyttjad. Unlajkad. Jag kan inte se dig i ögonen (på bilderna du postar alltså, vi har ju inte setts på över 20 år IRL) ((in real life)).
Jag klarar inte att läsa dina statusar längre, det bara svider och irriterar. Det har liksom lagt sig ett frostigt antilike-filter över hela vår facebookrelation. Terrorbalans. Krävde jag för mycket? Kvävde jag dig? Det var EN tumme upp?! Bara unfrienda mig, för jag klarar inte pressen som kommer med denna relation längre. Jag hade så kunnat tagga in dig i en status, mannen. Vi hade kunnat ta oss dit. It would have been beautiful, man. Men du väljer att krossa mitt digitala hjärta på daglig basis. Man väljer sina vänner, och sedan väljer man bort dem. 

Sit, Cujo, sit! … Bad dog!

Far & dotterdag idag: Bamse, glitterpennor, rutschkana och gunga. Lite musik också, bland annat Lotus Flower av Radiohead, även om vi i vårt hem bara nämner frontmannen när vi vill ha Radioheadtid: ”Höra på Thom Yorke?” Thom Yorke it is.

En fin dag, alltså. Vi hade även en förträfflig sagostund som lät oss ta del av en nyanserad coming of age-historia där en modig liten igelkott inte bara finner ett fint hem för vintern, utan också kommer till insikt om att det är lätt att klara sig själv om man får hjälp av andra. De har en del att lära oss, igelkottarna.

En bit in i denna dag beslutar vi att ta oss en powernap. Samlar ihop filt och gosedjur, väljer ut rätt napp och finner oss till rätta under täcket. Vi småsnackar lite innan vi roar oss och söker sömnen.
   Efter lite tystnad, alldeles innan jag själv somnar så säger plötsligen dottern: ”Pappa … Thom Yorke saknar sin hund, som heter ”Sicko”. Det säger hon naturligtvis, och hennes röst är nästan alltid det vackraste ljudet i hela världen, men när hon med viskande stämma formar namnet ”Sicko” så kryper det in lite skevt i mitt halvt sovande öra, och sedan drömmer jag helt vansinniga saker.
   Det är lite svårt att förklara, men om Radiohead gjorde en låt med tillhörande video baserad på plotten och stämningen i filmen Cujo så börjar vi närma oss. Det var en fradgande pudel med rosa pannband inblandad vid ett tillfälle.
   Radiohead borde göra den låten. Det kommer bli skitsvårt att få Thom helt klar på vad jag menar, men om det lyckas kommer det bli det mest suggestiva som gjorts sedan, ja, sedan valfri Keshaproduktion.

Uppskattning på nåt vis. Uppskattningsvis nästan sammanhängande.

Åt en godisbit idag. Kola, närmare bestämt. It stirred shit up, you know?

En gång i tiden var världen lite mer magisk. Det fanns färre ramar och filter i den. En tid för ljussablar i galaxer som inte alls låg runt knuten. En tid att drömma sig bort i oändliga sagoland med tillhörande lyckodrakar. F#ing lyckodrakar. Genomelaka bad guys och den eviga kampen mellan gott och ont i olika varianter. En tid för allt detta och en sjuhelvetetes massa socker. Godis. Överallt, hela tiden. En konstant jakt på mer. Detta var livet; sagor och socker i olika förpackningar och konsistenser.
    Jag duellerade osynliga Star Wars-fiender med en självlysande plastssabel medan jag tuggade och svalde allt av sötare karaktär som satte kickar i systemet. Fan vet om inte allt detta lyckodrakande och stjärnkrigande uppfattades som högst rimligt bara för att man var så sjukt sockerhög större delen av tiden?
   Hursom, jag var en addict och alla världens föräldrar var DEA. Så var det. Varje lyckad addict har en bra kontakt, och jag hade min farmor. Om detta var ett avsnitt av Breaking Bad så är jag på denna tid valfri dopehead och min farmor är Walter White. Typ. Ja, inte riktigt kanske, men grundlaget här gjorde att jag bara var tvungen att i alla fall försöka koppla denna text till Breaking Bad. Ni hade så klagat annars. Jag vet det, ni vet det.
   Hursom, farmor hade alltid kvalitetsvarorna och hon hade gott om dem. Hon bjöd och jag åt. Käkade mig sockerstinn på Polly, kola och polkagrisar. Så pass att mina tänder kraschade vid ett tillfälle.
    Efter ett besök hos tandläkaren så rapporterades det ett gäng med hål och min mor och jag fick lämna tandläkaren i skam. Eftersom min farmors del i detta var att på alla möjliga övertygande grunder hållas ytterst ansvarig, så blev det hennes uppgift att ta mig tillbaka till tandläkaren när det blev dags att följa upp och fylla hål.
   När jag satte mig ner i tandläkarstolen denna dag så startade läkaren upp en inledande dialog för att bygga tillit och ta udden av den kommande borrningen.
   – Jaha, och du har farmor med dig idag?
   – Ja.
   – Och då är det väl världens bästa farmor kan jag tänka mig?
   – Jag vet inte, svarade jag. Jag har inte mött dem allihop.
   Jag var en logisk liten rackare på denna tid. Jag hade inte mött världens alla farmödrar, och det fanns alltså inte tillräcklig grund för ett definitiv ställningstagande i frågan. Glas + klart. Jag visste inte om hon var världens bästa, så jag svarade därefter.
   Tänder blev lagade och jag fick en liten uppmuntrande present för gott uppförande i tandläkarstolen. Jag och farmor åkte hemåt. Åt något gott tror jag. Något som varken var polka eller gris.
   Och ikväll, runt trettio år senare, åt jag alltså en kola och tänkte på denna historia. Tänkte på en av mina allra finaste repliker, som levererades i en scen med en av de allra finaste människorna jag känner. Jag visste ju inte att hon var världens bästa farmor, men jag lärde mig med tiden. Jag lärde mig också att man ska påminna sig att uppskatta saker som är bra. Som farmödrar.
   Det kommer ju med jämna mellanrum in någon i ens liv som påminner om att man ska passa på att uppskatta innan det är för sent. Någon som nyligen tappat någon och ber dig att inte upprepa deras misstag. Hur man än vrider så är tiden begränsad, hur mycket man än försöker hålla fast så kommer människor att försvinna. Ibland alltför plötsligt, innan man sagt allt det man skulle säga. Alla bra saker, om allt det de betytt för en. Man påminner sig att man ska komma ihåg, men man missar ibland. Alltför ofta verkar det som. Ikväll kommer jag ihåg det, så det här går ut till dig, tanten. Till dig som alltid gett mer än man någonsin kunnat be om. Tack för dig.

Wade Garret´s getting old.

Jag börjar bli gammal. Några grå hår har sprängt sig igenom. De cirka två baksmällorna jag fördelar över året är ärligt talat olidliga. Keshas (Ke$ha) texter är så främmande och skrämmande att när jag utsätts för dem så vaknar jag liksom till, in i ett slags ögonblick av Kesha-klarhet, fullständigt övertygad om att jag under dygnets övriga timmar är och har varit fullständigt dement alltför länge.

Jag är ju alltså förälder också, naturligt bortkopplad från de flesta nya impulser. Det gör en extra gammal i många avseenden. Spotify säger ibland till mig: ”You haven´t listened to El Smurfo by Klasse Möllberg och Smurfarna in a while. Play now?” För fan.

 Jo, jag börjar bli gammal. Min kropp har officiellt passerat sin prime. Siffermässigt, alltså. Forskarrapporterna talar ett tydligt språk där. Efter trettiofem får man inte slacka av om man ska vara Fight Club-tajt. Tiden bara går och den bryter ner. Man måste träna hårdare nu, dra mängder av mark, fylla maskinen med extra protein. Mitt äggmissbruk börjar förövrigt närma sig intervention-nivåer.

 Jag börjar bli gammal. Det kommer att fortsätta så framöver. Det är en dag för den återkommande insikten idag, och nu är det konstaterat. Jag tror det var mest det jag ville mumla lite om. Och sen var det ett erkännande angående titeln på detta inlägg; det är en replik från filmen Roadhouse med Patrick Swayze. Jag har sett den över tio gånger. När man blivit så sjukt gammal som jag är så vågar man äntligen erkänna det. Skrika det högt, rakt in i vilket offentligt rum det än kan tänkas vara. Angående varför jag har sett detta bedrövliga, våldsglorifierande spektakel av en ”film” över tio gånger? Memorable quotes. Antingen förstår du det, eller så gör du det inte.

– What if somebody calls my mama a whore?
– Is she?

Man blir aldrig för gammal för replikskiften av sådan klass. Man blir aldrig för gammal för konst. 

DJ, spin that shit.

Jag och dottern åker bil. Jag kör och hon åker. Hinner inte så mycket längre än att sätta på stereon innan historien upprepar sig ännu en gång.

Dotter: Nej, inte den, pappa.
Pappa byter låt.
Dotter: Nej, inte den, pappa.
Pappa byter låt igen.
Dotter: Nääääääj ...
Pappa: Vad vill du höra då?
Dotter: Nissesången.
Pappa sätter på ”Nissesången”. Nissesången? Jag hade vanligtvis uppmuntrat till kreativt gissande här, men jag är rätt säker på att helvetets alla innevånare hinner både ett och två snöbollskrig innan ni närmat er det riktiga svaret. Nissesången är naturligtvis den där ”Passenger” med ”Let her go”. Exakt vad du gissade, va? Det hela hänger logiskt ihop med att vi började prata om att han sångaren ser ut som en tomtenisse. Ni får tycka vad ni vill om det; huruvida han ser ut som en tomte eller inte, eller vad ni nu kan tänkas tycka om att vi tycker det. Jag orkar inte ha den här tomtediskussionen igen. Tror titel-evolutionen var: ”Han ser ut lite som en nisse, va?” ”Ska vi höra på han nissen som sjunger den fina sången?” ”Nissesången?” Ta da.

När det krisar i baksätet och dottern tycker att världen är lite emot henne så har hon under längre tid ropat efter samma artist: ”Justin!” Vem av dem? Lyckligtvis Timberlake nuförtiden. Bieber verkar, efter en intensiv och på gränsen till direkt osund relation för oss alla i familjen, vara ute i kylan. För min del får han gärna frysa nutsen av sig därute i en oöverskådlig tid. Måste jag lyssna på ”Beauty and a beat” en gång till så kommer min kreativa hjärnhalva börja banka skiten ur den andra.

Hon är 2.5 år gammal nu, dottern. En ålder där repetition är trygghet. Hon lever i en värld som blir lite mer hanterlig om man får läsa samma historia varje kväll och höra Justins ”Mirrors” minst fyra gånger om dagen. Sådant är livet i denna ålder. Trygghet i det bekanta, rutiner är av vikt. Och det måste vara precis här som den kulturella brytpunkten för många av oss föräldrar infinner sig. Det måste vara just här som de flesta av oss tappar det mesta av kontakten till nya influenser i bruset av de betryggande Byggare Bob, Bamse och Bieber, som går på repeat, repeat, repeat. Det är här vi bryter ihop, och i trötthet sätter på Biber en gång till för att vi inte orkar ta kulturkampen. Vi slutar ta in så många nya impulser några år, vi slackar ur och sätter på något bekant när vi får en stund till övers och vill ha lite kvalité. För någon är det Pearl Jam, för en annan kanske Pantera, för någon kanske till och Right said Fred. Fan vet vad du lyssnar på, jag dömer inte. Du förtjänar ett brejk, människa, oavsett smak.
 Vi som en gång i tiden gillade att vara först ut med vilken ny artist, serie eller indiefilm det nu kunde tänkas vara. Vi som gjorde vårt för att hänga med. Vi som nu vet hur Taylor Swifts senaste video ser ut. Vi som mot vår vilja kan citera flertalet Bieber-lyrics efter alltför många ofrivilliga lyssningar. Vi som inte längre hänger med. Vi som gör vårt bästa för att sprida vår egen goda smak över barnen, och misslyckas i minst alltför många av försöken. Vi smyger in lite kvalité bland alla hits för kids, maskerar det som besk medicin i söt yoghurt. Dottern gillar Kent i alla fall. Hennes mor började spela dem redan då ungen var en zygot. Det var ett bra drag. Mina egna försök går lite sisådär så långt. Jag försöker trumfa igenom några favoriter, men det går trögt. Hon responderar fan inte alls på Right said Fred.
Så till min dotter: Om du kommer på pappa med att dansa Axl Rose-dansen mumlandes ”The most dangerous band in the world” framöver, så ska du bara ta det med ro. Pappa har som många andra fastnat i det förflutna, i storhetstiden av sin egen musikhistoria. Om några år kommer jag mest troligt försöka förklara exakt hur sjukt bra gruppen Guns är för dig. På allvar. Mest troligt trycka hårt på argumentet att det är helt orimligt att tycka något annat. På allvar. Det blir kul. Musik ska byggas utav glädje. Det gäller barn också.
 
Mvh/Han som byggde dig

Oidipus Goslingkomplex

Drömde om Ryan Gosling i natt. Jo. Till eventuellt avundsjuka kvinnliga läsare: In your face. Till mina mancrushande manliga läsare: I ert ansikte också.

Ryan kom hursom på besök, men det var inget av sexuell natur, inte vad jag kunnat tolka in så långt i alla fall. Hade förövrigt en sådan dröm om Madonna en gång i tiden. Vi hade alltså se… Hrm, vi liksom lå… Ja, alltså, vi ”höll på”. På papperet hade det nog varit en över genomsnittet bra dröm av sådan karaktär om nu inte Madonna insisterat på att hela tiden läsa från en oändligt lång inköpslista. Hon ba: ”Mjölk, bröd, frukt …” och så vidare. Jag ba: ”Holy inferiority complex, Batman!” Jag får inte ens vara stud i mitt eget undermedvetna.

Hursom, Ryan Gosling var det. Jag har en liten mancrush här. Ryan passar in i filmbilder på samma vis som Marlon Brando gjorde innan han blev för stor för att få plats i dem. Det är min åsikt, men du får dela den om du vill.
Jag tror att han hälsade på i natt för att jag inte bearbetat klart den där Only god forgives ännu. Det var en märklig besvikelse. Ett stycke vackert vansinne som vattnades ut tills undertecknad var dehydrerad.
Ryan G och regissören av Drive. Det var liksom bäddat för ett lågmält mästervek av övervåld och minimalt med mimik. Det blev inget mästerverk. Drive är bland det coolaste som passerat näthinnan på senare tid. Only god är det märkligaste som tuggat sig igenom det undermedvetna sedan David Lynchs Eraserhead var ett filmduksfaktum. Har du inte sett filmen? Men så sluta läsa då! Bara gör det. Nu!
Recap (min recap): Filmen utspelar sig i helvetet. Ryans karaktär lever i ett slags kastrerat tillstånd medan han försöker närma sig en massa vaginor. På toppen av detta så har han naturligtvis dödat sin far för att få ligga med sin mor. Det är min uppsummering av det hela. Go Freud.
Jag minns inte helt på grund av dehydreringen, men jag tror att han till sist gräver sig in i sin mors livmoder. Slutet gott, allting gott, även om vi alla såg det komma. Det luktade grekisk tragedi från första bilden. Bearbetning complete.

Angående den där drömmen: Jag och Ryan fågelskådade. Jo, det var det vi gjorde. Stod i en skog och kikade på fjäderfän. Vi hade det skittrevligt. Jag läste förövrigt slutet på Volvo Lastvagnar i dagarna så det förklarar också en del.

Mvh/Von Borring

Rocky IV (på riktigt denna gång)

Tänker ibland att detta skrivande skulle hålla sig bättre vid liv om jag införde några återkommande teman. Något att falla tillbaka på. Något som kanske till och med utvecklar sig. En slags litterär kuvös för denna återfödelse kanske man skulle kunna säga, om man nu vill göra det onödigt bildligt och krångligt för sig, och det vill jag ju gärna.

Jag kan verkligen inte jättemycket om alltför mycket. Jag läste några poäng filmvetenskap en gång i tiden, så jag tänker att en filmdag kan vara på sin plats. Det finns otroligt mycket att skriva om Rocky IV, och det är min övertygelse att det mesta faktiskt bör skrivas.

Jag pluggade media några år i staden Skövde, så jag kan lite om media, och om staden Skövde då. Tillräckligt för att veta att om Skövde var blyerts så ville jag vara världens största suddgummi. Jag tänker att en Skövdedag kanske kan vara på sin plats. En temadag då vi alla sätter av lite tid för att inte uppskatta staden och lufta allt den gör med oss och resten av landet. Ni vet vad jag pratar om.

Jag jobbade ju annars med att titta på TV i sju år så jag kanske borde återkomma lite till det också. En dag för TV, i en gränslöst bred definition. En dag för att finna nya superlativ till Breaking Bad och fråga sig hur många repriseringar 7th Heaven egentligen tål. Det är möjligt att jag bryter ihop någon dag och drar handlingen i The Bold and the Beautiful från 2006-2009, bara för att jobba ut faktumet att jag sett över 1000 avsnitt av den serien. I grova drag: Ridge och Brooke gifte sig, skiljde sig, gifte sig, skiljde sig, Brooke gifte sig med någon annan, sedan gifte hon sig med Ridge igen. I bakgrunden av detta så smeds det ränker och räder, folk svek och låg med varandra i en jämn ström medan andra pratade för sig själva rakt ut i luften. Plot summary complete.

Jag har en utbildning som personlig tränare i baggaget också, så en träningsdag utesluts inte. Jag jobbar nu på att få ihop tillräckligt med utrustning till ett fullt fungerande hemmagym på baksidan. Det är där jag tänker bedriva det mesta av min träning under den kommande vintern. Det kommer bli kallt som fan, men det öppnar för kreativa lösningar. Jag föreställer mig att det kommer se ut exakt så här: http://www.youtube.com/watch?v=bu00RiPjaa4

Jag kommer behöva en granne med en häst också.